En av alla 24 - Om våld i en nära relation

Idag, 3 januari 2015, är det ett år sedan jag återfick min frihet.

Idag är det ett år sedan jag började min resa tillbaka till ett normalt liv.

Idag.

Idag, för ett år sedan hade jag nu (kväll) precis landat hos min dotter. För det var det enda ställe jag kunde åka till i brådrasket när polisen hjälpt mig ut ur mitt eget hus. Fem dagar senare hamnade jag i ett skyddat boende. Där blev jag fast i tre veckor. Lagom till månadsskiftet januari/februari hade Han som jag var gift med äntligen fattat att han skulle lämna huset. Detta efter att min advokat hotat honom med vad som annars skulle ske.

För ett år sedan hade jag hållits vaken hela natten mot den tredje januari. Förhör om allt och inget. Förhör om sådant som dök upp i en förvirrad hjärna. Inbillade tankar och inbillade handlingar.

För ett år sedan hade kunnat bli min sista dag i livet. Vapenhot och stryptag. Hårda knuffar och hårda tag om mig. Han projicerade alla sina misstag på mig. Jag fick skulden för allt. Oavsett om jag var skyldig eller inte. Och inte var det mycket jag var skyldig till... nej. Så gott som allt var sprunget ur den förvirrade hjärnan hos Han.

Det var fysisk misshandel.
Det var psykisk misshandel.
Det var ekonomisk misshandel.
Det var sexuell misshandel.
Det var latent våld och misshandel.

Men utåt skulle det se så rart och bra ut. Rart och bra var det sista man kan benämna förhållandet.

Idag firar jag inte. Om nu någon trodde det. Vad ska jag fira?
Det går inte att fira en annan persons totala haveri som drabbade mig. För ett totalt haveri har Han haft i hela sitt liv. Det inser jag nu. Haveri efter haveri. Det vet alla de kvinnor han levt med. Jag hoppas innerligen att den kvinna Han nu lever med slipper uppleva vad vi andra upplevt tillsammans med Han. Den kvinna han hade i bakfickan och raskt gifte sig med när Han inte fick som Han ville med mig. Och så har Han beskyllt mig för att ha män i beredskap att skyndsamt gifta mig med. Jag är inte omgift.

Jag hatar inte heller Han. Han finns inte i min värld. Inte i den här världen. Jag har totalt raderat ut Han ur mitt liv. Kastat bort, raderat bort, tvättat bort. Däremot hatar jag det Han gjorde. Och det Han gjort mot sina tidigare kvinnor. Hatar. Jag hatar också hur samhället ser på män som misshandlar.

Samhället säger sig vara modernt och med i utvecklingen, och säger sig ta hand om utsatta kvinnor. Det är inte sant. Jo, vi har en kvinnojour... mer har vi inte. I modern tid. Många kvinnor dödas. Det verkar som att sådant ska vi leva med. De som sker i hemmen - det får ske. Att kvinnor får stryk... tja, sådant är livet. Ungefär. Det handlar om klena utredningar. Det handlar om klena åklagare. Det handlar om klena myndigheter som velar med männen som misshandlar.

Och kom inte och säg att man får gå genom prövningar här i livet. Detta var ingen prövning. Det var ett jädra övergrepp. Det var inget som någon ska behöva gå genom. Det var kriminella handlingar Han utförde.

Den tredje januari 2014. Det kunde ha blivit min sista dag. Nu hann polisen fram till huset i tid.

Jag är tacksam mot de två personer som hade lite insyn i mitt liv och stöttade mig på vägen mot min frihet. Som höll kontakten hela tiden. Tacksam mot den person som ringde till polisen.

Däremot är jag inte alls tacksam mot grannar och dåvarande arbetskamrater... som visste. Som hörde. Som såg. Och inget gjorde. Men som efter skilsmässan förtalar mig. Fortfarande, ett år senare. Jag önskar att de kunde få smaka på samma som jag levt i... om så bara för en timme. För att förstå.

Jag är också tacksam för de, kända som okända, som stöttat mig under detta år... på vägen tillbaka till mitt liv. Som lyssnat. Som haft medkänsla. Som varit goda medmänniskor. För sådana finns.

Nä, jag firar inte. Men idag är det precis ett år sedan jag mödosamt fick börja ta mig tillbaka till ett normalt liv.



Nu går jag behandling för PTSD... posttraumatiskt stressyndrom...