Söt-ungen!

Inte alls en smutsgris. Man blir kladdig i ansiktet när man äter, i alla fall som ettåring. Plockmat som macka i bitar, päron i mindre skivor och en massa färska blåbär går ner i en faslig fart.

Underbara unge med sina fantastiska ögon.


Mobilfoto Samsung Galaxy A7, Nina Warglycke

Vad söker du här?

Ja, vad söker du här?

Förståelse?
Sympatier?
Underhållning?
Skvaller?
Fakta om mig och mitt liv?

Jo, jag undrar. Vad söker du här? Eller vad hittar du inte hos mig? Kanske... vad vill du hitta här?
Frågorna är många. Säkerligen svaren också.

Du...

Söker du förståelse? Vad ska jag förstå? Jag kan inte veta vad jag ska förstå om du inget sagt. Tankeläsartalangerna använder jag på andra ställen. Här skriver jag vad jag tänker på och inget annat. Ibland riktigt djupt och andra gånger ytligt. Varierar. Som vädret. Lika snabbt som tankens flykt.

Söker du sympatier?
Visst det kan jag bjuda på. Men... åter igen. Jag skriver vad jag tänker på för tillfället. Som om varför löven inte blåser bort när det stormar... Varför stenen alltid vill ligga i en sko... Varför gräset växer uppåt... Tja, sånt. Och annat.

Underhållning... kanske?
Jodå, visst är det underhållande att kolla varje inlägg i min blogg. Finns faktiskt de som tycker så, och sitter dagligen och kollar. Inte gör det mig något. Bara det att jag verkar ju inte skriva dagligen. Just för att livet kommer emellan. Och roligare saker i verkliga livet. Allt hamnar heller inte här.

Men lite skvaller då?
Nä, inte ens det kan jag prestera. Synd va? Tror inte att skvaller hör hemma här. Gillar heller inte att skvallra om ditten och datten, tomprata och kallprata. Liksom gå på tomgång. Nä, det får andra syssla med. Jag gör som jag brukar göra. Alltså inget skvaller. Visst finns det väl de som jag kunde skvallra om... men till vilken nytta?

Då var det fakta om mig och mitt liv... då.
Ja, det är väl bara att läsa innantill. Eller inte. Kanske fråga mig... i verkligheten. Bloggen är inte till för att skriva om vad jag gillar, och inte gillar. Som majonnäs. Och dijonsenap. Som är världens äckligaste. Med spyvarning. Just det... här kom det lite fakta att suga i sig.

Kan ju tala om att just nu sitter jag och funderar på potatissallad. God och mustig välkryddad potatissallad. Hemgjord. Som är den bästa. Och nej, inget kött till. Nä, mer fakta blir det inte idag. Här är mer meningen att skriva tankar. Ord. Funderingar. Ibland om orättvisor i världen. Och dumma saker... som att regeringen har röstat om försämringar i asyllagen. Det var dumt. De kan inte ha känt speciellt mycket empati alls för de utsatta flyktingarna. Det är väl bara att tänka sig in i samma scenario som de utsatta. Kan väl inte vara så svårt? Eller...

Och till detta kryddar jag med mitt underbara barnbarn... som pekar just på dig.

Birka

Birka kryssar i nordliga farvatten. Andra gången båten lägger till här. Blir en gång till vid midsommar. Första gången båten anlände var vi på annan ort. Den här gången var vi hemma.

Fast... båt som båt. Vi har ju åkt stor båt förr och jag har sett stora båtar förr.. så jättemärkvärdigt var det väl inte. Dock bra att storbåtarna även tar sig till nordligare trakter... inte bara gnider runt i vattnen söderut. Finns ju mycket fint att se även här i norr.

Josef var intresserad av sånt som har motorer.

Först brummade han och kikade på bilar hemma hos oss... sedan knatade vi faktiskt iväg för att glo på båten. Jodå, Josef var väl lite imponerad... men mest imponerade tåget som kom och en långtradare, samt lastbilen som startade och körde iväg vid Fresks.

På vägen hem var det bara blommor som var intressanta. När vi går på den smala trottoaren hinner han nypa av blommor på buskar som sticker ut i vägen. Blomma. Sitter han och mässar. Mäkta imponerad av något så fint.

Bilder: Warglycke Foto & Samsung Galaxy A7, från mitt Instagramkonto

Pannkaka! Nu!

Bonusmorfar steker goda pannkakor. Bonusbarnbarnet står bredvid och instruerar hur man gör, övervakar och kommenterar. Väntar ivrigt. Pannkaka är gott. Blir det inte klart snart?

Josef - ett år idag, 14 april 2016

Sötaste ungen fyller ett år idag.

Mitt barnbarn. Sambons bonusbarnbarn. Josef lillprins. Liten men naggande god. Framåt kille med huvudet på skaft och spring i benen. Har full koll på det mesta. Och har han inte koll så frågar han vad det är eller vad som händer. Inget undgår hans hökblick. Pratar som om han vore minst ett halvår äldre. Så bra att prata att till och med BVC påtalade hur duktig han var.

Grattis Josef!

Sötnötter

Möt Perra... eller rättare sagt... Petter, the cat. En liten svart katt med lång svans och stor röst. I fem dagar är vi nu kattvakter. Inte så jobbigt. Petter är en osocial katt, men vill ändå inte vara ensam. Han ska veta att man finns... så är han nöjd. Utom om man tar fram borstar... det gillar han. Att borstas. Spinner tyst. Så tyst att man bara känner det om man håller i honom.

 Hittade äntligen en fin lampa. Till vardagsrummet. Stor. Rejäl. Lite märklig. Går att ändra form på den genom att dra i snörena. Med en klar lampa i så blir det mönster både i tak och på väggarna. Den allra största varianten har jag beställt. Med kopparfärgad insida. Finns i tre storlekar.

Och i veckan som kommer firar vi lilla Josefs första år. Tänk vad tiden gått. Nu är han uppe och drar omkring i full fart. Finns ingen broms på honom alls. Här har han tillfälligt bromsat upp och sitter hos bonusmorfar. Finns heller ingen broms på hans pratande. Jösses vad han snackar! Väldigt vetgirig och nyfiken på livet och livets alla ting.

En liten man med mycket vilja och energi. Tids nog hinner han bli stor karl... just nu ska han bara vara så liten som han är. Även stora män har en gång varit små, eller pyttesmå.

Foton: 
Nina Warglycke. Katten och lampan med Samsung Galaxy A7 och Josef med Nikon D800.

GLAD PÅSK!

Glad Påsk på er alla kärringar och gubbar!

Jamen... jag säger väl samma som lilla Josef... Glad Påsk på er!

Har ni dragit till Blåkulla nu då?
Jag stannar hemma. Brukar inte åka på sådana obskyra utfärder på enbart en kvast. Känns lite för "svensson" för mig. Jamen... en illa åtgången kvast. Vad är det att börja med. Inte för mig. Jag ligger hemma i soffan och spanar mot himlen och småflinar när ni får motorstopp och kraschlandar. Flinar... för att ni tror att ni kan flyga på en kvast. Inte ens minsta barn får ju för sig att det går att flyga med kvastar. Varför tror då vuxna att det fungerar. Väx upp!

Sen talas det om påskharen... och att den värper ägg med godis i. Vem sjutton tror att harar värper ägg? Till och med minsta småbarn vet ju det också. Att hönsen värper ägg. Inte hararna. Hararna är i skogen och tar hand om sitt liv. De vill nog inte förknippas med stolliga människor som säger att de värper ägg. Månne sitter de i skogen och ruskar på huvvet åt människorna och deras tokigheter.

Själv tar jag en dyr god chokladbit omsänder. Tar mig något fint att dricka. Äter påskmiddag med Josef, och släkten runt det jättestora nyinköpta matbordet där alla ryms. Beundrar jättevasen som är full med doftande påskblomster. Myser i det vackra vädret. Tar det lugnt. Firar. Precis så som man ska göra. Varierar med att kuta runt efter lillebarnet som nu tar sina första steg här i livet. Mycket att upptäcka.

Jamen... alltså... hörni... släpp taget om kvasten och fira påsken nu. Glad Påsk, på er!

Älskade unge...

"Kan jag få låna din kamera mormor?"

Liten, liten, liten... blir stor. Josef växer sakta men säkert. Blir med tiden en stor man han också. På bilden sju månader ung och går med raska steg mot åtta måndersstrecket.

"Om du kör trummor, bonusmorfar, så drar jag en trudelutt på pianot. Så här gör man!"

Josef spelar piano på matrumsbordet tillsammans med bonusmorfar och grabbarna rockar fett. 

"Men vad säger du, bonusmorfar, hur kan dom få göra så?"

Josef och bonusmorfar i djupa samtal om livet och omvärlden. De har en väldigt fin kontakt och gillar varandra. 

Här var det lite snack man till man medan mormor hanterade en stor kamera och försökte få ljuset att bli bra.

Jag är en underbar människa!

Mina älskade... barnbarn och sambo.
Värme och upplysning.

Adventsfrid i hemmet.
Värme och närhet.

 Julefrid i hemmet. Julefrid på vår jord.
Ingen utanför och glömd.

Värme och närhet.

 Andra världar. Andra dimensioner. Ingen glömd.
Värme och närhet.

 Julpyssel. För glädje.

Värme och närhet.

Jag är en underbar människa!

Miraklet blir större...

Släktens lilla mirakel blir bara större. Om än liten för sin ålder så växer han ändå. För alla barn växer. Både på utsidan och på insidan.

Miraklet Josef är lätt att fotografera. Intresserad av kameran och vad jag och bonusmorfar gör med en intressant grej i handen och framför ansiktet. Kanske en blivande fotograf... vad vet vi vad han har för planer för sitt liv. Det vet bara han. Och än så länge kan vi inte riktigt förstå vad han säger. Men säger saker gör han. En klok liten gosse... miraklet.

Fars Dag - 8 november 2015

Grattis på Fars Dag till min egen pappa

mina barns farfar

till min sambos pappa

till min farfar och morfar...

som alla fem bor tillsammans i en annan dimension.

Har skickat upp både tårta och blommor till dem. Samt firat min kära sambo med god mat och gott fika, på Fars dag, eftersom hans barn inte bryr sig något.

Helgen har varit skön och lång. Hunnit med att rekreera oss, måla, läsa, äta gott, vila, prata, fundera, fika, umgås både med varandra och andra.

Nu saknas bara att få umgås med lilla Josef... och se vad han lärt sig sedan sist. Tror det är mycket... det är en vetgirig liten mini-grabb. Snart så... snart... snart... får vi klämma på lillgrabben och gosa massor.

Förutom vila och rekreation har vi hunnit med en massa annat. Tiden har inte rusat, som vanligt. Tiden har gått i en maklig takt.

Köra traktor. För första gången. Jodå, det fungerade bra. Traktorn skötte sig bra. Tydligen jag med. Framåt, bakåt, hissa och lyfta och tilta och... ja, allt man kan göra med traktorn förutom skotta snö då. För någon snö har vi inte. Och jag gillar stora fordon. För många år sedan körde jag hem en fullstor buss till sin hemort... och backade in hela bussen i sitt garage... felfritt. Nu fattas bara att prova en långtradare... och en jättedumper. Samt helikopter och flygplan.

Huggit ved. Elda braskamin är gott i vinterkyla. Och jag gillar att hugga ved, få drämma till vedstycket som går i tusen delar. Känna på lite muskler. Men mest är det teknik, att hugga ved. Och roligt. Gissa hur mycket ved jag har huggit i mitt liv? Ganska mycket. Gillar när man får träning och motion av att arbeta. Två flugor i en smäll, kan man säga.

Men bara för att jag nu har gott om ved så betyder det inte att jag vill ha vinter. Det betyder bara att jag vill elda i braskaminen och ha det gott. Det räcker med frost och några minus - lagom vinter. Massor av snö och kyla gör sig bara bra på fotografi. Inte annars.

mobilbilder: Warglycke, Samsung Galaxy A7

Sista dagen i september 2015

Så här på den sista dagen i september månad är det väl läge att visa något från 2/3-delar in i månaden.

Var på roligt födelsedagskalas, träffade den lilla godbiten Josef... nu fem månader ung, halvvägs på väg till att bli sex månader. Gissa om det händer saker hela tiden. Grabben är framåt, vetgirig och alldeles förtjusande go. Liten som en tummetott, som han är, blir det än mer gulligt.

Men även mycket små människor växer upp och blir stora. Det vet jag. Sonen var pytteliten han med men har växt och blivit stor man, som alla andra män.

Sticka liten tröja

Hrm...
skulle sticka en tröja till lilla Josef. Hade rätt garn och rätt stickor. Lägger upp enligt beskrivningen för 6-månaders bebis och tänker att han är ju snart så ung, och växer varje dag. Stickar några varv...

tycker det ser så stort ut. Mäter. Enbart bakstycket är 31 cm brett. Tillsammans med framstycket med samma maskantal blir det 62 cm i omkrets. Till en halvåring.

Den stickade biten ser ut som om den vore till en tvååring... minst. Tänker att jag måste väl sticka en storlek mindre då. Han är ju liten... den goa killen. Men storlek 1 - 3 månader har bara åtta maskor mindre totalt. Måste ju vara fel i beskrivningen... eller är bebisar så stora nu för tiden... och Josef så liten? Nu, när han är mellan fem och sex månader, har han storlek 62 och i den har han växmån.

Har letat tröjmönster som har färre maskor i samma garn... men går bet. När jag inte har gossen så jag kan träffa honom varje dag så måste jag sticka efter en bra beskrivning för att få storleken bra. River mitt hår...

Det är inte tröjan på bilden. Den är klar och levererad. I lagom storlek. Kan dock inte göra alla tröjor efter samma mönster och garn... blir lite trist. Fast Josef klagar nog inte om allt ser likadant ut... han klagar över att behöva ta på sig kläder. Och mössa. Han har bara tid att stå och hoppa och skutta med oerhört pigga ben. 

Hallon och hallon och hallon...

Så mycket hallon. Massor. Stora feta fina.

En del ligger frysta. Andra är kokta till hallonsylt. God hemgjord hallonsylt. Fint att hitta i matkällaren. Annat än köpesylten som är utblandad med än det ena och än det andra.

Går finfint att mata lillprinsen Josef med. Utan konstiga tillsatser, som en liten prins inte ska ha.

Bara idag drog vi ihop 4 kilo. På en kort stund. I solskenet. Med alldeles tyst och stilla runt öronen. Så skönt. Fikakorgen med. Fin sittplats. Trollsländor. En och annan fjäril. Och en liten fågel som tutade försynt.

Tidigare har vi också plockat hallon. Mycket. Så nu finns det att gotta sig med i vinter... och tänka tillbaka på den goa varma sommaren och dess ljuvligheter.

Det lilla underverket är döpt

 Lillprinsen är nu ordentligt döpt. I domkyrkan. Ska det vara så ska det vara. Lördagen var solig och helt underbar med ljumma vindar, blå himmel och knappt ett moln att hitta. Lagom varmt. Glad och god var gossen under hela ceremonin. Inget gråt och ingen tandagnisslan... ja, än har han väl inte så mycket till tänder men det kommer väl. Brukar göra så på småttingar.

 Efter dopet krävdes en liten tupplur... och en saga på det. Lite mat och så var den lille prins Josef på banan igen. Charmade alla han såg.

Och lyser solen... då ska man ha solglasögon. Eller hur, bonusmorfar?
Lillprinsen snackade ganska friskt och spanade in alla doppresenter med iver och frenesi. Många presenter blev det, både i form av paket och pengafonder för kommande äventyr.

Både mormor och bonusmorfar höll i kameran, så den lille är ordentligt förevigad... både i kyrkan och på dopkalaset. De lyckliga föräldrarna är vederbörligen gratulerade. Nu väntar vi på kommande månadsfotograferingar och den stora dagen då underverket blir ett år. Då blir det "smash the cake".