Långt senare…
Redan i början på den vecka som varit kände jag det. En
föraning om vad som komma skall. Lite tidigt på året, tycker jag. För det mesta
brukar det ske närmare jul och i skydd av mörkret som råder den årstiden. Värst
är det om det sker vid midsommartid… då är det ju ljust ute dygnet runt och
folk är ute och springer för jämnan. Det är definitivt mycket lättare under den
mörka årstiden och gärna då det snöar så där vackert med stora flingor. Sen
blir det också mer effektfullt i det lätta snöfallet som glittrar i gatljusets
sken. Och det är även lättare att sopa igen spåren efter mig i snöfallet…
Jag kunde hela tiden känna det som en liten sprittande rörelse
på två ställen på ryggen. Det gjorde att jag skruvade på mig där på stolen på
mitt arbete. Chefen stirrade på mig och trodde nog att jag hade en skruv lös.
Han skulle bara ha vetat vad det egentligen var som gjorde att jag skruvade på
mig, då hade nog han fått åtminstone en skruv lös själv. Arbetskamraterna
låtsades som inget och några av dem fnissade åt mig. Men inte de heller visste
vad som var på gång. Jag sprang titt som tätt på toaletten och låste in mig.
Där inne skrubbade jag mig mot väggarna och kliade nästan sönder huden till
någon utanför påkallade min uppmärksamhet och krävde att få tillgång till
toaletten. Flämtande och flåsande låste jag upp dörren och stammade något om
”dålig mage”.
På kvällarna i mitt eget hem gick det någorlunda. Där var ju
ingen som stirrade på mig när jag ålade runt och kliade mig. Och för att grannarna
inte skulle se mig hade jag alltid persiennerna nerdragna. Det var ju närmsta grannen
som skulle bli mitt offer denna gång. Men nu var jag lite tveksam… inget hade
ju gått enligt planerna. Klådan kom för tidigt på året och grannen hade börjat
med någon underlig verksamhet hemma hos sig. Hiskeliga dunsar och smällar hade
jag hört från hans hus. Snacka om att jag blev nyfiken på vad han sysslade med.
Tidigare, medan det fortfarande var tillräckligt varmt ute för att torka tvätt
hade han börjat hänga ut långkalsonger. Säkert fem långkalsonger varje gång,
mitt i värmen, så jag anade ju naturligtvis oråd. Jag tror mig ju veta att inte
ens mycket gamla män bär långkalsonger i sommarvärme.
Med min nattsömn blev det lite si och så. Ingen sover ju
speciellt bra av att ligga och snurra och skrubba sig mot lakanen. Och eftersom
blev det också så att jag behövde allt mindre nattsömn. Men… som sagt, det
brukade vara senare på året.
En text från år 2006, skriven på en kurs i kreativt skrivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar