Min härliga skidtur - 6

Alla vurpor i snön hade nu gjort att jag var ganska blöt och kall, och började frysa. Snöviddernas filmhjältar brukar inte frysa! 

Kom på att jag hade ju varm choklad i termosen i ryggsäcken. Kollade att jag var ensam i skidspåret och krängde sedan av mig ryggsäcken. I den var det snö ända upp till kanten, snöret hade jag ju runt midjan för att pyjamasbyxorna inte skulle halka ner. Jag grävde ur snön ur ryggsäcken för att få tag på termosen och apelsinerna. 

Men när jag var nere i botten på säcken fanns inget. Inga apelsiner och ingen termos, det var tomt som i ett urätet äggskal! 

Jag vände och vred på ryggsäcken och det enda jag hittade var malhålen som nu var betydligt större än tidigare. Jag hade tappat min packning ut genom de förstorade malhålen! Hur skulle jag nu kunna värma mig?  Och var jag nu ingen snöviddernas hjälte när apelsinerna fattades?

Efter lite funderande beslöt jag att vända om hemåt. Beslutet skyndades på av att jag i skogen strax framför mig hörde skällande, morrande och knakande av brutna kvistar. Jag följde därför mitt spår tillbaka. Älgarna stod kvar och skrapade med klövarna och blängde ilsket. Den skidstav jag hade kvar skulle få tjänstgöra denna gång. Bredvid mig låg en stor sten med yta som ett sandpapper. Där vässade jag spetsen på skidstaven så den blev riktigt vass. Sedan tog jag rejäl sats och skidade för allt vad tygen höll mot älgarna. De var fortfarande ilskna men hade inte fattat att jag hade ett vapen. Älg efter älg som jag mötte fick ett stick av den välvässade staven rakt i skinkan så att de förskrämda tog ett jätteskutt ur min väg.  


 Nedtecknat 2001-11-19 av Nina Warglycke och tidigare publicerat på nätet