Jag är mörkret som leder dig till ljuset - del 5-3

Ett gäng tonåringar drar förbi där jag sitter, men ingen ser mig. De gapar och flabbar och ingen kan undgå att höra dem. Funderade ett tag på att göra något ljud igen och på så sätt få dem lite tysta… Men insåg genast att ett helt gäng ungdomar får inte någon tyst på. Det är när de är ensamma det blir tyst.

Dimstråken drar förbi och kvällen är mörk och dyster. Inte många är ute längre för det duggregnar. Plötsligt får jag se grannen i sitt köksfönster. Han är iklädd linne och långkalsonger och har köket fullt upplyst. Där inne börjar han nu jogga på stället. Fortare och fortare, det ser arbetsamt ut och jag är glad att jag inte behöver hålla på så där. Efter vad jag tycker är en evighet av ivrigt joggande tar han fram en matta och lägger ut på golvet. Han stryker den slät och jämn med händerna, tänder ett ljus som han ställer på golvet bredvid mattan och sätter sig ner. Som på första parkett sitter jag och kan se precis allt han sysslar med. Så börjar han långsamt att sno ihop sig allt mer och mer. Den ena underliga ställningen efter den andra utför han. Jag känner att jag sitter med öppen mun och stirrar. Aldrig har jag sett sådana ställningar. För varje gång han ska loss ur dessa olika ställningar smäller han i väggar och skåp med fötter och händer, och ibland även huvudet. Där har jag alltså förklaringen till att det låter så hemskt från hans hus om kvällarna. I min fantasi hade jag gått genom allt möjligt i jakten på vad som gjort dessa dunsar. Men nu visste jag äntligen.

Jag flyttar mig ljudlöst till hans fönsterbleck och tar mig en närmare titt, nyfiken som jag är. Det ser ut som någon sorts yoga det han gör. Men den verkar vara ytterst invecklad. Liknar inget jag sett tidigare, kanske en variant från det dystra inre av Kina… Där jag sitter på fönsterblecket tänker jag på att jag ska börja med att skrämma honom lite. Han är ju mitt offer denna natt. När han sitter ansträngt dubbelvikt, med benen bakom nacken passar jag på att klösa lite lätt på fönsterglaset. Grannen hoppar till en aning, lystrar, men fortsätter med vad han sysslade med. Jag klöser lite hårdare och ivrigare, ett isande skärande ljud hörs från fönsterglaset. Grannen snurrar upp sig och tittar mot fönstret, tar sig förskräckt mot huvudet…

och då reser jag mig upp och breder ut mig i all min prakt där på fönsterblecket.

Grannen skriker som han aldrig skrikit förut… avgrunden har öppnat sig för honom. Med munnen över hela ansiktet, försöker han snabbt reda ut armar och ben där på mattan. Jag fnissar lite för mig själv, tänker på Munchs skriet… som är det mest fasansfulla jag sett i mitt liv.

Hör hur det börjar öppnas dörrar överallt, för skriken rullar över den långsträckta gatan. Snabbt, med två starka vingtag, försvinner jag i mörkret bakom lyktans ljusgloria. På gatan är det full kalabalik och grannen försöker tala om vad han sett. Men eftersom han är iklädd bara linne och långkalsonger och är helt hysterisk tror de att han hallucinerar. Han avfärdas av alla utom den gamla förklädesklädda tanten i den lilla stugan närmast skogen. Hon tar honom ömt och bestämt under armen och drar med honom hem till sig, slickande sig om munnen. Så tystnar det igen, alla har gått hem till sig, och friden återkommer i kvällsmörkret.

Där jag sitter andas jag ut, putsar mina vingar och rättar till dem. Jag får smita in hem till mig lite senare på nattkröken då alla sover. Det onda och det goda kämpar fortfarande om platsen i min själ. Jag har ännu inte bestämt mig för mitt rätta jag…

Inväntande vargtimmen för att ta mig hem, tvärs över gatan, börjar jag sakta nynna där jag sitter…

”jag har förstått nu… och jag vet vad jag vill…

vad jag ska göra… och använda framtiden till

jag ska köpa vingar för pengarna… och flyga ut över ängarna

för det finns en särskild mening… med att bara finnas till

att göra det man måste… är att göra det man vill”

(Kursiverad text kommer från Mats Ronanders låt Vingar)

En text från år 2006, skriven på en kurs i kreativt skrivande.

Jag är mörkret som leder dig till ljuset - del 5-2

Ännu lite senare…

Symaskinen surrade för fullt. Meter efter meter sydde den ihop den skira vita fotsida klänningen. För att jag inte skulle frysa hade jag fodrat den med allra mjukaste och varmaste flanell på insidan. Där jag satt alldeles naken och sydde frös jag inte alls. Jag var varm och som omsluten av de mjukaste dun. Snart var min nya stass klar. Det enda som fattades var min osynlighetsluva. Den hade de nyfunna vallonkusinerna snott i ett obevakat ögonblick. Vad de inte visste var att den bara fungerar på mitt huvud. För alla andra fungerar den bara som en helt vanlig blå luva.  

Den vita fotsida klänningen, de vita lurviga stövlarna och de vita mjuka vantarna var klara. Mitt uppdrag skulle ta sin början. Jag var redo. Det enda som fattades var snöfallet. I en hel vecka funderade jag på hur jag skulle få det att snöa i mitten av oktober och med ungefär åtta grader varmt. Inte heller kunde jag hitta Kung Bore. Troligen var han borta i drömmarnas rike. Det var ju inte riktigt tid för honom att vakna än. Jag beslöt att skrida till verket utan hans medverkan. Det fick bära eller brista…

Framför spegeln tog jag på mig klänningen jag sömmat speciellt för detta tillfälle. Det var ett trixande och pusslande innan jag var i klänningen med armar och ben och diverse andra delar av min kropp. På åkte de vita stövlarna och till det de likaledes vita vantarna. Håret fick vara mörkt, som det alltid varit, långt och utslaget. Ögonen glänste svarta och farliga under luggen. Där stod jag skinande vit, som en dröm. Och en dröm skulle jag ju tas för att vara, denna gång liksom alla andra gånger. Så fort någon bara försökte andas om vad de upplevt så brukade jag raskt avfärda dem med att de bara drömt. En del av mina offer känner jag ju och vill inte förknippas med vad de upplevt. Det är min lilla hemlighet, och den går med mig i graven.

Kvällen var kolsvart. Gatljusen gjorde bleka rundlar på asfalten och mellan dem var det mörkt. Dimmorna drog som chiffongslöjor genom luften och bitvis var det riktigt ruggigt. Det passade mig bra där jag satt, högt uppe. Jag hade utsikt över hela långa gatan och ända in mot staden. Och eftersom det var ljusflöde framför och under mig så syntes jag bara lite diffust där jag satt. Och inte många kom ens på tanken att titta uppåt där jag var.

Full utsikt hade jag över grannens fönster. Inget verkade hända där inne hos honom än. Medan jag väntade på någon aktivitet satte jag mig skönt tillrätta där uppe. Grep tag runt gatlyktans topp med mina stövelklädda fötter och stoppade in små dun som spretade åt sidorna bland de andra fjädrarna. Tittade med mina allseende ögon nedåt gatan och där kom en liten grabb traskande med en stor skolväska. Troligen hade han varit hos någon kompis och gick nu hemåt i mörkret. Funderade på att ge mig till känna för lillgrabben men insåg att det nog var dumt. Man ska inte ge sig på små grabbar som går i sin egen värld.

Så kom sista kvällsbussen och stannade nästan under mig där jag satt. Ut vällde de som arbetat sent och nu snabbt ville till sina varma upplysta hem. Människorna gick i hastig takt åt olika håll, kvar stod endast en man som låste upp sin cykel. Försiktigt, försiktigt gjorde jag ett lätt frasande ljud där uppe i luften. Mannen hoppade till och tittade sig omkring, men kunde inte se något. Han fortsatte att snegla oroligt in i grannens mörklagda trädgård med buskar och träd under tiden han grejade med cykeln. Trodde nog att det var därifrån ljudet kom. Snabbt kastade han sig upp på sin tvåhjuliga springare och trampade mycket raskt iväg.

En matte med hund kom sakta gående efter vägen. Hunden sniffade och småmorrade hela tiden och matten hade fullt sjå med att hålla hunden som slet och drog i kopplet. Den hade nog fått korn på mig men kunde inte veta att jag var så långt från den ändå. Hunden kissade på gatlyktan, morrade och hoppade upp mot den. Matten kliade sig i huvudet och lockade och pockade för att hunden skulle följa med henne. Till sist gav hunden upp och följde matte hemåt. Tre katter slogs i mörkret hos grannen såg jag. Mina ögon kunde med lätthet se genom mörkret. De jamade och skrek som om någon hade stuckit kniven i dem. Plötsligt slet grannen upp sin ytterdörr och visade sig med en hink vatten som han slängde iväg åt det håll katterna hade hörts. Så smällde han igen dörren och låste kvickt. Nu visste jag att han var hemma i alla fall. Att bilen är hemma och att det lyser i fönstret är ingen garanti för det. 

 En text från år 2006, skriven på en kurs i kreativt skrivande.

Jag är mörkret som leder dig till ljuset - del 5-1

Långt senare…

Redan i början på den vecka som varit kände jag det. En föraning om vad som komma skall. Lite tidigt på året, tycker jag. För det mesta brukar det ske närmare jul och i skydd av mörkret som råder den årstiden. Värst är det om det sker vid midsommartid… då är det ju ljust ute dygnet runt och folk är ute och springer för jämnan. Det är definitivt mycket lättare under den mörka årstiden och gärna då det snöar så där vackert med stora flingor. Sen blir det också mer effektfullt i det lätta snöfallet som glittrar i gatljusets sken. Och det är även lättare att sopa igen spåren efter mig i snöfallet…

Jag kunde hela tiden känna det som en liten sprittande rörelse på två ställen på ryggen. Det gjorde att jag skruvade på mig där på stolen på mitt arbete. Chefen stirrade på mig och trodde nog att jag hade en skruv lös. Han skulle bara ha vetat vad det egentligen var som gjorde att jag skruvade på mig, då hade nog han fått åtminstone en skruv lös själv. Arbetskamraterna låtsades som inget och några av dem fnissade åt mig. Men inte de heller visste vad som var på gång. Jag sprang titt som tätt på toaletten och låste in mig. Där inne skrubbade jag mig mot väggarna och kliade nästan sönder huden till någon utanför påkallade min uppmärksamhet och krävde att få tillgång till toaletten. Flämtande och flåsande låste jag upp dörren och stammade något om ”dålig mage”.

På kvällarna i mitt eget hem gick det någorlunda. Där var ju ingen som stirrade på mig när jag ålade runt och kliade mig. Och för att grannarna inte skulle se mig hade jag alltid persiennerna nerdragna. Det var ju närmsta grannen som skulle bli mitt offer denna gång. Men nu var jag lite tveksam… inget hade ju gått enligt planerna. Klådan kom för tidigt på året och grannen hade börjat med någon underlig verksamhet hemma hos sig. Hiskeliga dunsar och smällar hade jag hört från hans hus. Snacka om att jag blev nyfiken på vad han sysslade med. Tidigare, medan det fortfarande var tillräckligt varmt ute för att torka tvätt hade han börjat hänga ut långkalsonger. Säkert fem långkalsonger varje gång, mitt i värmen, så jag anade ju naturligtvis oråd. Jag tror mig ju veta att inte ens mycket gamla män bär långkalsonger i sommarvärme.

Med min nattsömn blev det lite si och så. Ingen sover ju speciellt bra av att ligga och snurra och skrubba sig mot lakanen. Och eftersom blev det också så att jag behövde allt mindre nattsömn. Men… som sagt, det brukade vara senare på året. 

En text från år 2006, skriven på en kurs i kreativt skrivande.