Skönt att lyssna till...

Lugn och fin musik. Som gör nytta.

Eftersom jag har ett bitvis ganska stressigt och pressat arbete behövs lite tid att bara andas... och slappna av. Då tar jag oftast till musik... för med musiken på kan jag ta även andra kreativiteter som jag mår bra av och kan slappna av med. Måla, skriva, fotografera och redigera bilder... en och annan stickning eller virkning... och så vidare.

Det är här Solfeggiofrekvenserna kommer in. Lugna och coola. Tränger sig inte på. Går att sova till... till och med. Underbar bakgrundsmusik. Och dessutom är den lik den stjärnmusik jag hörde som liten flicka... från stjärnorna. Men det kan jag berätta om en annan gång. Lite nyfikenhet är bra.

Mugg... då!

En stor mugg kan vara bra. Blå med stjärnhimmel. Drömfångare, som blir en uggla. Stjärnor även på insida. Indiska. Den bästa affären. 

En dag på jobbet...

Dansskor. 

Lille Prinsen-mössa. 

Speglar. 

Sminkbord. 

Artistloge.

Föreställning. 

Dans.

Tal.

Musik.

Artister.

Publik.

Skratt.

Gråt.

Applåder.

Ridå.

Foto: mobil, Sony Xperia samt pålagda filter

Ja, det här också då...

Jag skapar

Jag gör

Jag manifesterar

Jag avser att

Jag åstadkommer

Titta mot trädtopparna

Det rådet fick jag en gång.

Titta mot trädtopparna!

Bara så där. Utan att förklara vad jag skulle titta efter. Jag funderade och tittade... och tittade och funderade. Slutade fundera och bara tittade istället. Tittar fortfarande.

Jodå... jag ser massor. Olika väderfenomen. Moln i både roliga och mindre roliga varianter.
Fåglar. Stora och små, vanliga och ovanliga.
Spindlar som seglar. Kanske till för dem fjärran nejder.
Fjärilar och trollsländor. Våra alltid närvarande trollsländor. En och annan humla.
Färgfenomen i molnen. Månen. Stjärnor. Haloringar.
Och jag ser... trädtoppar. Jag älskar träd. Och himlen. Månen. Stjärnorna. Solen.

Så...

jag tycker att du också ska...

titta mot trädtopparna.

Och nej, jag tror inte jag hittat svaret på vad jag ska se i trädtopparna, i trädtoppshöjd eller på himlen. Men jag tittar ändå. Det är ju vackert. Spännande.

Människor... och andra människor

Det finns människor. Och andra människor.

Den ena sorten är de vanligaste. De snälla, omtänksamma och liksom helt vanliga normala.

Det finns också en annan sort. De som är avogt inställda till det mesta, surar, bråkar, kritiserar och aldrig vill se sin roll i det som är fel.

Varför måste vissa till varje pris ställa till det för andra med sitt usla självförtroende, sitt usla humör? Varför bara tiga där det skulle ha talats, och sedan tala där det inte skulle talats, och sprida skit och osanningar. Bättre vore väl att tala när det ska talas och tala väl... eller hur?

Världen och livet blir inte ett dugg bättre av att dumma sig så mycket man kan mot både andra och sig själv. Det var inte därför vi kom till världen och livet. Vi fick livet för att leva gott och vara kärleksfulla mot varandra. Den som talar gott och beter sig gott mår absolut mycket bättre än den som hela tiden är grinig och gnällig mot sin omgivning.

Så... lyft upp mössan från ögonen, ta bort ögonbindeln... se. Öppna munnen och tala väl, inga skrik och okvädingsord. Lyft blicken från asfalten och se... det finns så mycket mer att se än marken där du går och står. Se solen, se himlen, se naturen... Kanske till och med våga dig ut i naturen. Den är inte farlig, bara läkande och uppfriskande. Till nytta och glädje för oss människobarn i alla åldrar. Hoppa och skutta lite. Våga dra på munnen, den spricker absolut inte. Och du spricker inte i solskenet, det kan jag garantera. Dra ett djupt andetag, känn att du faktiskt lever. Använd din tid du har i detta liv till att leva det. En dag är det för sent. Då kan du inte ändra på något.

Lev väl, människa!

Ibland blir det hack i tidslinjen

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.

Alf Henriksson

Det som skrämmer de flesta mest är deras styrka, kraft...

Det som skrämmer mest är inte vår svaghet.
Det som skrämmer oss mest är vår styrka, vår kraft.

Det är inte mörkret i oss vi fruktar, det är ljuset.
Ljuset finns i oss alla och hela världens framtid bygger på att vi hittar det.

Men ibland måste någon gå först och visa oss andra vägen.
Och ibland behövs krafter som är större än oss själva. Krafter som inte alltid kan förklaras på ett vetenskapligt sätt.

På små platser kan ibland ske stora händelser. 

Mig skrämmer allas svaghet. Svaghet visas på många sätt. Som genom hat och hot. Genom empatilöshet. Genom att roffa åt sig och tycka att ingen annan ska ha något som inte jag har. Genom att sätta upp taggtrådsstängsel för de som är på flykt undan ett fasansfullt krig. Och genom att säga att de kan packa sig iväg igen till dit de kom från. Det är svaghet. Det skrämmer mig. Styrka och kraft har jag inga problem med.

Jag fruktar mörkret i människor. Ett ofta så djupt mörker att de drunknar däri. Som spiller ut det över medmänniskor och omvärlden. Som förgiftar det mesta. Mörkret som gör hat och kärlekslöshet. Det är vad jag inte tycker om, som jag fruktar.

Hur man kan hata så till den milda grad att man önskar all världens elände till medmänniskor. Hur man stänger av sig själv. Blir ett stort hatande monster som skanderar på gator och torg, och via nätet, hur illa man mår över att behöva bry sig om sin nästa.

För varför ska vi frukta ljuset? Finns definitivt ingen anledning alls. Ta emot det och låt det omfamna ditt mörka inre. Få lite frid i din själ. Lite lugn... för att hata och hota ger banne mig inget lugn. Det förstår jag ju. Det äter dig inifrån och ut. Du kanske inte tror det - men så är det. Ta en titt på dig själv. Är du en mörk människa, eller en ljus? Den styrka du faktiskt har ska du använda till att förbättra världen. Att ge ut kärlek. Till medmänniskor, till världen...

Den kursiverade texten ovan antar alla att den kommer från Nelson Mandela... men så är det inte. Marianne Williamson är den som skrivit orden. Men... Nelson Mandela har använt dem i sitt tal en gång. Nu senast används texten i tv-serien Ängelby. 

Här kan du lyssna på texten.

Plejaderna

I natt var det stjärnklart... innan snöfallet drog in. Naturligtvis måste vi titta på stjärnorna innan sängdags. Helt underbart att både med och utan kikare stå och titta upp i natthimlen och se vilken aktivitet det är där. Hur många stjärnor som helst som blinkar tillbaka mot oss. Hej hej... ungefär.

Den här gången kikade vi speciellt efter Plejaderna.

Har alltid tittat mot stjärnorna. Redan som riktigt litet barn fick jag se dem. Mina föräldrar var ute och gick med mig i min liggvagn, med sufletten nere... och jag tittade. Sedan har det bara fortsatt. Stjärnskådandet. Och jag tänker inte sluta med det... när jag så lätt kan se hem. För vi alla är från stjärnorna och är av stjärnstoft.