Nu är det så att jag deltar i en grupp som gör rytmiska övningar en kväll i veckan. Lagom och elegant. Fast vissa känner sig mer som... elefant. Kan ju bero på att de inte har övat lika länge som jag har gjort.
I alla fall. Mjuka rytmiska rörelser, till avslappnade musik. Och naturligtvis nedvarvning före. Släppa alla tankar och idéer som virvlar runt i skallen. Låter ju underbart...
men...
vissa kvällar... är det som förgjort.
Nedvarvningen görs helst med stängda ögon för att undslippa yttre stimuli. Nog så svårt när man efter en hel arbetsdag stressat ihop lite käk för att överleva kvällens bravader. Där står jag och försöker tänka på inget och ha ögonen stängda. Då hostar någon... och jag vaknar till. Ena ögat vill kika vad som händer runt omkring. Hör ju prasslande träningskläder och snörvlingar runt mig, för att inte tala om hostningarna. Försöker stänga öronen. Misslyckas. Funderar på hörselskydd. Men de jag har de förstärker istället. Nedvarvningen fortsätter del för del av kroppen och knoppen. Nja, när vi är klara med denna övning så har jag inte varvat ned. Men...
så startar övningarna. I långsam takt ska vi göra rörelse efter rörelse. Bråttom som jag ofta har sätter jag upp världens fart. Får onda ögat av "gympaledaren", som ju naturligtvis har stenkoll på sina elever. Försöker sakta ned. Får kramp i foten. Vill skrika rakt ut. Går inte. Då slår de andra ihjäl mig... tror jag... där de står och ser ut som totalt borta och avslappnade. Troligen bara kroppsligen närvarande i rummet.
Fortsätter med benövningar. "Vrid knäna" hör jag och fattar inget. Naturligtvis var det inte "vrid knäna" som vår ledare sa. Känner ändå nästan hur ont det skulle kunna gjort om jag vridit knäna runt benen. Sätter en jädra fart att göra som jag ska göra... istället för det felaktiga kommandot jag just trodde mig hört. Åter igen ser ledaren mig och tittar strängt. Drar ner på farten och inser att jag plötsligt är före i rörelseschemat. Vi ska ju alla göra samma rörelse... och samtidigt. Drar ned lite på takten och hamnar i fas med de andra. Någon annan är också ur fas ser jag när jag sneglar... känns bra att inte vara ensam om att ha bråttom.
Efter diverse benövningar åt alla håll är det dags för "hula-hula"... det vill säga höftrullningar. Känns lite obscent där jag står och putar med rumpan bakåt och skjuter fram underlivet i fortsättningen på höftrullningen. Tänker att "tur att jag inte tog min kortkorta kjol idag". Flera män deltar ju... vill inte flasha allt för halvkända män. Det räcker så bra ändå med rumpeputandet. Nu är det slut med ben och höftövningar och rörelserna för övre delen av kroppen inträder på scenen.
Armar böj och snurra och vifta och vinka... Nä, så var det nog inte. Armar böj. Så långt var jag rätt. Därefter skulle bara armarna och bålen snurra. Jag snurrar, räknar hur många snurr jag gör... räknar fel när jag tittar ut genom fönstret på alla som befinner sig där. Avstressad? Nä! Och nu ska vi plötsligt snurra bakåt. Ordentliga tag och vrid på bålen. Som att simma, men på torra land. Ungefär. Mitt i denna luftslukande rörelse ska vi plötsligt bli som träd i storm. Först viftar löven. Sedan viftar grenarna.. ganska friskt. Och så stormar det. Armarna fladdrar som en ljuslåga i vinddraget. Eller som stormen Egon. Snart vet jag inte vad som är bak och vad som är fram på mig själv. Misstänker att armarna sitter mitt fram och mitt bak istället för på sidorna av kroppen. Sansar mig och kollar var alla har armarna. Vi har dem där de ska vara. Tack för det.
Armarna får sig sin rejäla duvning. Liksom överkroppen. Känner att jag har axlar. Och armar. Tror jag har ett och annat finger också. Har inte kollat än. Nu kommer det jag gillar bäst. Att sträcka ut sig till sin maximala längd och kasta sig ned mot golvet. Dubbelvikt. Och upp mot taket igen... och ner. Tänker att jag skulle vilja ställa mig på händer där på golvet. Kanske hjula lite... Inser att jag då nog blir utkastad för denna kväll. Eller får sitta i skamvrån. Känns väl lite sisådär. Beslutar att sköta mig.
Efter allt viftande, putande, vridande av knän och dubbelvikande ska vi då väcka kroppen. Jag tror ju att den är vaken ändå. Som vi fladdrat med alla kroppsdelar borde väl ingen sova. I alla fall... väcka kroppen var det. Händerna för ögonen... bonk. Blir nog blåöga till i morgon, lagom till jag ska till jobbet. Mysigt. Nä. Händerna för öronen. Aj, slet lossa ena örhänget. Ner på golvet och leta. "Gympaledaren" ger mig nu verkligen onda ögat. Inte bara med ett öga, utan båda. Nu jävlar gäller det att snabbt hitta örhänget och hänga med. Nu ska vi knåda ansiktet, hårt och utan pardon. Ungefär som moster/faster Hilda skulle ha gjort när hon tycker att vi har växt duktigt och blivit feta och goa.
Som om detta inte vore nog så ska vi ni ta och klappa till oss själva. Över hela kroppen. Men... lämna njurarna, för ledaren tycker nog ändå inte att vi varit så hemska att vi ska tillfoga oss mer skador än vad vi redan gjort. Klapp, dunk, bonk, klapp... klapp...ordentliga tag. Inget slarv här inte.
Nu tror vi alla att vi har sluppit undan för den här gången och att det blir bättre nästa gång. Ack, vad vi misstar oss. Ledaren förutsätter att vi anländer i tid nästa vecka igen. För samma behandling. Och att vi ska ha blivit bättre på rörelserna sedan sist.
Jag ska hem och kurera blåögat... undrar om det var en biff eller om det var filé som skulle göra ögat friskt igen. Minns inte om jag hade något sådant i frysen... och tror nog inte att det var en fryst köttbit som skulle in i ögat... eller över ögat. Misstänker att biffen gör bättre nytta i magen än på ögat, för övrigt. De vridna knäna ska jag låta vila hela kvällen och natten. Kanske behöver mina knän något knäskydd i morgon för att jag ska orka arbeta hela dagen lång. Sjukskrivning känns mest som ett bra alternativ.
Rak i ryggen och med huvudet högt försöker jag utan att halta ta mig ut ur gympalokalen. Kan inte visa att jag lidit av vad vi just gjort. Kanske får jag då än värre övningar nästa gång. Väl ute i bilen andas jag ut och då känns det... ont. Ont. Överallt. Den där ledaren borde få känna på sin egen medicin, tänker jag. Inser att det är just vad ledaren gör. För hen gör samma övningar som vi gör. Visar. Blir fysisk och korrigerar handfast där vi gör fel. Jodå, det är bra. Anar att om vi gör fel så gör det än värre ont efteråt. Kör sakta hemåt. Kikar genom mörkret med det oskadade ögat. Kommer till sist hem, oskadd. Kryper ur bilen och in genom ytterdörren till mitt hem. Ramlar ihop på hallmattan. Inser att det är jobbigt att klä av sig ytterkläderna. Kryper sakta vidare till sovrummet. Så småningom har jag äntligen lyckats ta mig upp i sängen och under täcket. Somnar...
Nästa dag känner jag mig bättre. Lyckas lirka ut mig ur täcke och ytterkläder. Tar mig till toaletten för att kolla i spegel om jag har blått öga. Jodå! Känner genom kroppens alla delar.. aj, oj, ont. Orkar inte gå till jobbet idag.
Somnar på toalettgolvet...
Och att delta i denna aktivitet är inget nyårslöfte...
det är en gammal försyndelse som bara hållit på och hållit på, termin efter termin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar