Du kommer aldrig att få äga mitt hat

"De som har utsatt mig för ondska kommer aldrig att få äga mitt hat. Den gåvan tänker jag inte skänka dem. Ingen kommer heller att få min rädsla eller min fruktan... än mindre få mig att tappa tron på mig själv eller medmänniskor. De får min sorg över det onda de gjort, den segern ger jag dem. Men den segern kommer att bli kortvarig. Varje dag i resten av mitt liv kommer jag att segra över dessa människor genom att känna tacksamhet över att jag fått ännu en dag i gåva. Jag kommer att glädjas över att se solen stiga upp över horisonten, över att känna vinden smeka min kind, över att höra barn skratta, se älskande mötas."

Citerat från boken Vargarnas tid av Elisabet Nemert.

Just de här orden rörde mig. Berörde mig. För...

ingen kommer någonsin att få äga mitt hat. För jag äger inget själv. Däremot finns det de som beter sig illa och som jag aldrig någonsin kommer att ens ägna en tanke åt mer. Det är flera personer som bara i år har visat sin rätta sida. De som bara vill förstöra. Ha sönder. Allt. Ställa till förtret.

Söndra och härska... hette det visst. Men det enda de kan söndra och härska över är sin egen skit. Det var ju det där med att kasta sten i glashus... och en massa andra kloka ord som sagts sedan urminnes tid.

Och så var det ju som indianen i sagan sa, den varg du matar vinner. Matar du den bittra bitbenägna vargen... ja, då blir du ju därefter. Matar du däremot den goda och glada så blir det helt tvärtom. Men alla kan kanske inte förstå sagor. Eller sanningar.

Alla ormar i vårt paradis kommer att få slinka ut i kylan, om det nu har försökt att nära sig och värma sig på oss. Vi vill bara ha goda och glada människor runt oss, som bryr sig på äkta sätt. Och som låter oss vara de vi är. Inget kan dela på oss. Ingen kan dela på oss. Vi har varandra och det är som det ska vara. Och vi är där vi ska vara... just nu. Allt är som det ska. Med oss. Bara det att det finns de som inte kan låta det vara bara så bra och så som det är. Måste lägga sig i. Men... slingra ut i kylan och skaffa ett liv. Det är ett gott råd.

Långnäsa... blev det. För några. Långnäsa.

Du kommer aldrig att få äga mitt hat. För där finns inget hat. Bara bestämdhet. Att mitt är mitt. Att vårt är vårt. Punkt.

Läs gärna boken! Den var bra. Omskakande. Med insikter som vi alla behöver. 

Ett galet dåd i Stockholm

Ett ohyggligt dåd har hänt i Stockholm i eftermiddags. En lastbil har kapats och körts efter Drottninggatan och skadat och dödat människor, för att till sist krascha in i Åhlénsvaruhuset. 

Läser på nätet och ser på tv:s nyheter. Det spekuleras och funderas och babblas... varför kan man inte bara vänta in fakta om vad som faktiskt var för dåd.

Många är ledsna och förtvivlade, skakade i grunden över vad som hänt i vårt lilla land. Det är fullt förståeligt. Men ändå, jag föredrar att inte kalla detta för terrorbrott innan jag vet om det är så. Jag föredrar att inte beskylla någon innan vi vet vad som hänt och vem som gjort det.

Om det är terror är det fruktansvärt, om det är en psykiskt labil person är det lika hemskt, om det är en vanlig "svensk" människa som gjort det är det lika fruktansvärt som om det är en från ett annat land. Jag ursäktar inte dådet på nåt sätt. Däremot vill jag inte kalla det terror innan vi ens vet om det är så.

Vad vi alla behöver är att ta det lugnt, följa anvisningar från de som faktiskt har ansvaret, inte från de som nu tar chansen att skrika ut sitt hat och sina frustrationer över invandring.

Tänker på de döda och de skadade, samt deras anhöriga. Tänker på alla människor i Stockholm som jag känner på ett eller annat sätt. Flera av dem vet jag nu är i säkerhet och utan skador, och har bekräftat detta på olika sätt.

Och jag tänker inte låta detta skrämma mig! Jag vågar åka till Stockholm igen. Jag vågar bo ett stenkast från där det hände, där vi bodde sist vi var nere. Jag tänker inte smyga mig fram i livet på grund av att någon kan tänkas vilja skada andra människor. Jag tänker heller inte ta någon skit på grund av att jag skriver detta. Just för att inget blir bättre om vi tjafsar med varandra i den här situationen.

Hoppas att alla kan få en lugn natt och är i säkerhet.

Black Friday

Idag har vi en svart fredag.

Inte bara för att det varit mörkt och trist utanför fönstren, förutom den korta tid det snöade...

utan för att vi på något mystiskt sätt ska bli inspirerade att handla utav bara sjutton. Reapriserna brukar ju vara röda, men just idag är det svarta priser och rea. Reklamen för denna dag har varit massiv. Köp, köp, köp!

Jag vägrar att handla bara för att handeln säger det. Jag handlar när jag vill. Oavsett om det är svarta eller röda priser. Förresten så låter svarta priser inte helt sunt om man ska tänka på vit pengahandel. Låter mer som lite halvt kriminell verksamhet. Jag vägrar också att handla en speciell dag bara för att handeln tjatar om det på alla sätt.

Tycker att vi ska ha en grön fredag, och en vit. Grön för att sluta köpa oss lyckliga... för inte sjutton blir man väl lyckligare av att ha en massa prylar att härbärgera och ta hand om. Inte jag i alla fall. Man måste inte ha allt som produceras. Och eftersom det är stora mängder som ska produceras till dessa svarta fredagar så antar jag att det inte är samma kvalitet och hållbarhet på grejorna. Lite som... köp billigt nu, och du för snart köpa dyrt.. igen. Hållbart för miljön är det då inte!

Vit fredag skulle kanske också behövas. Vit för att inte dricka alkohol. Kanske inte bara en fredag om året, kanske ganska många. Som alla fredagar. Det är många människor som lider i samband med fylla och alkohol... bråk och slagsmål. Många barn lever i skräck när deras föräldrar tar till flaskan som tröst efter en lång och arbetsfylld vecka. Vad blir det för avkoppling för dessa barn? Ingen. Att den som tittade för djupt i flaskan blir avkopplad... och bortkopplad så småningom... tja, vad hjälper det barnet. Eller familjen.

Denna svarta fredag blir nog en svart dag för många kontokort. Just precis i löneutbetalningstid denna månad. Och med bara en månad kvar till julafton så handlas säkert ganska mycket.

Förtalets gåva

Det talas ofta om att vissa människor har "talets gåva". Och det kan nog stämma. Vissa pladdrar livet ur sin omgivning. Älskar att höra sin egen röst. Tjatar hål i hjärnan på sina medmänniskor. Föddes inte med någon stoppknapp över huvud taget...

Sedan finns det de som har "förtalets gåva". Sprider "sanningar" som ingen sanning har. Ljuger och fabulerar. Snor ihop sina egna teorier och förvrängda tankar till en sorts sanning som de tror stenhårt på. Och sprider, likt maskrosfrön för vinden. Manipulerar. Förvrider. Hatar. Hotar. Men...

det brukar slå tillbaka på den som sprider skiten. Karma, kallas det. Eller som det kan visas på roliga bilder... med en fläkt som skickar tillbaka skiten till den som kastade den. Hihi...

Offerkoftan på!

Det finns de som alltid måste ha offerkoftan på sig. Inte för att de fryser. För vem fryser i sommarvärmen?

Ja... den med offerkoftan då. Möjligen.

Men jag tror och vet att offerkoftan inte används för att värma. Inte heller för att svalka. Den bär man för att få en orsak till att sura, bråka och vara osams.

Bättre att repa upp den där jädra offerkoftan. Ta sig samman. Öppna ögonen. Dra ett djupt andetag. Och inse att offerkoftan ska brännas upp. Den gör bara allt sämre. Ful och fel är den. För stor och för lång. Fel färg. Fel garn. Sticks, bränns, svider och kliar. För att inte tala om hur den strular till livet för den som bär den. Bäraren har definitivt ingen nytta av offerkoftan... som bäraren tror. Den är bara till förtret och gör livet svårare.

Så... repa upp offerkoftan och virka söta hjärtan av garnet istället. Då har den kommit till någon nytta.




På bilden: Inte en offerkofta. En fin bebiströja jag en gång stickade. 

Vad söker du här?

Ja, vad söker du här?

Förståelse?
Sympatier?
Underhållning?
Skvaller?
Fakta om mig och mitt liv?

Jo, jag undrar. Vad söker du här? Eller vad hittar du inte hos mig? Kanske... vad vill du hitta här?
Frågorna är många. Säkerligen svaren också.

Du...

Söker du förståelse? Vad ska jag förstå? Jag kan inte veta vad jag ska förstå om du inget sagt. Tankeläsartalangerna använder jag på andra ställen. Här skriver jag vad jag tänker på och inget annat. Ibland riktigt djupt och andra gånger ytligt. Varierar. Som vädret. Lika snabbt som tankens flykt.

Söker du sympatier?
Visst det kan jag bjuda på. Men... åter igen. Jag skriver vad jag tänker på för tillfället. Som om varför löven inte blåser bort när det stormar... Varför stenen alltid vill ligga i en sko... Varför gräset växer uppåt... Tja, sånt. Och annat.

Underhållning... kanske?
Jodå, visst är det underhållande att kolla varje inlägg i min blogg. Finns faktiskt de som tycker så, och sitter dagligen och kollar. Inte gör det mig något. Bara det att jag verkar ju inte skriva dagligen. Just för att livet kommer emellan. Och roligare saker i verkliga livet. Allt hamnar heller inte här.

Men lite skvaller då?
Nä, inte ens det kan jag prestera. Synd va? Tror inte att skvaller hör hemma här. Gillar heller inte att skvallra om ditten och datten, tomprata och kallprata. Liksom gå på tomgång. Nä, det får andra syssla med. Jag gör som jag brukar göra. Alltså inget skvaller. Visst finns det väl de som jag kunde skvallra om... men till vilken nytta?

Då var det fakta om mig och mitt liv... då.
Ja, det är väl bara att läsa innantill. Eller inte. Kanske fråga mig... i verkligheten. Bloggen är inte till för att skriva om vad jag gillar, och inte gillar. Som majonnäs. Och dijonsenap. Som är världens äckligaste. Med spyvarning. Just det... här kom det lite fakta att suga i sig.

Kan ju tala om att just nu sitter jag och funderar på potatissallad. God och mustig välkryddad potatissallad. Hemgjord. Som är den bästa. Och nej, inget kött till. Nä, mer fakta blir det inte idag. Här är mer meningen att skriva tankar. Ord. Funderingar. Ibland om orättvisor i världen. Och dumma saker... som att regeringen har röstat om försämringar i asyllagen. Det var dumt. De kan inte ha känt speciellt mycket empati alls för de utsatta flyktingarna. Det är väl bara att tänka sig in i samma scenario som de utsatta. Kan väl inte vara så svårt? Eller...

Och till detta kryddar jag med mitt underbara barnbarn... som pekar just på dig.

Haters gonna hate... eller rör på arslet för sjutton!

Jag förstår inte hur vissa människor kan bära på ett så stort hat som de gör. Sprängfyllda. Över alla bräddar. Hat, hat, hat, hat, hat...

Hata vädret, hata medmänniskor, hata kvinnor, hata män, hata vita, hata svarta, hata allt som har två ben, hata djur, hata... hata... hata.

Det kan inte vara sunt att gå runt och hata konstant. Till sist brister det någonstans inombords på den hatande. Kan inte vara skönt att liksom sprängas av sitt eget hat.

Släpp hatet med vinden. Släpp alla illasinnade tankar. De tar ändå bara en massa energi från den som går runt och hatar. Och det är den hatande som mår sämst.

Nä...

ta en svängom på dansgolvet istället. Släpp loss och ha kul. Livet är till för att levas. Livet är till för dans, skratt, glädje, positivitet... Lägg av de sura minerna, de gör dig ändå bara ful och rynkig samt glåmig i nyllet. Dessutom får du ett friskare liv genom dansen. Bra va?

Människor... och andra människor

Det finns människor. Och andra människor.

Den ena sorten är de vanligaste. De snälla, omtänksamma och liksom helt vanliga normala.

Det finns också en annan sort. De som är avogt inställda till det mesta, surar, bråkar, kritiserar och aldrig vill se sin roll i det som är fel.

Varför måste vissa till varje pris ställa till det för andra med sitt usla självförtroende, sitt usla humör? Varför bara tiga där det skulle ha talats, och sedan tala där det inte skulle talats, och sprida skit och osanningar. Bättre vore väl att tala när det ska talas och tala väl... eller hur?

Världen och livet blir inte ett dugg bättre av att dumma sig så mycket man kan mot både andra och sig själv. Det var inte därför vi kom till världen och livet. Vi fick livet för att leva gott och vara kärleksfulla mot varandra. Den som talar gott och beter sig gott mår absolut mycket bättre än den som hela tiden är grinig och gnällig mot sin omgivning.

Så... lyft upp mössan från ögonen, ta bort ögonbindeln... se. Öppna munnen och tala väl, inga skrik och okvädingsord. Lyft blicken från asfalten och se... det finns så mycket mer att se än marken där du går och står. Se solen, se himlen, se naturen... Kanske till och med våga dig ut i naturen. Den är inte farlig, bara läkande och uppfriskande. Till nytta och glädje för oss människobarn i alla åldrar. Hoppa och skutta lite. Våga dra på munnen, den spricker absolut inte. Och du spricker inte i solskenet, det kan jag garantera. Dra ett djupt andetag, känn att du faktiskt lever. Använd din tid du har i detta liv till att leva det. En dag är det för sent. Då kan du inte ändra på något.

Lev väl, människa!

Älskar att hata eller hatar att älska?

Vare sig du älskar mig...

eller hatar mig...

så har du gjort en plats i ditt hjärta för mig.

Likaså i dina tankar.


Har du tänkt på det?

Att åka på en räkmacka i gräddfilen...

Det är jag absolut värd. Så även min sambo.

Fast så får man inte tänka, enligt Jante. Istället ska Luther sitta på axeln och förtrycka en. Det vägrar vi.

Och så får man inte tänka enligt en del människor. Som de avundsjuka. De som inte kan med att unna en annan medmänniska att det går bra för henne/honom. Men nu är det så...

att alla har vi våra val. Även om man inte väljer så har man valt. Att inte och inget välja är också ett val. Men jösses människa... så får man ju inte säga. Istället ska man hålla truten och ligga ytterst lågt. För inte får man synas, inte får man höras. Om inte de avundsjuka omnämns i samma andetag... eller ännu hellre i början på det andetaget. Men nu är det så att du är du och jag är jag. Vi är inte samma... även om vi hör samman i Universum, alla människor, djur och naturen. För var och en har en fri vilja. Så vad väljer du?

Dina tankar och dina val påverkar ditt liv. En sanning som alltid varit en sanning. Och alltid kommer att vara sanningens sanning.

Jag har valt att leva ett gott liv med goda val. Och visst kan man väl säga att jag åker på räkmackan genom gräddfilen... för jag har valt det. Jag har arbetat för att så ska bli. Det är inget man bara får och kan kräva, från andra. Man får faktiskt själv arbeta för att få ett bra liv. Kanske kan kännas tungt att inse... men så är det. För alla.

Jag har valt att leva ett gott liv med goda val. Det räntar sig. Kan man säga. Jag har gjort vad jag kan för att leva på räkmackan i gräddfilen. Det finns de som anklagar mig för att sno av andra, sno åt mig det som inte rätteligen tillhör mig. Att utnyttja andra. Att lura mig fram. Dessa påståenden får stå för de som vräker ur sig dem. De kan ju ta och kika lite på sina egna liv istället. Där föreligger inte bara godhet. Tvärtom. Förslagenhet, feghet och hugg i ryggen... De talar bara om hur de själva är. Det finns ingen som helst sanning i lögner som sprids. Karma. Slår tillbaka. På de som ljuger. Jag behöver bara sitta still på min stol och vänta. Behöver inte göra något själv.

Jag lurar inte människor. Jag snor inte åt mig av andra människor. Jag ljuger inte om varken mitt liv eller andras liv. Jag startade mitt liv i godhet och har vandrat och levt efter det allt sedan dess. Jag har hjälpt många människor, fast flera av dem påstår annat idag. Jag kommer att fortsätta göra mitt bästa för att hjälpa medmänniskor, omvärlden och Universum. Däremot kommer jag att skilja på de som bara vill utnyttja mig för sina syften. Där kommer inget att ges tillbaka till dem. Jo... jag sänder kärlek. Allt för att de ska inse att deras syften inte är av godo. Kärlek är nog vad de behöver. Massor av kärlek. För att tina upp deras frusna hjärtan. Tina upp frusna sinnen. Det är aldrig för sent att tina upp någon vars hjärta frusit. Kanske kan jag på det sättet rädda en människa till sinnesfrid...

Med kärlek...

lever vi på vår räkmacka, i gräddfilen...

Gör så du med!

Namaste

En "Ding Ding Värld" - 2

Bor syrier i öknen och lever stenåldersliv?

Ja, det finns ju en hel del människor som faktiskt tror att människor från andra länder lever något intelligensbefriat stenåldersliv. Hur fel har inte dessa människor som går i den tron. Kanske dags att resa och uppleva... Eller att faktiskt prata med de som kommit hit från andra länder. Att tala med främmande folk är inte alls farligt. Det värsta som kan ske är nog att de inte svarar. Och hur farligt är det. Troligen så svarar de och blir glada över att någon bryr sig.

Och till alla som gått på tidernas blåsning... och bara sväljer!

Jag förstår inte hur man i Sverige kan gå till affären och köpa gammalt fulvatten som lagrats länge och som innehåller mer skit än kranvattnet. Tungt är det också att släpa på. Massa plast blir det som avfall med alla flaskor. Här i vårt land har vi bra vatten i kranen. Vatten som vi alla får betala för, i vissa fall ingår det som en del av hyran och de som bor i hus betalar det på faktura. Varför ska vi då gå och handla smutsvatten på plastflaska och släpa och slita för att få hem det? Nej, ta ditt förnuft till fånga. Drick kranvatten. Det går ju att kyla och smaksätta om du vill. Även att kolsyra.

Fars Dag - 8 november 2015

Grattis på Fars Dag till min egen pappa

mina barns farfar

till min sambos pappa

till min farfar och morfar...

som alla fem bor tillsammans i en annan dimension.

Har skickat upp både tårta och blommor till dem. Samt firat min kära sambo med god mat och gott fika, på Fars dag, eftersom hans barn inte bryr sig något.

Helgen har varit skön och lång. Hunnit med att rekreera oss, måla, läsa, äta gott, vila, prata, fundera, fika, umgås både med varandra och andra.

Nu saknas bara att få umgås med lilla Josef... och se vad han lärt sig sedan sist. Tror det är mycket... det är en vetgirig liten mini-grabb. Snart så... snart... snart... får vi klämma på lillgrabben och gosa massor.

Förutom vila och rekreation har vi hunnit med en massa annat. Tiden har inte rusat, som vanligt. Tiden har gått i en maklig takt.

Köra traktor. För första gången. Jodå, det fungerade bra. Traktorn skötte sig bra. Tydligen jag med. Framåt, bakåt, hissa och lyfta och tilta och... ja, allt man kan göra med traktorn förutom skotta snö då. För någon snö har vi inte. Och jag gillar stora fordon. För många år sedan körde jag hem en fullstor buss till sin hemort... och backade in hela bussen i sitt garage... felfritt. Nu fattas bara att prova en långtradare... och en jättedumper. Samt helikopter och flygplan.

Huggit ved. Elda braskamin är gott i vinterkyla. Och jag gillar att hugga ved, få drämma till vedstycket som går i tusen delar. Känna på lite muskler. Men mest är det teknik, att hugga ved. Och roligt. Gissa hur mycket ved jag har huggit i mitt liv? Ganska mycket. Gillar när man får träning och motion av att arbeta. Två flugor i en smäll, kan man säga.

Men bara för att jag nu har gott om ved så betyder det inte att jag vill ha vinter. Det betyder bara att jag vill elda i braskaminen och ha det gott. Det räcker med frost och några minus - lagom vinter. Massor av snö och kyla gör sig bara bra på fotografi. Inte annars.

mobilbilder: Warglycke, Samsung Galaxy A7

#NoHateSe

 4 november. No Hate-dagen.

 #NoHateSe

För att vi ska sluta mobba, kränka, nedvärdera och hata. Är du med?

Eller ställer du dig på tvären och tycker dig ha rätt att vara taskig mot vissa? Ta då en funderare till. Vänd på tankarna. Tänk dig att det är du som blir behandlad just precis som du gör mot en annan medmänniska. Ta en funderare till. Och så kan du ta fram all den kärlek du säkert går och bär på men har glömt bort. Ödsla en stor del på dig själv och den andra delen på alla andra.

Man gör inte så!

 Nä, man gör inte så.

Halloween är en ganska ny företeelse som vi tagit till oss här i vårt land. Tidigare var det bara allhelgona man firade. Nu är det nästan så att en del tror att bara Halloween är det rätta och det som alltid varit i oktober/november. Men så fel! Dessutom krävs det nästan att mutor hemma för alla ungar som utklädda ränner omkring och ställer till förtret. För om du inte deltar i Halloweenfirandet så river vissa ungar stället... slänger omkring lösa detaljer utomhus och vissa har till och med slängt ägg på fasader, det har hänt. Att inte ha en pumpa ute på trappan eller vid ytterdörren är ett tecken på att man inte firar Halloween och inte vill ha ungar som kommer och tigger. Men detta vet nog den stora massan inte om och om de vet så respekteras detta inte. Anar att många föräldrar inte känner till och de som känner till informerar inte ungarna om hur saken ligger till. Lättare att spöka ut ungarna och låta dem ränna omkring och ta sig för med vad de vill.
Men... man gör inte så!
Respektera oss som inte firar Halloween utan Allhelgona.

Storhelger, födelsedagar och annat som vi firar.
I de moderna tider som nu är när var och varannan har flera familjer och olika konstellationer blir många snåla och beräknande. Om vi inte firar hens födelsedag så blir det billigare/enklare... eller vad ursäkten nu må vara. Och är hen en förälders nya respektive så görs verkligen skillnad. Här ska inte firas. Oavsett vad. Likadant vid jul. Man ska i många fall fira jul med lilla familjen. Oavsett. Att den lilla familjen ser ut på ett helt annat sätt nu gör ingen skillnad. Då köps bara julklappar till den som har hört till lilla familjen. Inte den nya familjemedlemmen som kommit in på senare tid. Eller så firar man helt enkelt inte jul med den person som har nu har ny respektive och eventuella barn. Sura och tjafsa... blir ingen jul av det. Bättre är att alla samlas och är sams och firar. Eller varianten där julen ska firas på först ett ställe... sedan ännu ett ställe... och ännu ett ställe. Det blir ett evigt rännande och bara stress och ojuligt.
Man gör inte så!
Varför inte inse att livet har förändrats. Vanligtvis inte till det sämre. Tänk att nu kan man vara sams och fira, med alla, istället för att leta stridsyxan, som gjordes som par.

Fars/Mors dag

Ytterst löjligt att bara för att kärnfamiljen inte ser ut som den en gång gjorde... så firar man inte den ena föräldern på Fars/Mors dag. Bara för att föräldern har en ny respektive. Och kanske nya barn. Så ytterst löjligt. Föräldern är ju fortfarande förälder. Kommer alltid att vara det. Går liksom inte att göra ogjort. Antingen firar man båda på sin dag... eller så firar man ingen. Utesluta den ena är bara dumt.
Man gör inte så!

Det finns så mycket att fira och så många dagar för att träffas. Istället sitter man på var sitt håll och surar.

Inse att livet har förändrats. Ibland sker så. Det är väl bara att ta "skeden i vacker hand" och acceptera läget. Allt är föränderligt här i världen. Livet måste gå vidare.

Dessutom...

inse att alla har vi våra liv som vi ska leva. Varför missunna din förälder, ditt barn, din nära och kära att ändra sitt liv så att det blir till det bättre? Är du så naiv att du hellre tar en nära och kär som mår dåligt där den är? Bara för att du ska bestämma hur livet ska se ut för den personen? Vänd på steken och tänk dig själv i samma situation. Hur hade du gjort? Hade du accepterat att någon annan bestämt vad som är bra för dig? Att du ska stanna kvar i ett dåligt förhållande? På ett dåligt ställe?

Tror inte det... va?

Vad dillar du om?

Prata, prata, prata...

Dygnet om pratas det. Högt och lågt. Intensivt eller dröjande. På alla tungomål. Prata, prata, prata...
Mycket prata och lite verkstad.

Det mesta i vår värld går ut på att prata. Diskutera. Babbla. Kackla. Gnata. Orera. Möte på möte. Sammanträde på sammanträde. Ord. Många ord. Långa ord. Fina ord. Fula ord. Ja, ord över huvud taget. Ibland bara för att det ska låta, andra gånger faktiskt för att få något sagt.

Vi alla pratar och pratar. Tänk om varje ord resulterade i att något blev gjort. Vad mycket som skulle blivit annorlunda i världen... om orden faktiskt betydde något. För det pratas och pratas och inte mycket händer. Ibland vore bäst att stänga käften och utföra. För det måste du ju erkänna... vi talar mycket om vad vi vill och vad vi ska och vad som bör göras... sedan talet är klart... händer inte mycket.

Så... vad dillar du om?

mobilbild Samsung Galaxy A7

Ohälsosam hälsa

Var och lämnade lite prover på Hälsocentralen i morse...

kvinnan på lab sticker mig, väger mig, och tar fram måttbandet... mäter mig över höftbenen och säger att jag har fyra cm för stor - midja.

Bara det att det var inte midjan hon mätte, det var höftmåttet. Nog för att jag har ganska rak kropp men det finns faktiskt en midja och med tajt linne på, som idag, så syns midjan väl. Sa att hon inte mätte midjan... jo, tyckte hon... och rapporterar till läkaren att jag är fet.

Jag har aldrig varit fet. Jag är inte fet. Tänker inte bli fet. Min vikt är lagom för min längd. BMI är perfekt. Har samma storlek på brallor som för många, många, år sedan. Har heller inga volanger som hänger utanför linningen. 

Visst, jag har gått upp i vikt sedan jag var runt 20 år. Men då var jag extremt smal. Hade på gränsen till ätstörningar. Kunde i princip blåsa bort om det stormade. Och det är ju inte många kilon jag gått upp genom livet. Helt normalt ändrar sig vikten lite, för skulle jag se ut som jag gjorde i min ungdom skulle alla tro att jag fått en allvarlig sjukdom. Bara det jag gick ned i vikt under tiden med misshandlande exet gjorde att många trodde mig vara dödssjuk. Det var jag inte, bara misshandlad på flera sätt.

Men... med tanke på hur jag antas vara för rund... hur ska inte piskan vina över de som faktiskt är lite runda. Jag avundas inte dem. Men praxis är att en kvinna ska ha en midja - observera midja (inte höftmått) - på 88 cm, och en man 102 cm. Och detta oavsett vår längd och vår kropps utseende.

Innebär i vårt fall att sambon som är lång och mycket smal måste äta på sig en rejäl kagge för att matcha männens mått och att jag måste banta (ni som vet hur vi ser ut håller nog inte med om varken att äta upp sig eller att banta).

Nä, vi bryr oss inte om detta med midjemåtten. Vi är bra som vi är!
Men jag stör mig på vårdens mätande och graderande. Vet ju att det är för att förebygga ohälsa... men detta gör mig ohälsosam. Ätstörningstankarna ligger där i bakhuvudet och flinar elakt...

Det som skulle vara hälsosamt blir inte så i alla lägen. 

En orm slingrar sig i mitt paradis

Det smyger ormar i buskarna... de fräser i gräset... slingrar sig... biter i bokstäverna jag skriver. Spottar och väser ur sig ovänligheter.

En orm nyper man tag om nacken på. Glor den stint i ögonen där den sitter i ett fast grepp. Inget kan ormen göra... mer än fräsa ilsket och försöka slingra sig. Med en snabb rörelse vrider jag en knut på ormkroppen och slänger helt sonika hela ormpaketet i brännässlorna.

Försök snurra upp dig du. Där har du en passande verksamhet. Hoppas brännässlorna är trevliga mot dig. De brukar ju vara så. Sedan kan du slingra dig iväg till något varmare ställe. Som underjorden. Det ställe där man får skyffla kol åt han med horn.

Mamma, pappa, barn...

En familj är oftast en mamma, en pappa, och ett eller flera små barn. Vilket väl är bra.

Ibland ser en familj ut så... mamma, mamma och ett eller flera små barn. Eller pappa, pappa och något eller några barn.

Så långt allt väl. Inget konstigt med det. Finns säkert även andra konstellationer av familjeformer.

Det konstiga infinner sig lite senare. Fast inte hos alla människor. Hos ett fåtal.

När mamma och pappa skiljer sig. Inte när barnen är små. När barnen är vuxna. Och man skiljer sig. Då ska man plötsligt vara "familj". Så dags då.

De vuxna barnen reduceras till treåringar. Omhuldade och manipulerade av den arga mamman. Mamman som ville skiljas. Nu plötsligt är det inte så. Fast det är så. För det var ju mamman som tog initiativet. Och vill vara skild. Men det vill den här mamman inte erkänna. För de ska ju vara "familj". Mamman ruvar på sina vuxna barn som en hök. Gå inte hit, gå inte dit. Och för faen låt farsan vara ensam och utstött. Hata honom. Utnyttja honom. Tigg om allt ni kan hitta på. Han ska utnyttjas och skinnas på allt vad pengar heter. Och för guds skull... skulle han hitta en ny respektive... ja, då har himlen fallit ner. Då ska ni utesluta honom för alltid. Då ska ni tiga ihjäl dem...

fast det var ju det där med "familj". Han måste ensam, varje helg/högtid, dra till den forna familjen för att vara just "familj". Ställa upp. För att visa en fin fasad utåt. Ingen bryr sig väl om vad pappan i detta fall varken tänker eller tycker. Han ska bara vara med och visa den fina fasaden för omgivningen. Löjligt.

Dessutom får man inte ens nämna den nya respektive han har och lever lycklig med. Nej. För han har ingen talan. Han ska ju "leka familj" med den gamla familjen. För det har mamman sagt. Och hennes ord är lag. Eller hur?

Han ska "komma hem" och laga mat. Han ska "komma hem" och serva bilen. Han ska "komma hem ensam" och fira de vuxna barnen. De kan absolut inte fira med honom för då kan de ju råka träffa hans nya respektive. Han ska gå ut med dem än hit och än dit... ensam. Hans nya livspartner får inte ens visa sig tillsammans med honom. Herregud, med hen får han inte göra något. Han ska ju leva ensam, för det har mamman bestämt. Och det är mamma som regerar.

Avundsjuka. Ja, så kallar jag det. Ingen ska ha det bättre än mamman. Ingen ska få ha något liv förutom mamman. Och hon ska bestämma hur barnens liv ska se ut. Hur före detta mannens liv ska se ut.

Så här kan det även se ut om man byter ut ordet "mamman" i texten till "pappan". Finns alla varianter av misslyckade människor och misslyckade skilsmässor. Nu säger jag ju inte att alla misslyckas, men misslyckat är det väl när ena parten hela tiden hänger efter och fortsätter att försöka leka "familj" där ingen familj finns kvar. Att barnen är stora och borde tänka själva, nä... det får inte förekomma. Och... de tänker inte själva. Vilket är synd. Verkligen synd. Nu går de runt som manipulerade treåringar... fattas bara blöja.

Det här är bara en liten del av den terror mamman utsätter sin omgivning för istället för att skaffa sig ett liv. Ett liv där hon gör det hon vill och gillar... inte styr och ställer med andras liv. Fast det var visst inte särskilt kul att leva sitt eget liv... det blev torrt och torftigt... så torrt att man måste jävlas med andra hela tiden.

Jag känner till flera par som separerat. Och fortsatt sina liv på sitt sätt. Som har nya respektive. Som ändå umgås tillsammans med alla barnen från alla förhållanden. Som inte styr och ställer med den de en gång levt med. Som kan träffas och ha kul tillsammans... med den nya partnern med... och tillsammans med vilka barnkullar som helst. Och barnkullarna umgås även de tillsammans. Men nej, här ska det inte gå att göra så. Här ska man leka "fin fasad" och "familj".

Vem tror mamman att hon lurar? Sig själv mest!

Det lugna livet på landet

Livet på landet är som en enda stor gäspning. Stillastående och innehållslöst. Urvattnat och trist. Enahanda. Det enda som gör att man vet att dagarna går är att solen går upp, solen går ner... och månen går upp den också. Det är väl det enda som är upp. Ungefär.

Jodå. Så är det säkert i en hel del små byhålor på landet. Enahanda. Trist. Stillastående...

men jag kan berätta om annat. Om rena vilda västern. Eller till och med värre än vilda västern. Ett herrans liv. Kanske heter det hellre ett oherrans liv. Fast de går ju i kyrkan. Vad de sedan gör när de inte är i kyrkan... är inte speciellt kyrkligt och vänligt.

I den lilla byhålan lever man inte alls som bibeln och kyrkan lär. Här lever man ofta ett våldsamt liv. En tar bilen över broräcket som sträcker sig över den lilla bäcken. Genar rakt in i ett hus, över en lyktstolpe och diverse annat.

Ännu en annan tar sin bil och kör med berått mod rakt in i ett hus där en förening hade sitt kontor. Pang! Rakt in i väggen bara. Backar. Kör rakt in i väggen ännu en gång. Backar... och gör om samma sak igen. Resultatet blev att köket blev delvis obrukbart. Köksskåpen gick efter den smällen inte att stänga. Där fick de hänga och flagga på vid gavel. Hen kör sedan ut från området och ställer sig vid grinden och glor. Med motorn igång. Efter ett tag drar hen iväg, för att snart återkomma och bråka utanför.

Man kan även roa sig med att köra runt och försöka jaga andra bilförare. Låtsaskrocka med dem. Ställa sig i skymundan och sedan kasta sig ut på vägen och köra som en vansinnig.

Inte många lyder trafikskyltarna som numera påbjuder 30 och 40 km i timmen som högsta hastighet. Vadå... om några småungar blir överkörda... det är ju bara att skaffa nya... finns så många ändå.

Sen finns det de som man inte vill ens vara tillsammans med...

sådana som man inte vill ta i med tång ens. Inte vill se eller höra. Sådana tar till våld. Fysiskt våld. Med olika tillhyggen... ibland till och med vapen. Drar sig inte för att försöka kasta andra utför en lång betongtrappa. Baklänges. Genom att med full kraft rusa fram och hårdhänt knuffa till den person den vill skada. Ingen tanke på att det kan bli dödlig utgång. Eller kanske det var tanken... Vissa går runt och sparkas... som jävla hästar. Fast hästar har mer förstånd än att sparkas till höger och vänster bara för att de kan sparkas.

De flesta är dock smygvåldsamma... pratar skit och än mer skit. Och när skiten tagit slut hittar de på så kallade sanningar. Som dock bara finns i deras förvridna skallar. Att styra och ställa med andras liv verkar vara den största fritidssysslan. Störa och förstöra. Och kan man inte få tag på personen i fråga i verkligheten så tar man bara fram sin sketna mobil och fortsätter sitt verk där. Och så vidare... och så vidare...

Jag skulle kunna berätta massor. Från en liten by på vischan. Jädra kärringar hela högen! Inte undra på att det finns material till böcker och filmer... bara att titta på verkligheten bortom ära och redlighet. Finns hur mycket som helst att ösa ur.

Tig och håll käften, du är osynlig!

Tänker på hur människor behandlar varandra. Inte de som behandlar andra väl, mer på de som inte gör så.

Tänker också på varför vissa människor tror att de ska och kan bestämma hur livet för en annan medmänniska ska se ut... eller inte se ut.

Tänker på hur de tänker. Kanske tänker de inte alls. Kanske tänker de fel. Mest troligt. Att de tänker fel. För fel är det ju!

Det finns de som tänker att de ska minsann tiga ihjäl sin medmänniska. Visst, det finns de som tjatar ihjäl sin medmänniska också, tjatar och gnatar. Men... det är inte dessa jag tänker på idag. Det är de tigande surmulna människorna som genom sitt tigande tror att de gör någon som helst nytta här på vår jord. Visst, en del borde tiga... andra inte.

Hittade en bra text om bestraffning genom tystnad. Om de som inte talar med dig, inte ser dig, ignorerar dig och beter sig som om du inte funnits här på jorden och aldrig kommer att finnas här. Alltså verbal misshandel genom tystnad. Tystnadskontroll. En sorts bestraffning, av oftast en oskyldig människa som dessutom inte ens får veta vad hen ska ha gjort för fel. Och som inte ens gjort fel... kanske. Bara i den bestraffandes intrigerande hjärna. Det är bara ett sätt för den bestraffande att smita undan sitt ansvar i situationen... och ofta har nog hen problem med sig själv och borde lösa dessa knutar i sitt eget inre.

Bestraffaren vill på detta tysta sätt försöka på ett grepp på dig... bestraffa dig. Känslomässigt. På ett sätt "döda" dig. Känslomässigt övergrepp. Ett övergrepp lika illa som något annat. Psykisk misshandel.

Personen som utsätter dig för detta har säkerligen en massa problem med sig själv... men projicerar detta på dig. Låg självkänsla, starkt kontrollbehov och emotionell omognad... plus säkerligen en massa annat. Dessutom är de förnekare av misshandeln de gör, gnäller bara om hur synd det är om dem själva. Men det finns inga ursäkter för de som bestraffar dig med tystnad och ignorans. Inga som helst ursäkter!

Det är ett maktmissbruk och övergrepp som inte är ok! Och detta övergrepp bevisar bara hur illa ställt det är med personen själv i fråga.

Jag känner till en hel bunt med människor som gör på detta vis. Tiger som bestraffning för något någon antas ha gjort. Småsinta och egensinniga människor som tror att de leder världen och gör något stort i sitt ignorerande och tigande.

Sanningen är att de bestraffande personerna är så små, obetydliga och psykiskt omogna att jag inte nämnvärt bryr mig om dem. Jag klarar mig ändå... med de som inte försöker tiga ihjäl mig och mina medmänniskor. Jag behöver er inte, ni som tiger som en sorts bestraffning för något ni inte kan säga vad det är. Omoget gjort.


Sedan finns det de som bestraffar genom att tjata hål i huvudet på sina medmänniskor... men dessa tar vi ett inlägg om en annan dag.