De små...

finns där ute.

Bakom dig. I ögonvrån. Där du minst anar.

Detta är i och för sig en virkad variant... men titta dig runt så kan du få syn på dem.

Mörkret tillhör en annan tid

Mörkret tillhör en annan tid. Som ljusarbetare vet jag att mörkret finns. Inte bara det mörker som blir om vinterkvällar och nätter. Det finns fler mörker än det, och det värsta tycker jag är det som finns inuti en del människor. Hat. Det tär bara på den som bär det. Äter upp inifrån.

Själv tänder jag mitt ljus. Försöker att sprida det på ett bra sätt över hela världen. Det som står i min header… jag är ditt ledljus, din guide... är inte bara något påhitt. Det kom till mig för många år sedan. Och det har fastnat. Jag finns ju här för att lysa. Lysa upp någons mörker. Vara en hjälp på vägen. För jag ser och vet betydligt mer än vad du någonsin kan ana. Och det har jag haft med mig så länge jag kan minnas. När jag var liten var det skrämmande, nu är det mer skrämmande vad levande människor kan hitta på.

Mitt hem har jag egentligen bland stjärnorna. Min boning här på jorden är mitt nuvarande hem. Fast jag kallar det inte hemma, det är en plats jag bor på just nu. Mitt hemma är, på en annan breddgrad i vårt land... och bland himlens alla stjärnor.

Jag kan handskas med drakar. Helst de med fyra ben och vingar, inte gärna de tvåbenta. För de tvåbenta bär ofta på just detta hat, som jag nämnde tidigare...

men helst vill jag sitta på en hästrygg och titta ut över nejderna. Finna horisonten. Månen. Stjärnorna. Naturen och dess väsen. Jag kan handskas med energier. Kristaller. Trummor. Och så vidare... 

Jag är jag. Och jag är unik. 
Precis som du. 
Vi har alla en uppgift att fylla. Även du.
Vi behövs alla. 

Och för att få balans behöver ljuset mörker... men inte hat. Så... jag balanserar upp någon annans mörker.

Novembersnö i trumman

November har anlänt för så där cirka tjugoen dagar sedan. Snön har också anlänt. Den kom i helgen som var och ställde bitvis till det i trafiken. Men det brukar ju vara mer regel än undantag nu för tiden att trafiken stockar sig i snöfall. Och det inte bara i huvudstaden som ju hånas för varje snöfall... utan i hela landet. Ingen verkar förberedd på det vita luddiga som vi varje år begåvas med. Undrar varför det blivit så konstigt att det snöar om vintern? 

Många långa dagar har gått sedan sist. Mycket har hänt och mycket har kommit emellan skrivandet och bildgörandet. Jobb. Fritidsintressen. Trötthet. Och att vi alla faktiskt behöver sova ibland. Jobbmässigt trappas det ju ner nu mot jul, men då kommer julen och allt som ska till för att den ska bli så där ljuvligt underbart rätt och precis som när man växte upp. Sanningen är att julen blir aldrig som när man växte upp... sorry! Bara i dina minnen. 

Sedan sist har vi haft en rejäl förkylning. Och den kan inte skyllas på barnbarns basilusker. Nej. Det var någon annan som smittade oss. Oklart vem. Säkerligen från något av våra jobb. Men nu är det förbi, Vi har också varit på spelkurs. Trumspelarkurs. En kväll och två långa dagar. Helt magiskt. Dessutom har vi bokat in oss på en trumbyggarkurs till sommaren. För jag ska ha min alldeles egna trumma. En som jag byggt själv och med rätt ljud. Nu har jag träffat trumman som är min förebild i trumbyggandet. Den på bilden. Djupt kraftfullt ljud. Inte någon "banka-på-burkar-trumma", som jag kallar de trummor som låter lite "plåtigt". Nu vet jag ju också hur man botar denna "plåtighet". 

För övrigt så ligger ett halvår i Spanien på önskelistan. Vinterhalvåret, vore bra. Slippa snön. Men å andra sidan skulle jag nog sakna den när julen bankar på dörren. För snö är ju vackert till jul. Och på bild. Saknar inte alls att skotta snö. Inte heller att halka och bryta armar och ben. Detta med brutna armar har jag redan testat. Inte alls så kul som det kanske låter. Bara besvärligt. Och ont! Spricka i benet har jag också testat, efter närkontakt med snö. Inte heller det var särskilt roligt. Mer av ont. Så... vinterhalvåret i södra Spanien och hem över jul och sedan sommaren i vårt land. Önskedröm.

Sjung, trumma, sjung...

Den här trumman har tagit lite tid att färdigställa. Inte så att jag inte visste vad som skulle målas. Bara det att den ville inte hastas iväg. Nu är den i alla fall klar och ligger och gosar till sig lite energier. För att förstärka det som redan finns.

Här syns alla ingredienser som behövdes. Varken mer eller mindre. Den "invigde" förstår. Alla andra får beundra den och sukta...

Det är alltid kul och väldigt inspirerande att måla trummor. Att se vad som finns i trumman och att se vad som finns i den som ska ha den. För det är inte bara en slump att det blir de motiv som blir. Det finns ett syfte med motiven och de har en innebörd för ägaren av trumman. 

I morgon överlämnas den till sin ägare och jag hoppas ägaren får många härliga trumstunder med sitt underverk till trumma. Så... trumma min trumma... länge och mycket, ofta, och låt den sjunga för världen och universum.

Sjung, trumma, sjung...

Augustifullmåne

7 augusti, fullmånekväll. Naturligtvis bör det uppmärksammas. Även om jag nu bara hade mobilkameran att uppmärksamma detta med. Och mina egna ögon. 

Kvällen var ljum. Havet brusade och vinden susade. Tyvärr kom det en del moln emellanåt och skymde vår vän månen... men vi har sett den och den såg oss. Rakt i vitögat. 

Levande ljus runt oss. Trummorna. Lugn. Ro. Frid. Frihet. Magisk kväll i månens sken. 

Trumma, min trumma. Och trumman sjöng. Ljuvt och länge. Att spela tillsammans är än mer magiskt än att spela i ensamhet. Vilket inte heller är fy skam. Minsann. Men hellre fler trummor på samma energivåg. Energierna var höga och till slut vibrerade även marken där vi satt. 

Att äntligen ha sin egen trumma, efter år av önskan efter en... ja, det går inte att beskriva. Underbart. Och underbart är att använda den. Trumma. För allt, eller inget. Så länge syftet är gott... och det är det ju. Natten var full av väsen, energier... 

Till sist åkte vi hemåt i månskenet för att sova i vår säng där månen varje gång skiner in och försilvrar drömmarna. Inget är så skönt som att sova i månskenet. Hade jag haft egen tomt hade jag sovit ute i trädgården. Nu löser vi detta på annat sätt. Och vår vän månen myser med oss. 

Fullmåne

Det är fullmånetid. Pink Moon, tror jag visst den kallas.

Såg den igår. Utanför mina fönster vandrade den. Kikade in och lyste upp bostaden. Är så perfekt här att det så gott som alltid är månsken in... när det är måne på himlen. Jag njuter.

Älskar att sova i månens sken. Speciellt fullmånens sken. Då dras inga gardiner för, utan månen ska ha fritt tillträde. Så har det varit i alla år jag levat och så ska det förbli. Hör inte till dem som mår dåligt av fullmånen. Nej. Tvärtom. Jag mår som en prinsessa. Månen är min naturliga vän. Har alltid varit. Kommer alltid att vara.

Och så får det bli.

Meditera i 100 dagar

Meditationsutmaningen.

100 dagars meditation. Gott och nyttigt. Här förklarar Charlotte Pehrson hur man går tillväga, för den som inte riktigt vet.

Nu har jag och maken tänkt hänga på till det härliga slutet vid midsommar. Utmaningen startar 16 mars 2017...

men vi har redan tjuvstartat. I måndags. Det blir alltså dag -3 (minus 3) och idag är det dag minus 2... för att  bli dag 1 på torsdag då allt startar.

Att meditera är inte så märkvärdigt. Man behöver inte sätta upp så svåra hinder och ta till en massa konstiga kläder, saker och annat många tror att man behöver vid meditation. Gör det enkelt och lätt. Gör det. Det är det viktigaste.

Nu kör vi. Är du med?

#meditationsutmaningen

Booom booom booom

I höstas blev jag ju med trumma. En som en annan målat. Samtidigt följde en omålad trumma med hem. En som jag själv skulle måla. Efter mycket provande av de omålade trummor som fanns att tillgå följde denna med. Det givna var ett par ögon som tittade rakt på mig... redan på den omålade trumman. Som om det redan var givet vem som var trummans invånare. Och här har vi en av trummans boende... den andra kan man se lite av på ena sidan av trumman. Ögonen visade sig tillhöra en stor vit varg. Jag hade sett den innan men visste inte att den även skulle vara på trumman. Men så var det.

Nu är kvar att sy den väska den ska fraktas i när den följer med mig hemifrån. Väskan blir i röd sammet med svarta detaljer. Men... mer om det senare.

Att måla trumman var riktigt roligt och spännande. Inte så svårt som jag hade trott. Eftersom jag inte visste riktigt vad som skulle målas på trumman så hände saker eftersom. Och med facit i hand så blev det så rätt. Allt har en innebörd för mig. Och nu har jag en helt min egen trumma. Den jag fick målad tidigare är ju också min och med rätt ingredienser.

Inget fattas dig, du är perfekt som du är!

En dag var vi i skogen...

och i skogen han det hända saker...Vi har väl alla sett hur det går för jägare som traskar runt i skogarna och pekar än hit och än dit med sina bösspipor. Rätt som det är tyst och lugnt så brakar det till och vem kommer väl springande där i ilska över att ha blivit störd? Jo, björnen. Fast den här var ovanligt snäll... kanske för att jag endast var beväpnad med en kamera. Liksom skillnad på pipa och pipa.

Dessutom vet jag ju vilka mer som bor i skogen. Som troll. Inte för att de jagar jägare och biter dem. Nej. De är mer sofistikerade. Har andra metoder. Behöver liksom inte bita på de som stör.

Sedan är det inte bara lingon man hittar i skogen. En och annan granprydnad kan dyka upp, trots att det inte är jul än. Och lingon fann vi också... men det är en helt annan historia.

I am the storm!

Trumma, min trumma...

dåna ut över nejden
bom bom bom
spela din låt
för din talan
trumma, min trumma
för ut ditt budskap
högt och lågt
långt och kort
tala till oss
bom bom bom
vargen är med mig
månen likaså
moder jord bär mig
trumma, min trumma
tala
bom bom bom

Nu har jag mina trummor. En målad av Rosenmåne och en som jag själv målar. Här ska spelas. Skallran och regnröret gläder sig åt nytillskottet. Fina melodier kommer att höras över nejden. Lyssna och ta in. Lev med. Känn. Vibrera i din energi.

Foto: Warglycke, med mobil Sony Xperia.

Ja, det här också då...

Jag skapar

Jag gör

Jag manifesterar

Jag avser att

Jag åstadkommer

Jomen... ser du... det är alldeles utmärkt bra med mig!

Tack alla ni som gjort mig ont

ni har lärt mig att vara ödmjuk

och gjort mig starkare

Tack alla ni som hatade mig

ni har lärt mig att det är viktigt

att älska sig själv

Tack alla ni som svikit mig

ni har gjort att jag möter

framtiden mer orädd

Tack till alla er som talat osanning

bakom min rygg genom alla dessa år

ni har gjort att jag blivit en

självständig människa

som litar mest på mig själv.

(för mig okänd författare)

Jomen... ser du... det är alldeles utmärkt bra med mig. Jag mår som den prinsessa jag är. Alltså gott och bra. Jag ser en blå himlen mellan molnen, om det nu är moln när jag tittar på himlen. Oftast är den bara glänsande blå och ytterst vacker. Och om det nu vore moln... så vad gör det? Det är ganska naturligt med moln också. Och de ramlar absolut inte ner i huvudet på någon. 

Mitt liv glänser och skimrar. 

Bor som en kunglig. På en ö. Med utsikt över hav och himmel, träd och stjärnor. Arbetar på en annan ö. I ett bra arbete där jag får träffa en massa andra förträffliga människor varje dag. Kultur. Jajamen. Det gillas. Nygift och med en rar make som tar god hand om oss. För i livet ingår att man tar hand om både sig själv och sin kära. Det duger inte att gå på varsitt håll och bara tänka på sig själv. Släkten nära. Umgås och träffas. Äta gott och fika gott tillsammans. Kan resa vart vi vill, och det gör vi. En liten tur hit och en liten tur dit. Än här och än där. Får utrymme att hålla på med vad jag gillar... kreativa uppdrag. Utbilda mig i det jag vill. Leva det liv jag vill... med goda människor, kultur och hantverk, natur och upplevelser. 

I kärlek. 

Bara kärlek. Och mycket av den. 

Nu ser jag fram mot hösten med allt kulturellt utbud som serverats oss. Med en kurs som jag länge velat göra... och med mina trummor som är på väg till mig. En målad i kärlek av en trumkonstnär och en som jag själv ska smycka kärleksfullt. 

För vad livet går ut på är... kärlek. Både till dig själv och till din nästa. Kärlek. Vi föddes inte för något annat, vi människor föddes för att sprida kärlek. Kärlek, kärlek, kärlek... och så lite till kärlek. Inte svårt alls. Öppna ditt hjärta och låt det glimma och skimra vackert där inuti... låt det rinna över och ut i världen. Var lite generös. Både mot dig själv och dina medmänniskor. Kostar inget. Du har massor av kärlek bara du tror dig om det. Alldeles gratis. Kärlek.

Sedan finns det ju alltid de som har åsikter om än det ena och än det andra. Men låt bli. Jag är inte intresserad av annat än kärleksfulla människor. Jag är inte intresserad av de missunnsamma. De sura. De elaka. De kärlekslösa... 

The spirit

Jag är ditt ledljus

Som en fyr ska jag lysa i mörkret

Lysa upp din väg, ge dig ledljus

Låta dina fötter få jämn mark att gå på

så att du hittar hem på ett säkert sätt

Jag lyser för dem som behöver mig

För känd och okänd

För stor och liten

Följ mitt ljus och du är säker

Gå mot ljuset, där finns jag

Din guide i mörkret

Din vän på vägen

Alltid att lita på

Gå mot ljuset, Där sitter jag.

Som en fyr ska jag lysa upp din väg

Göra mörkret ljust och vänligt

Följa dig en bit på vägen

Din ledsagare

Tvivla inte

Vänd dig om och du ska se mig

Jag finns där

Du går säker där du går

Text: Warglycke 2007  Bild: Warglycke 2016

Cellminnen är intressanta

Läser om cellminnen. Sådant vi har med oss från tidigare liv. För oavsett om och vad man tror om tidigare liv så har vi alla cellminnen. Ja, även från det här livet.

Intressant att läsa om. Och tänka sig att vetenskapen inte riktigt insett hur komplicerade vi är. På alla håll och kanter. Utan och innan. Högt och lågt. Under och över. Kroppen är liksom inte bara en kropp och punkt slut där. Kroppen är så mycket mer... liksom hjärnan och psyket.

Finns massor att läsa om ifall man vill och är intresserad. Är man inte det så får man väl låta bli då. Vi alla har ju ett val.

Själv vet jag absolut och precis vad jag vill läsa om. Som cellminnen, drömmar, kulturer, religioner, sammanhang, hjärnan, shamanism... och mycket mer. Jag vet vad jag tror och vet. Lika som du vet vad du tror. Och alla får tro som de vill.

Fönstret hittade jag i en gammal kyrka. Den används bara för vigslar och dop. Står i ett friluftsmuseum. Brukar gå in där emellanåt och beundra alla målningar. Se på det fantastiska ljuset som fullkomligt vräker sig in från de stora fina fönstren. Tänka på och känna hur det kunde varit här... säkerligen ganska kallt om vintern, och skönt att svalka sig om sommaren. Tänka på om prästen dundrade fram orden i sin predikan... eller om han smekte församlingen medhårs i sina texter. Brukar också tänka på hur fantastiskt duktiga hantverkare var förr. Tycker faktiskt inte att det är så jädra duktigt att sitta i en maskin och på så sätt få ihop ett hus. Vägg på vägg, som klossar. Det är förenklat arbete. Visserligen bra, för nog var det tungt och jädra besvärligt många gånger förr.


Boken jag läser heter - Helande minnen från tidigare liv av Atasha Fyfe.

Själens näring

Att kroppen behöver näring vet vi ju alla. Och stoppar i oss allsköns både nyttigheter och smörja.

Men att även själen behöver lite näring... det glömmer de flesta.

Näring för själen skaffade vi idag. I en skog nära ett hav. På en ö. Där fanns massor av själsnäring. Bara att insupa. Helt gratis dessutom. Inget socker i... inget annat hälsovådligt.

Sålunda... tankade för några dagar. Känns bra. Precis som det ska vara.

Så jädra härligt!

Att ha flyttat.

Från det som bara drog ned.

Från dåliga energier av alla de slag. 

Till det som lyfter en.

Till goda energier av ljus och godhet. 

Så jädra härligt!

Hela livet lyfter.

Det går att andas fritt.
Det lyser en varm sol över oss.

Nutid.

Framtid.

Alltid. 

Så jädra härligt!

Och tvärtemot alla olyckskorpar som dömt till evig förtappelse.

Så är det inte.

Det är ljust och glatt. 

Det är kärleksfullt och gott.

Det är evig kärlek.

Inget kan skilja oss åt.

Så jädra härligt!

För behövande...