Jag!

Administratör/samordnare - skapande innovativ kreativ - van att ta egna beslut - gillar samarbete - problemlösare - intresserad av att lära och lära ut - konstnärssjäl - ordklok bildmagiker.

Odjursliv

Jag har en varg i mitt sovrum och en ko i badrummet.

Hur kon kom in i badrummet vete sjutton. En dag var den bara där. Råmade om att bada, men jag äger inget badkar utan bara en trång dusch där en ko rimligen inte ryms. Den tvättade mulen i mitt handfat och vispade med svanstofsen i toalettvattnet. Ganska ofräscht. Om jag får tycka, kon tyckte inget om detta. Verkade rimligt för den.

Kon tuggar på mina handdukar så att de är fulla med dregel, skrynkliga och blöta. Känner absolut inte för att ha det så. Det gör kon. Känner för att ha det så. Har beställt en kranbil för att försöka få ut kon genom det stora och rymliga fönstret i badrummet. Hoppas på snar utgång för den. Går inte att gå på toaletten och göra vad man vill när en ko står och glor fånigt på en där man sitter med byxorna nere vid fötterna. Nog jobbigt att ens dra ner brallorna och visa rumpan för den stirrande kon. Än mindre att göra något, där på toalett-tronen. Dessutom vill kon bara spola och spola när man sitter där, absolut inte skönt på något sätt med kallvattenstänk i röven.

Tror att kon har anat att jag beställt förflyttning av den... mumlade något om att det är kallt ute och så skönt varmt inne. Får väl ställa in kon hos grannen istället. Grannen är singel och kan behöva lite sällskap. Jag är inte singel och har därför sällskap.

Dessutom har jag en varg i sovrummet.

En del säger att de vill ha en tiger i tanken. Dumheter. En tiger vill jag ha i djungeln. Passar så bra. Lämpligt långt borta också. Slipper fundera på vad jag ska föda den med och var den ska sova. Slipper klippa klor och borsta tigerpäls. Äger ingen tigerklosax och heller ingen tigerborste. Anar att tigern dessutom vill ligga i soffan och slappa och snarka. Går jag inte med på. Vill inte ha en soffa full av tigerhår. Räcker så bra med mina egna hår där.

Dessutom har jag ju en varg i sovrummet.

Det finns även de som vill ha krokodilskinn. Det vill inte jag. Hur skulle det se ut om det kom en krokodil och mötte en i dörren när man kom hem. Ivrigt viftande med sin långa svans för att visa att den var intresserad av en. Som käk. För den blir ju ensam i många långa timmar eftersom jag arbetar om dagarna och därmed hungrig. Tror dessutom inte att en krokodil kan tillaga sin mat själv när jag är borta... För vem har sett en krokodil som står vid spisen? Det har inte jag.

Har aldrig riktigt gillat alla krokodilens tänder heller. Krävs en väldigt stor tandborste för att gnugga alla gaddarna. Dessutom har en krokodil ovanligt ovänlig andedräkt. De vill också gärna småtugga på en, värre än en hundvalp med sylvassa tänder. Valpens tänder är ju i alla fall små, och i det här fallet väldigt oskyldiga. Går inte att jämföra med en krokodilkäfts uppsättning av gaddar. Jag avstår så gärna krokodilen för jag behöver ingen krokodilväska, inga krokodilskor och inga bälten av nyss nämnda djurs hud. Klarar mig så bra ändå.

Dessutom har jag en varg i sovrummet.

Att lyssna på musik är lika viktigt som att andas

Musik har alltid varit väldigt viktigt i mitt liv. Inte vilken musik som helst. Fast i andras öron så är det kanske vilken musik som helst. Smaken är ju som... ja, du vet.

Redan som väldigt, väldigt, liten tjej lyssnade jag på musik. Dels den jag hörde när jag stod bredbent på Moder Jord och kikade mot stjärnorna... och dels det som spelades hemma om kvällen när det var dags att sova. Inte för att jag gillade allt vad som spelades då, redan som liten visste jag precis vad jag ville höra. Och jag tror faktiskt inte att den musiken fanns då... för det dröjde många år innan jag fann den rätta musiken. Och vad jag njöt då!

Jag kallade det för stjärnmusik. Det jag hörde och visste fanns... men inte visste var jag skulle hitta. Schiller, ovan, är väl en form av moderniserad stjärnmusik... men den kan komma i vilken skepnad som helst. Även Kent har vissa stjärnmusiklåtar. Likaså Miriam Bryant, Sia... Björn J:son Lindh... ja, vilken som helst ung eller gammal nu levande musiker. Inte att förglömma alla de som redan gått vidare till en annan dimension och lämnat musikspår efter sig som jag sent ska glömma.

Det var även stjärnglans över Janne Schaffers gitarrsmekande idag. Den mannen, han kan spela. Och gör det med hela kroppen och själen. Han är gitarren. Han är det han spelar. Det är så det ska vara. För i musiken söker jag en känsla. Kanske inte samma känsla varje gång. För sinnesstämningar kan variera och musiken man söker. Eller så söker jag en viss musik för att komma i en viss stämning. Oftast.

Jag dansar till musik. Jag sover till musik. Jag andas musik. Jag lever musik. Jag mediterar musik. Utan musik går inte att vara. Måste jag vara utan så spelar jag själv, inuti... och sjunger och dansar ändå. Försök stoppa det om du kan... hahaha.

Däremot... har jag väldigt svårt för musik som bara låter som hemska ljud staplade på varandra och med ett troll som morrar ur sig något som låter som ord. Vet att det finns många som gillar även det men jag klarar det inte. Det blir bara stressigt. Och stress vill jag minska genom den musik jag lyssnar på och gillar. Det är liksom det som är tanken.

Och att lyssna på musik är lika viktigt som att andas...

liksom att få skriva när och vad jag vill om vilket som helst som faller mig in. Att till det göra mina egna bilder... ja, då leker livet. Då gör jag det jag ska göra. Det som är min uppgift. Sörrö!

Kanske bara för att...

Ibland hittar man ord som slår an. 

Både egna och andras. Här någon annans. 

Fick mig att vilja börja skriva igen. 

Så länge sedan. 

Finns massor av ord som behöver ut och ned på pränt. 

Kanske för att läsas. Kanske för byrålådan. 

Kanske bara för att...

Ja, det här också då...

Jag skapar

Jag gör

Jag manifesterar

Jag avser att

Jag åstadkommer

Jag är ditt ledljus

Som en fyr ska jag lysa i mörkret

Lysa upp din väg, ge dig ledljus

Låta dina fötter få jämn mark att gå på

så att du hittar hem på ett säkert sätt

Jag lyser för dem som behöver mig

För känd och okänd

För stor och liten

Följ mitt ljus och du är säker

Gå mot ljuset, där finns jag

Din guide i mörkret

Din vän på vägen

Alltid att lita på

Gå mot ljuset, Där sitter jag.

Som en fyr ska jag lysa upp din väg

Göra mörkret ljust och vänligt

Följa dig en bit på vägen

Din ledsagare

Tvivla inte

Vänd dig om och du ska se mig

Jag finns där

Du går säker där du går

Text: Warglycke 2007  Bild: Warglycke 2016

Vad söker du här?

Ja, vad söker du här?

Förståelse?
Sympatier?
Underhållning?
Skvaller?
Fakta om mig och mitt liv?

Jo, jag undrar. Vad söker du här? Eller vad hittar du inte hos mig? Kanske... vad vill du hitta här?
Frågorna är många. Säkerligen svaren också.

Du...

Söker du förståelse? Vad ska jag förstå? Jag kan inte veta vad jag ska förstå om du inget sagt. Tankeläsartalangerna använder jag på andra ställen. Här skriver jag vad jag tänker på och inget annat. Ibland riktigt djupt och andra gånger ytligt. Varierar. Som vädret. Lika snabbt som tankens flykt.

Söker du sympatier?
Visst det kan jag bjuda på. Men... åter igen. Jag skriver vad jag tänker på för tillfället. Som om varför löven inte blåser bort när det stormar... Varför stenen alltid vill ligga i en sko... Varför gräset växer uppåt... Tja, sånt. Och annat.

Underhållning... kanske?
Jodå, visst är det underhållande att kolla varje inlägg i min blogg. Finns faktiskt de som tycker så, och sitter dagligen och kollar. Inte gör det mig något. Bara det att jag verkar ju inte skriva dagligen. Just för att livet kommer emellan. Och roligare saker i verkliga livet. Allt hamnar heller inte här.

Men lite skvaller då?
Nä, inte ens det kan jag prestera. Synd va? Tror inte att skvaller hör hemma här. Gillar heller inte att skvallra om ditten och datten, tomprata och kallprata. Liksom gå på tomgång. Nä, det får andra syssla med. Jag gör som jag brukar göra. Alltså inget skvaller. Visst finns det väl de som jag kunde skvallra om... men till vilken nytta?

Då var det fakta om mig och mitt liv... då.
Ja, det är väl bara att läsa innantill. Eller inte. Kanske fråga mig... i verkligheten. Bloggen är inte till för att skriva om vad jag gillar, och inte gillar. Som majonnäs. Och dijonsenap. Som är världens äckligaste. Med spyvarning. Just det... här kom det lite fakta att suga i sig.

Kan ju tala om att just nu sitter jag och funderar på potatissallad. God och mustig välkryddad potatissallad. Hemgjord. Som är den bästa. Och nej, inget kött till. Nä, mer fakta blir det inte idag. Här är mer meningen att skriva tankar. Ord. Funderingar. Ibland om orättvisor i världen. Och dumma saker... som att regeringen har röstat om försämringar i asyllagen. Det var dumt. De kan inte ha känt speciellt mycket empati alls för de utsatta flyktingarna. Det är väl bara att tänka sig in i samma scenario som de utsatta. Kan väl inte vara så svårt? Eller...

Och till detta kryddar jag med mitt underbara barnbarn... som pekar just på dig.

Ge mig ro och stillhet

Jag vill luta mitt huvud mot ditt bröst

Nosa i din halsgrop

Känna den svaga doften av rakvatten

Jag vill luta mitt huvud mot ditt bröst

Vill att du håller om mig, hårt och länge

Rufsar om mitt hår och andas i det

Vill höra ditt hjärtas rytm

Jag vill höra att jag betyder något för dig

Och vill att du håller mig kvar en stund

Så att jag inte kan gå min väg

Håller mig hårt och länge

Jag vill hålla din varma trygga hand

Så att jag måste stanna ännu en stund

Och bara vara omhuldad, omfamnad

Känna trygghet, ömhet

Håll mig kvar

Få mig stilla

Kyss mig ömt

Få mig att känna att jag betyder något

Ge mig ro och stillhet

Text från 2005

En blöt natt

En blöt natt

Regnet forsar

En blöt natt

Spriten dränker dig

En blöt natt

Tårarna rinner

En blöt natt

Näsan droppar

En blöt natt

Någon jävel har kissat i sängen

Text från 2005

Jag är mörkret som leder dig till ljuset - del 5-3

Ett gäng tonåringar drar förbi där jag sitter, men ingen ser mig. De gapar och flabbar och ingen kan undgå att höra dem. Funderade ett tag på att göra något ljud igen och på så sätt få dem lite tysta… Men insåg genast att ett helt gäng ungdomar får inte någon tyst på. Det är när de är ensamma det blir tyst.

Dimstråken drar förbi och kvällen är mörk och dyster. Inte många är ute längre för det duggregnar. Plötsligt får jag se grannen i sitt köksfönster. Han är iklädd linne och långkalsonger och har köket fullt upplyst. Där inne börjar han nu jogga på stället. Fortare och fortare, det ser arbetsamt ut och jag är glad att jag inte behöver hålla på så där. Efter vad jag tycker är en evighet av ivrigt joggande tar han fram en matta och lägger ut på golvet. Han stryker den slät och jämn med händerna, tänder ett ljus som han ställer på golvet bredvid mattan och sätter sig ner. Som på första parkett sitter jag och kan se precis allt han sysslar med. Så börjar han långsamt att sno ihop sig allt mer och mer. Den ena underliga ställningen efter den andra utför han. Jag känner att jag sitter med öppen mun och stirrar. Aldrig har jag sett sådana ställningar. För varje gång han ska loss ur dessa olika ställningar smäller han i väggar och skåp med fötter och händer, och ibland även huvudet. Där har jag alltså förklaringen till att det låter så hemskt från hans hus om kvällarna. I min fantasi hade jag gått genom allt möjligt i jakten på vad som gjort dessa dunsar. Men nu visste jag äntligen.

Jag flyttar mig ljudlöst till hans fönsterbleck och tar mig en närmare titt, nyfiken som jag är. Det ser ut som någon sorts yoga det han gör. Men den verkar vara ytterst invecklad. Liknar inget jag sett tidigare, kanske en variant från det dystra inre av Kina… Där jag sitter på fönsterblecket tänker jag på att jag ska börja med att skrämma honom lite. Han är ju mitt offer denna natt. När han sitter ansträngt dubbelvikt, med benen bakom nacken passar jag på att klösa lite lätt på fönsterglaset. Grannen hoppar till en aning, lystrar, men fortsätter med vad han sysslade med. Jag klöser lite hårdare och ivrigare, ett isande skärande ljud hörs från fönsterglaset. Grannen snurrar upp sig och tittar mot fönstret, tar sig förskräckt mot huvudet…

och då reser jag mig upp och breder ut mig i all min prakt där på fönsterblecket.

Grannen skriker som han aldrig skrikit förut… avgrunden har öppnat sig för honom. Med munnen över hela ansiktet, försöker han snabbt reda ut armar och ben där på mattan. Jag fnissar lite för mig själv, tänker på Munchs skriet… som är det mest fasansfulla jag sett i mitt liv.

Hör hur det börjar öppnas dörrar överallt, för skriken rullar över den långsträckta gatan. Snabbt, med två starka vingtag, försvinner jag i mörkret bakom lyktans ljusgloria. På gatan är det full kalabalik och grannen försöker tala om vad han sett. Men eftersom han är iklädd bara linne och långkalsonger och är helt hysterisk tror de att han hallucinerar. Han avfärdas av alla utom den gamla förklädesklädda tanten i den lilla stugan närmast skogen. Hon tar honom ömt och bestämt under armen och drar med honom hem till sig, slickande sig om munnen. Så tystnar det igen, alla har gått hem till sig, och friden återkommer i kvällsmörkret.

Där jag sitter andas jag ut, putsar mina vingar och rättar till dem. Jag får smita in hem till mig lite senare på nattkröken då alla sover. Det onda och det goda kämpar fortfarande om platsen i min själ. Jag har ännu inte bestämt mig för mitt rätta jag…

Inväntande vargtimmen för att ta mig hem, tvärs över gatan, börjar jag sakta nynna där jag sitter…

”jag har förstått nu… och jag vet vad jag vill…

vad jag ska göra… och använda framtiden till

jag ska köpa vingar för pengarna… och flyga ut över ängarna

för det finns en särskild mening… med att bara finnas till

att göra det man måste… är att göra det man vill”

(Kursiverad text kommer från Mats Ronanders låt Vingar)

En text från år 2006, skriven på en kurs i kreativt skrivande.