Ett gäng tonåringar drar förbi där jag sitter, men ingen ser
mig. De gapar och flabbar och ingen kan undgå att höra dem. Funderade ett tag
på att göra något ljud igen och på så sätt få dem lite tysta… Men insåg genast att
ett helt gäng ungdomar får inte någon tyst på. Det är när de är ensamma det
blir tyst.
Dimstråken drar förbi och kvällen är mörk och dyster. Inte
många är ute längre för det duggregnar. Plötsligt får jag se grannen i sitt
köksfönster. Han är iklädd linne och långkalsonger och har köket fullt upplyst.
Där inne börjar han nu jogga på stället. Fortare och fortare, det ser arbetsamt
ut och jag är glad att jag inte behöver hålla på så där. Efter vad jag tycker
är en evighet av ivrigt joggande tar han fram en matta och lägger ut på golvet.
Han stryker den slät och jämn med händerna, tänder ett ljus som han ställer på
golvet bredvid mattan och sätter sig ner. Som på första parkett sitter jag och
kan se precis allt han sysslar med. Så börjar han långsamt att sno ihop sig
allt mer och mer. Den ena underliga ställningen efter den andra utför han. Jag
känner att jag sitter med öppen mun och stirrar. Aldrig har jag sett sådana ställningar.
För varje gång han ska loss ur dessa olika ställningar smäller han i väggar och
skåp med fötter och händer, och ibland även huvudet. Där har jag alltså
förklaringen till att det låter så hemskt från hans hus om kvällarna. I min
fantasi hade jag gått genom allt möjligt i jakten på vad som gjort dessa
dunsar. Men nu visste jag äntligen.
Jag flyttar mig ljudlöst till hans fönsterbleck och tar mig
en närmare titt, nyfiken som jag är. Det ser ut som någon sorts yoga det han
gör. Men den verkar vara ytterst invecklad. Liknar inget jag sett tidigare,
kanske en variant från det dystra inre av Kina… Där jag sitter på
fönsterblecket tänker jag på att jag ska börja med att skrämma honom lite. Han
är ju mitt offer denna natt. När han sitter ansträngt dubbelvikt, med benen
bakom nacken passar jag på att klösa lite lätt på fönsterglaset. Grannen hoppar
till en aning, lystrar, men fortsätter med vad han sysslade med. Jag klöser
lite hårdare och ivrigare, ett isande skärande ljud hörs från fönsterglaset.
Grannen snurrar upp sig och tittar mot fönstret, tar sig förskräckt mot huvudet…
och då reser jag mig upp och breder ut mig i all min prakt
där på fönsterblecket.
Grannen skriker som han aldrig skrikit förut… avgrunden har
öppnat sig för honom. Med munnen över hela ansiktet, försöker han snabbt reda
ut armar och ben där på mattan. Jag fnissar lite för mig själv, tänker på
Munchs skriet… som är det mest fasansfulla jag sett i mitt liv.
Hör hur det börjar öppnas dörrar överallt, för skriken rullar
över den långsträckta gatan. Snabbt, med två starka vingtag, försvinner jag i
mörkret bakom lyktans ljusgloria. På gatan är det full kalabalik och grannen
försöker tala om vad han sett. Men eftersom han är iklädd bara linne och
långkalsonger och är helt hysterisk tror de att han hallucinerar. Han avfärdas
av alla utom den gamla förklädesklädda tanten i den lilla stugan närmast skogen.
Hon tar honom ömt och bestämt under armen och drar med honom hem till sig,
slickande sig om munnen. Så tystnar det igen, alla har gått hem till sig, och
friden återkommer i kvällsmörkret.
Där jag sitter andas jag ut, putsar mina vingar och rättar
till dem. Jag får smita in hem till mig lite senare på nattkröken då alla
sover. Det onda och det goda kämpar fortfarande om platsen i min själ. Jag har
ännu inte bestämt mig för mitt rätta jag…
Inväntande vargtimmen för att ta mig hem, tvärs över gatan,
börjar jag sakta nynna där jag sitter…
”jag har förstått nu…
och jag vet vad jag vill…
vad jag ska göra… och
använda framtiden till
jag ska köpa vingar
för pengarna… och flyga ut över ängarna
för det finns en
särskild mening… med att bara finnas till
att göra det man måste…
är att göra det man vill”
(Kursiverad text kommer från
Mats Ronanders låt Vingar)
En text från år 2006, skriven på en kurs i kreativt skrivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar