kvinnan på lab sticker mig, väger mig, och tar fram måttbandet... mäter mig över höftbenen och säger att jag har fyra cm för stor - midja.
Bara det att det var inte midjan hon mätte, det var höftmåttet. Nog för att jag har ganska rak kropp men det finns faktiskt en midja och med tajt linne på, som idag, så syns midjan väl. Sa att hon inte mätte midjan... jo, tyckte hon... och rapporterar till läkaren att jag är fet.
Jag har aldrig varit fet. Jag är inte fet. Tänker inte bli fet. Min vikt är lagom för min längd. BMI är perfekt. Har samma storlek på brallor som för många, många, år sedan. Har heller inga volanger som hänger utanför linningen.
Visst, jag har
gått upp i vikt sedan jag var runt 20 år. Men då var jag extremt smal.
Hade på gränsen till ätstörningar. Kunde i princip blåsa bort om det
stormade. Och det är ju inte många kilon jag gått upp genom livet. Helt
normalt ändrar sig vikten lite, för skulle jag se ut som jag gjorde i
min ungdom skulle alla tro att jag fått en allvarlig sjukdom. Bara det
jag gick ned i vikt under tiden med misshandlande exet gjorde att många
trodde mig vara dödssjuk. Det var jag inte, bara misshandlad på flera
sätt.
Men... med tanke på hur jag antas vara för rund... hur ska inte piskan vina över de som faktiskt är lite runda. Jag avundas inte dem. Men praxis är att en kvinna ska ha en midja - observera midja (inte höftmått) - på 88 cm, och en man 102 cm. Och detta oavsett vår längd och vår kropps utseende.
Innebär i vårt fall att sambon som är lång och mycket smal måste äta på sig en rejäl kagge för att matcha männens mått och att jag måste banta (ni som vet hur vi ser ut håller nog inte med om varken att äta upp sig eller att banta).
Nä, vi bryr oss inte om detta med midjemåtten. Vi är bra som vi är!
Men jag stör mig på vårdens mätande och graderande. Vet ju att det är för att förebygga ohälsa... men detta gör mig ohälsosam. Ätstörningstankarna ligger där i bakhuvudet och flinar elakt...
Det som skulle vara hälsosamt blir inte så i alla lägen.
Men... med tanke på hur jag antas vara för rund... hur ska inte piskan vina över de som faktiskt är lite runda. Jag avundas inte dem. Men praxis är att en kvinna ska ha en midja - observera midja (inte höftmått) - på 88 cm, och en man 102 cm. Och detta oavsett vår längd och vår kropps utseende.
Innebär i vårt fall att sambon som är lång och mycket smal måste äta på sig en rejäl kagge för att matcha männens mått och att jag måste banta (ni som vet hur vi ser ut håller nog inte med om varken att äta upp sig eller att banta).
Nä, vi bryr oss inte om detta med midjemåtten. Vi är bra som vi är!
Men jag stör mig på vårdens mätande och graderande. Vet ju att det är för att förebygga ohälsa... men detta gör mig ohälsosam. Ätstörningstankarna ligger där i bakhuvudet och flinar elakt...
Det som skulle vara hälsosamt blir inte så i alla lägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar