Mamma, pappa, barn...

En familj är oftast en mamma, en pappa, och ett eller flera små barn. Vilket väl är bra.

Ibland ser en familj ut så... mamma, mamma och ett eller flera små barn. Eller pappa, pappa och något eller några barn.

Så långt allt väl. Inget konstigt med det. Finns säkert även andra konstellationer av familjeformer.

Det konstiga infinner sig lite senare. Fast inte hos alla människor. Hos ett fåtal.

När mamma och pappa skiljer sig. Inte när barnen är små. När barnen är vuxna. Och man skiljer sig. Då ska man plötsligt vara "familj". Så dags då.

De vuxna barnen reduceras till treåringar. Omhuldade och manipulerade av den arga mamman. Mamman som ville skiljas. Nu plötsligt är det inte så. Fast det är så. För det var ju mamman som tog initiativet. Och vill vara skild. Men det vill den här mamman inte erkänna. För de ska ju vara "familj". Mamman ruvar på sina vuxna barn som en hök. Gå inte hit, gå inte dit. Och för faen låt farsan vara ensam och utstött. Hata honom. Utnyttja honom. Tigg om allt ni kan hitta på. Han ska utnyttjas och skinnas på allt vad pengar heter. Och för guds skull... skulle han hitta en ny respektive... ja, då har himlen fallit ner. Då ska ni utesluta honom för alltid. Då ska ni tiga ihjäl dem...

fast det var ju det där med "familj". Han måste ensam, varje helg/högtid, dra till den forna familjen för att vara just "familj". Ställa upp. För att visa en fin fasad utåt. Ingen bryr sig väl om vad pappan i detta fall varken tänker eller tycker. Han ska bara vara med och visa den fina fasaden för omgivningen. Löjligt.

Dessutom får man inte ens nämna den nya respektive han har och lever lycklig med. Nej. För han har ingen talan. Han ska ju "leka familj" med den gamla familjen. För det har mamman sagt. Och hennes ord är lag. Eller hur?

Han ska "komma hem" och laga mat. Han ska "komma hem" och serva bilen. Han ska "komma hem ensam" och fira de vuxna barnen. De kan absolut inte fira med honom för då kan de ju råka träffa hans nya respektive. Han ska gå ut med dem än hit och än dit... ensam. Hans nya livspartner får inte ens visa sig tillsammans med honom. Herregud, med hen får han inte göra något. Han ska ju leva ensam, för det har mamman bestämt. Och det är mamma som regerar.

Avundsjuka. Ja, så kallar jag det. Ingen ska ha det bättre än mamman. Ingen ska få ha något liv förutom mamman. Och hon ska bestämma hur barnens liv ska se ut. Hur före detta mannens liv ska se ut.

Så här kan det även se ut om man byter ut ordet "mamman" i texten till "pappan". Finns alla varianter av misslyckade människor och misslyckade skilsmässor. Nu säger jag ju inte att alla misslyckas, men misslyckat är det väl när ena parten hela tiden hänger efter och fortsätter att försöka leka "familj" där ingen familj finns kvar. Att barnen är stora och borde tänka själva, nä... det får inte förekomma. Och... de tänker inte själva. Vilket är synd. Verkligen synd. Nu går de runt som manipulerade treåringar... fattas bara blöja.

Det här är bara en liten del av den terror mamman utsätter sin omgivning för istället för att skaffa sig ett liv. Ett liv där hon gör det hon vill och gillar... inte styr och ställer med andras liv. Fast det var visst inte särskilt kul att leva sitt eget liv... det blev torrt och torftigt... så torrt att man måste jävlas med andra hela tiden.

Jag känner till flera par som separerat. Och fortsatt sina liv på sitt sätt. Som har nya respektive. Som ändå umgås tillsammans med alla barnen från alla förhållanden. Som inte styr och ställer med den de en gång levt med. Som kan träffas och ha kul tillsammans... med den nya partnern med... och tillsammans med vilka barnkullar som helst. Och barnkullarna umgås även de tillsammans. Men nej, här ska det inte gå att göra så. Här ska man leka "fin fasad" och "familj".

Vem tror mamman att hon lurar? Sig själv mest!