Merlins torn

Fick en inspiration. Solen sken och allt var bra. Tankarna gick i lagom takt. Ingen stress. Och så hände det...

Hur som haver... så ska detta förevigas. Gärna i både akvarell och akryl. Och det kommer att ta timmar i anspråk.

Dessutom ska inte bara detta vara i bilden. Eftersom händer saker och man vet aldrig vart målandet tar vägen. Inte alla gånger det går dit vägen bär utan det krumbuktar sig och fram kommer det okända. Minst sagt. Det är det som är så härligt. Att målandet lever sitt eget liv. Och jag njuter.

Sist jag målade var när jag målade min trumma. Det var en skön upplevelse. Och resultatet...

ja, det gillar jag. Och många andra.

Och där nere på trumman. Där. Är han som ska få ett torn.

Boka in en tid med dig själv!

Det är inte alla gånger det ultimata att vara social. Alltså med alla andra. Ibland måste man faktiskt vara social med sig själv.

Kan låta skrämmande. Vara ensam. Inse att man har bara sig själv... att snacka med. Är dock inte alls så märkvärdigt... eller skrämmande. Sunt. Är vad det är. Man kan inte alltid vara med andra och till för andra. Då finns inget jag kvar. Inget du. Och du är ju faktiskt ganska viktig. Eller tycker du inte det?

Enligt psykologen ska man boka in lite tid med sig själv.

Så... har du bokat tid?
Jag har gjort det. Många gånger genom livet. Unnat mig lyxen att faktiskt höra mig själv. Se mig själv.

Haters gonna hate... eller rör på arslet för sjutton!

Jag förstår inte hur vissa människor kan bära på ett så stort hat som de gör. Sprängfyllda. Över alla bräddar. Hat, hat, hat, hat, hat...

Hata vädret, hata medmänniskor, hata kvinnor, hata män, hata vita, hata svarta, hata allt som har två ben, hata djur, hata... hata... hata.

Det kan inte vara sunt att gå runt och hata konstant. Till sist brister det någonstans inombords på den hatande. Kan inte vara skönt att liksom sprängas av sitt eget hat.

Släpp hatet med vinden. Släpp alla illasinnade tankar. De tar ändå bara en massa energi från den som går runt och hatar. Och det är den hatande som mår sämst.

Nä...

ta en svängom på dansgolvet istället. Släpp loss och ha kul. Livet är till för att levas. Livet är till för dans, skratt, glädje, positivitet... Lägg av de sura minerna, de gör dig ändå bara ful och rynkig samt glåmig i nyllet. Dessutom får du ett friskare liv genom dansen. Bra va?

Jag är en underbar människa!

Mina älskade... barnbarn och sambo.
Värme och upplysning.

Adventsfrid i hemmet.
Värme och närhet.

 Julefrid i hemmet. Julefrid på vår jord.
Ingen utanför och glömd.

Värme och närhet.

 Andra världar. Andra dimensioner. Ingen glömd.
Värme och närhet.

 Julpyssel. För glädje.

Värme och närhet.

Jag är en underbar människa!

Mjau!

Målade en tavla till en födelsedagsfirare. En kattmänniska...

En glad katt som ska leda till små flin. En glad katt som uppvaktar med röda tulpaner. En glad katt som även fungerar i barnrum. Eller i hallen... när man kliver in genom dörren.

Och... jodå... katter ser visst ut på detta sätt. Det syns ju!

Akvarell

Josef, tre och ett halvt dygn ung.

Skissat med blyerts, målat med akvareller från St Petersburg.

Mobilfoto

Vattengymnastik

Frimodiga, glada, uppspelta prästkragar utövar vattenkonst i den högre skolan. Akvarell och tusch.

Vådan av att meditera

Ja, så kan det gå...

Akvarell och tusch. Uppgiften var blommor. Detta kom fram ur pappret.

Livat i holken

Jo, det är mycket nu.

Driver fotoklubben. Kör konstkurs. Arbetar. Gör lite renoveringsarbeten på ett hus. Sålde bort altanmöblerna. Ska in med nytt möblemang i annan stil. Ändra färg på väggarna, lite ny belysning. Lounge, var ordet. Arbetar med kameran. Bildredigering. Nytt bildjobb i helgen. Beställningssömnad.

Jo, det är mycket nu.

Men det går. Om jag gör en sak i taget. Det enda jag vill få bort är det där andra huset och dess bekymmer.

Och visst är jag trött om kvällen. Inga problem med vad jag ska se på tv. Hinner inget sådant. Vill heller inte. Nu kommer ju den årstiden då jag vill leva ute. I naturen. Med kamera i hand. Eller fingrarna i jorden.

Och holkarna... ja, nu är det konkurrens om de två fågelholkar jag har. Jäsingen vad mycket fåglar som bevistar min tomt just nu.

Det våras!

Även om snön ibland vräker ner och termometern envisas med att besöka den röda sidan... så blir det vår ändå. Bara lugn.

Tuffa vårblommor sticker upp huvudet och trotsar Kung Bore. En och annan liten insekt tittar storögt på blomfröjden.

Ja, så här kan det se ut.

Att titta in i evigheten...