Mitt i skidandet,
när jag kände mig som hjälten på fjället i en film, så stod jag på huvudet i
snön. Filmhjältarna ramlade aldrig!
Ena skidan hade fastnat i ett hål i marken. Det kändes konstigt i fotleden. Kanske var hjälten från fjället svårt skadad? På film hände ju sådant, men de ramlade aldrig. Hur kunde de då skada sig? Sedan brukade alltid en stor hund komma gående med en tunna värmande konjak men jag såg ingen hund någonstans.
Jag kände försiktigt på fotleden och vickade och vred på foten, men inget verkade brutet. Virade min stickade halsduk runt fotleden och spände fast skidan igen. Skam den som ger sig! Jag hann inte mer än få upp rejäl fart så satt jag fast igen. Denna gång hängde jag och gungade med skidorna en decimeter ovanför snön. Ryggsäcken hade fastnat i en stor enbuske. Efter mycket lirkande och klängande och med minst en kubikmeter snö på ryggen innanför kläderna kom jag äntligen loss.
Ena skidan hade fastnat i ett hål i marken. Det kändes konstigt i fotleden. Kanske var hjälten från fjället svårt skadad? På film hände ju sådant, men de ramlade aldrig. Hur kunde de då skada sig? Sedan brukade alltid en stor hund komma gående med en tunna värmande konjak men jag såg ingen hund någonstans.
Jag kände försiktigt på fotleden och vickade och vred på foten, men inget verkade brutet. Virade min stickade halsduk runt fotleden och spände fast skidan igen. Skam den som ger sig! Jag hann inte mer än få upp rejäl fart så satt jag fast igen. Denna gång hängde jag och gungade med skidorna en decimeter ovanför snön. Ryggsäcken hade fastnat i en stor enbuske. Efter mycket lirkande och klängande och med minst en kubikmeter snö på ryggen innanför kläderna kom jag äntligen loss.
Det backiga glest
trädbevuxna hygget jag skidade på innehöll även några stora stenbumlingar.
Efter att ha vurpat tidigare, och efter mitt äventyr med enbusken, så hade jag
äntligen kommit i form igen. Jag skidade stolt som en tupp i en hönsgård i en
faslig fart kors och tvärs över hygget. Precis som på film!
När jag rundade en stor stenbumling blev det tvärstopp och det yrde snö, vitt ludd och röda armar och ben. När jag till sist vaknat till sans visade det sig att bakom stenen hade tomten stannat för att vila och jag hade fastnat med den krokiga staven i hans rock. Och därför krockat med honom. Men i mitt av krocken förvirrade sinne och med ögonen fulla med snö, trodde jag minst att jag dödat någon bakom stenen.
Det var ju rött överallt, det måste vara blod!
Filmhjältarna dödar inte någon, de tar fast bovar.
Så småningom sansade vi oss en aning, både tomten och jag, och jag fick bort snön från ögonen. Men tomten tittade konstigt på mig och pekade på min fot och mitt ansikte och började strax skratta. Till slut låg tomten i snön och skattade, flämtande efter luft. Eftersom jag inte visste vad han skrattade åt tänkte jag att han var bara glad och tyckte mycket om att göra änglar i snön. Men snart hade tomten flämtat ur sig att jag var den konstigaste mänskliga varelse han sett. Han pekade på min fot och mitt ansikte och skrattade så att tårarna rann över kinder och skägg...
Det lilla han hade kvar av skägget, för han hade bara tussar av sitt skägg kvar.
Resten av hans skägg satt fast lite här och var i mitt ansikte. Men det visste jag inte då!
Sedan påstod han att vanliga människor och tomtar har halsduken runt halsen och inte runt foten. Jag ruskade på huvudet åt tomten och skyndade mig att ta på mig skidorna. Detta var en konstig tomte, bäst att sticka medan man kunde. På film träffar de inte konstiga tomtar när de skidar på fjället för att ta fast bovar och rövarpack.
Nedtecknat 2001-11-19 av Nina Warglycke och tidigare publicerat på nätet
När jag rundade en stor stenbumling blev det tvärstopp och det yrde snö, vitt ludd och röda armar och ben. När jag till sist vaknat till sans visade det sig att bakom stenen hade tomten stannat för att vila och jag hade fastnat med den krokiga staven i hans rock. Och därför krockat med honom. Men i mitt av krocken förvirrade sinne och med ögonen fulla med snö, trodde jag minst att jag dödat någon bakom stenen.
Det var ju rött överallt, det måste vara blod!
Filmhjältarna dödar inte någon, de tar fast bovar.
Så småningom sansade vi oss en aning, både tomten och jag, och jag fick bort snön från ögonen. Men tomten tittade konstigt på mig och pekade på min fot och mitt ansikte och började strax skratta. Till slut låg tomten i snön och skattade, flämtande efter luft. Eftersom jag inte visste vad han skrattade åt tänkte jag att han var bara glad och tyckte mycket om att göra änglar i snön. Men snart hade tomten flämtat ur sig att jag var den konstigaste mänskliga varelse han sett. Han pekade på min fot och mitt ansikte och skrattade så att tårarna rann över kinder och skägg...
Det lilla han hade kvar av skägget, för han hade bara tussar av sitt skägg kvar.
Resten av hans skägg satt fast lite här och var i mitt ansikte. Men det visste jag inte då!
Sedan påstod han att vanliga människor och tomtar har halsduken runt halsen och inte runt foten. Jag ruskade på huvudet åt tomten och skyndade mig att ta på mig skidorna. Detta var en konstig tomte, bäst att sticka medan man kunde. På film träffar de inte konstiga tomtar när de skidar på fjället för att ta fast bovar och rövarpack.
Nedtecknat 2001-11-19 av Nina Warglycke och tidigare publicerat på nätet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar