Mörkret tillhör en annan tid

Mörkret tillhör en annan tid. Som ljusarbetare vet jag att mörkret finns. Inte bara det mörker som blir om vinterkvällar och nätter. Det finns fler mörker än det, och det värsta tycker jag är det som finns inuti en del människor. Hat. Det tär bara på den som bär det. Äter upp inifrån.

Själv tänder jag mitt ljus. Försöker att sprida det på ett bra sätt över hela världen. Det som står i min header… jag är ditt ledljus, din guide... är inte bara något påhitt. Det kom till mig för många år sedan. Och det har fastnat. Jag finns ju här för att lysa. Lysa upp någons mörker. Vara en hjälp på vägen. För jag ser och vet betydligt mer än vad du någonsin kan ana. Och det har jag haft med mig så länge jag kan minnas. När jag var liten var det skrämmande, nu är det mer skrämmande vad levande människor kan hitta på.

Mitt hem har jag egentligen bland stjärnorna. Min boning här på jorden är mitt nuvarande hem. Fast jag kallar det inte hemma, det är en plats jag bor på just nu. Mitt hemma är, på en annan breddgrad i vårt land... och bland himlens alla stjärnor.

Jag kan handskas med drakar. Helst de med fyra ben och vingar, inte gärna de tvåbenta. För de tvåbenta bär ofta på just detta hat, som jag nämnde tidigare...

men helst vill jag sitta på en hästrygg och titta ut över nejderna. Finna horisonten. Månen. Stjärnorna. Naturen och dess väsen. Jag kan handskas med energier. Kristaller. Trummor. Och så vidare... 

Jag är jag. Och jag är unik. 
Precis som du. 
Vi har alla en uppgift att fylla. Även du.
Vi behövs alla. 

Och för att få balans behöver ljuset mörker... men inte hat. Så... jag balanserar upp någon annans mörker.

Novembersnö i trumman

November har anlänt för så där cirka tjugoen dagar sedan. Snön har också anlänt. Den kom i helgen som var och ställde bitvis till det i trafiken. Men det brukar ju vara mer regel än undantag nu för tiden att trafiken stockar sig i snöfall. Och det inte bara i huvudstaden som ju hånas för varje snöfall... utan i hela landet. Ingen verkar förberedd på det vita luddiga som vi varje år begåvas med. Undrar varför det blivit så konstigt att det snöar om vintern? 

Många långa dagar har gått sedan sist. Mycket har hänt och mycket har kommit emellan skrivandet och bildgörandet. Jobb. Fritidsintressen. Trötthet. Och att vi alla faktiskt behöver sova ibland. Jobbmässigt trappas det ju ner nu mot jul, men då kommer julen och allt som ska till för att den ska bli så där ljuvligt underbart rätt och precis som när man växte upp. Sanningen är att julen blir aldrig som när man växte upp... sorry! Bara i dina minnen. 

Sedan sist har vi haft en rejäl förkylning. Och den kan inte skyllas på barnbarns basilusker. Nej. Det var någon annan som smittade oss. Oklart vem. Säkerligen från något av våra jobb. Men nu är det förbi, Vi har också varit på spelkurs. Trumspelarkurs. En kväll och två långa dagar. Helt magiskt. Dessutom har vi bokat in oss på en trumbyggarkurs till sommaren. För jag ska ha min alldeles egna trumma. En som jag byggt själv och med rätt ljud. Nu har jag träffat trumman som är min förebild i trumbyggandet. Den på bilden. Djupt kraftfullt ljud. Inte någon "banka-på-burkar-trumma", som jag kallar de trummor som låter lite "plåtigt". Nu vet jag ju också hur man botar denna "plåtighet". 

För övrigt så ligger ett halvår i Spanien på önskelistan. Vinterhalvåret, vore bra. Slippa snön. Men å andra sidan skulle jag nog sakna den när julen bankar på dörren. För snö är ju vackert till jul. Och på bild. Saknar inte alls att skotta snö. Inte heller att halka och bryta armar och ben. Detta med brutna armar har jag redan testat. Inte alls så kul som det kanske låter. Bara besvärligt. Och ont! Spricka i benet har jag också testat, efter närkontakt med snö. Inte heller det var särskilt roligt. Mer av ont. Så... vinterhalvåret i södra Spanien och hem över jul och sedan sommaren i vårt land. Önskedröm.

Sjung, trumma, sjung...

Den här trumman har tagit lite tid att färdigställa. Inte så att jag inte visste vad som skulle målas. Bara det att den ville inte hastas iväg. Nu är den i alla fall klar och ligger och gosar till sig lite energier. För att förstärka det som redan finns.

Här syns alla ingredienser som behövdes. Varken mer eller mindre. Den "invigde" förstår. Alla andra får beundra den och sukta...

Det är alltid kul och väldigt inspirerande att måla trummor. Att se vad som finns i trumman och att se vad som finns i den som ska ha den. För det är inte bara en slump att det blir de motiv som blir. Det finns ett syfte med motiven och de har en innebörd för ägaren av trumman. 

I morgon överlämnas den till sin ägare och jag hoppas ägaren får många härliga trumstunder med sitt underverk till trumma. Så... trumma min trumma... länge och mycket, ofta, och låt den sjunga för världen och universum.

Sjung, trumma, sjung...