Ellie Goulding - Love Me Like You Do (Official Video)

På tur

Ibland tar jag bilen...

ut i naturen...

för att hitta...

Lingontårta

Till ca tio bitar   Ugn 200 grader

Botten:
5 pepparkakor
3 dl vetemjöl
1 dl socker
1 1/2 tsk bakpulver
125 g smör
(1 ägg) jag tar lite mer bakpulver och späder med grädde till ungefär samma mängd som ägget

Fyllning:
2 dl lingonsylt

Garnering:
Florsocker

Till servering:
1 dl vispgrädde
1 dl creme fraiche
1 tsk vaniljsocker
malen kanel

1. Värm ugnen
Smörj och mjöla en rund låg form, ca 22 cm diameter.
2. Krossa pepparkakorna i t ex en mortel.
3. Mät upp de torra ingredienserna i en bunke. Tillsätt matfetter och hacka samman till en smulig massa. Blanda till sist ned ägget, eller som i mitt fall grädde.
4. Ta undan ca 1/4 av degen och lägg den fryskallt en stund. Tryck ut resten av degen i formen så att den täcker botten och kant.
5. Bred ut lingonsylten jämnt över degen.
6: Ta fram den kalla degen och grovriv den jämnt över kakan.
7. Grädda kakan i nedre delen av ugnen i ca 20 minuter. Låt kakan kallna i formen. Lossa den sedan ur formen.
8. Vispa grädden, creme fraichen och vaniljsockret till en krämig konsistens.
9. Sikta florsocker över tårtan och servera med gräddblandningen, med en nypa kanel.

Bruce Springsteen - Tougher than the rest (lyrics)

Kan man inte bara vara snäll?

För ett tag sedan var jag på ett möte i en annan by nära mig. Ett möte om framtiden. Om utveckling. Om att vara i fas med framtidens utveckling.

Ett möte som var nödvändigt och bra. Som behövdes. För utveckling och framtiden håller liksom varandra i handen. Oavsett om man vill eller inte. Jag gillar ju utveckling och att se framåt... så jag var på mötet.

Mötet varade några timmar. Mycket att diskutera, mycket att fundera på. Mycket att ta upp... som vi ville ändra på... få bättre. En sak som, faktiskt överraskande många, tog upp... var bemötandet och stämningen i byarna... mot inflyttade.

Som varande inflyttad så vet jag ju hur det är. Inte speciellt bra. Misstänksamhet och skitprat. Motvilja mot att någon annan kommer och stör den så kallade friden. Med det menas att någon annan kommer och har nya friska idéer och tankar. För så sa den infödde... som höll med helt i detta att inflyttade behandlas ganska illa av många. Nu är ju inte alla sådana som behandlar inflyttade illa. Nej. Det finns faktiskt de som är bra också. Och de som högaktningsfullt skiter i om man är född här eller där och lever sitt liv på sitt sätt oavsett.

Men... det där att infödda personer höll med... att det är en jädra dålig stämning mot de som inte är barnfödda i byarna. Det var värdefullt. För oss inflyttade. Sedan är det ju så att inte ens alla barnfödda i byarna, de som har släkten där sedan länge... inte ens de går fria från den behandling inflyttade får. Det finns alla arter av mobbning och särskiljande av folk.

Min åsikt är att de som mobbar, pratar skit och motarbetar... ska ta sig en tur ut i vida världen. Se och upplev. Inse att det är inte bara du och ditt. Det är inte bara vad du tycker i din inskränkta lilla värld. Man kan inte bara grotta ner sig i sin lilla byhåla och tro på vad hjärnan hittar på för tok och låta det rinna ut genom munnen.

Som ju är brukligt i de flesta småbyar så pratas det friskt. Inte många är så orädda att de faktiskt går fram till den inflyttade och hälsar välkommen. Inte många är så orädda att de faktiskt talar med personen/personerna i fråga, utan där kommer skitsnacket in... rädd som man är går man hem till varandra och hittar på vad det kan vara för människor som nu stört byns cirklar.

Varför inte ta tillvara det den nya personen kanske kan och vet, få lite nya influenser. Få lite nytt friskt blod till byhålan. Nej. Ack nej. Så kan vi inte ha det. Samlas kring köksbordet och sladdra lite till. Spring till nästa hus och sprid än lite mer skit.

Vakna upp! Det är år 2015. Världen står i din dörröppning och pockar på din uppmärksamhet. Även om du bor i en liten byhåla. Världen står inte i Stockholm, Göteborg eller Malmö... den står just nu precis hemma hos dig. Trampar dig på tårna.

Vidga dina vyer. Våga släppa in nytt. Våga tänka utanför boxen. Våga människa! Släpp prestige och annat som stänger dig inne och stänger av dig. Tänk fritt. Följ inte strömmen. Gör din egen väg. Trampa dina egna spår. Tänk själv. Det är inte alls farligt. Du får friskt syre och kan tänka på ett annat sätt. Det är väl risken... men den risken får du allt ta. Våga människa!

Vad jag vet har ingen dött av detta än. Och om så vore så är det kanske dags för dig att vandra vidare i alla fall...

Släpp ner garden. Vänd ditt ansikte mot solen och vinden. Försök att se världen på ett annat sätt. Våga vara en varm och omtänksam medmänniska. Vi behöver inte mer skit här i världen, vi behöver mer av värme och godhet.

Vet du hur ett krig startar?

Jag är så jädra less.

På människor som beter sig som idioter. På idioter som påstår sig vara människor. På de som tänker inskränkt och bara på sig själva och sitt. Hur de ska kunna utnyttja andra på mesta möjliga sätt. Hur de ska kunna stjälpa andra ner i elände och erbarmelighet på snabbaste sätt. Hur de ska kunna sätta krokben på omgivningen på flest sätt.

Men det ska inte lyckas. Och jag vet hur det inte ska lyckas.

Jag blev inblandad i ett hus som ska säljas. Ett hus som jag var tilltänkt att ta över. Hur någon nu kan tänka så? Det övergår allt sunt förnuft. Jag har ett hus! Det räcker med ett hus, på landet. Mitt hus är stort. Större än det som ska säljas, som jag blev inblandad i. Det huset som jag inte vill ta över. Säkert inget fel på huset, mer än att det är infekterat av illasinnade tankar. Sådant gillar inte jag. Och där behöver jag inte bo.

Men...

det inser inte den knasboll som huserat där till nyligen.

Sitta på tvären och slänga käft. Vara oförskämd. Lämna allt sitt skit i ett nedsmutsat hus. Överlåta till andra att ta reda på skiten. Försöka förhala försäljningen. Inte inse att fogden kommer och tar allt från hen om inte huset snarast säljs... för hen skiter ju i att betala på lånen. Hen skiter i allt som kallas ansvar. Hen kräver bara pengar från sin omgivning. Konsumerar. Överkonsumerar. Skit och dravel går hens pengar till.

En flyttstädning kostar, i detta fall, 12 500 kronor. Sug på den du!

Och ta reda på vad "att ditt ansvar" betyder!

Helenas goda tomatsoppa

Tomatsoppan är väl egentligen inte Helenas men jag kallar den så, jag har fått receptet av en Helena-kompis.

500 g tomater
(1 chili)
300 g gul lök
100 g morötter

2 msk smör
1,5 msk smör
5 dl vatten
1 burk hela tomater
0,5 dl tomatpuré
2 vitlöksklyftor
1,5 msk basilika
1 msk buljongpulver eller en halv tärning
1 tsk chilipulver
1 tsk curry
0,5 tsk salt
1 krm svartpeppar

1 dl mjölk
1,5 dl vispgrädde

Parmesan

Halvera tomaterna (och chilin och ta bort kärnorna ur chilin). Skär löken i klyftor och morötterna i skivor ca 1 cm breda. Lägg på en ugnsplåt och stek högt upp i ugnen i 10 minuter på 275 grader/grill.

Smält 2 msk smör i en gryta och vispa ut 1,5 msk vetemjöl i smöret. Tillsätt 5 dl vatten, ugnsgrönsakerna, 1 burk hela tomater, 0,5 dl tomatpuré, 2 vitlöksklyftor, 1,5 msk basilika, 1 msk buljongpulver alt en halv tärning, 1 tsk chilipulver, 2 tsk paprikapulver, 1 tsk curry, 0,5 tsk salt och 1 krm svartpeppar i grytan.

Låt puttra under lock 10 - 15 minuter.
Tillsätt 1 dl mjölk och 1,5 dl vispgrädde och vispa soppan slät med en stavmixer direkt i grytan.

Hyvla över lite parmesan i tallriken.

Gott som attan. Jag utesluter chilin, tyckte att det blev så "hett" med den. Gillar lagom "het" mat. Ofta gör jag dubbel sats soppa och fryser in i portionsförpackningar till en kall snöyra-dag då det behövs lite värmande omtanke i magen och kroppen.

Bo Sundström - Man kan undra hur dom sover

Man kan tro att jag har en kreativ sida...

 Jodå, många strängar har jag på min lyra. Mer än du kan ana.

När jag var så liten att jag inte ens börjat skolan ville jag att Mor skulle lära mig att virka och sticka... för att inte tala om hur gärna jag ville låna symaskinen. När jag inte sysslade med detta tillverkade jag små böcker av tillklippta pappersark som jag handsydde ihop, sedan skrev jag små, små bokstäver i dessa böcker. Små historier. Som grädde på moset ritade jag foton till. Då hade jag ingen kamera.

I trädgården ville jag också vara, odla och pyssla. Se hur det växte och frodades. Stort som smått. Även vissa ogräs tyckte jag kunde få växa, de var ju snygga och utgjorde en pittoresk del tillsammans med det övriga.

I naturen var jag också. Som den vetgiriga unge jag var måste allt undersökas och upplevas. Titta bakom varje blad på växterna... och se på sjutton, även där bodde olika små kryp och hade sin vardag. Lärde mig massor om insekter och andra djur, om växter och träd. Inget fanns som jag inte kunde.

I skolan var jag mycket intresserad av geografin. Hur vårt avlånga land såg ut. Tyckte att jag bodde i en så fin landsände, där jag bodde. Och fortfarande tycker jag den är så fin. Den landsände som är mitt hemma. Fint är det för övrigt i Sverige också. Inte tu tal om saken... men ska jag tala om det jag har rötterna i så blir det inte där jag bor nu.

Slöjden och bilden var två av mina favoriter tillsammans med svenska, matte och religion... samt geografin jag nyss nämnt ovan. Jag slöjdade i parti och minut, både sy och träslöjd. Lika kul vilket. Och alstren var många. Jag kunde ju redan det mesta inom både stickning, virkning och sömnad... i alla fall det som slöjdlärarna ville lära ut... så jag gjorde lite som jag ville. Sydde mer avancerade saker än de andra. Gjorde sylärarinnan gråhårig i förtid med mina krav på något som var en utmaning för mig. Tänk bara om jag hade haft kvar foton av allt jag gjort genom alla år. Uj!

Träslöjdsläraren rev sitt hår och suckade... lät mig göra vad jag ville. För även där hade jag lite förkunskaper... i alla fall mer än vad vi normalt skulle ha. Både Mor och Far hade där bidragit med kunskaper. Bildläraren var också en av dem som rev sitt hår i förtvivlan... Mor är duktig på att teckna och hade även där lärt mig så jag kunde mer än vad jag förmodades kunna och vara bra på.

Inte heller svenskaläraren hade det lätt. Jag var snabb. Hade rätt. Alltid. Skrev uppsatser som var kilometerlånga och fulla med underfundigheter. Rättstavning var det ingen som slog mig i. Hur många test vi än fick så var jag den enda med alla rätt. Alla gånger. Språkpolis, är jag. Var jag. Någon måste vara det också.

Matteläraren hade det inte lättare. Jag var snabb. Jag förstod matte. Jag gillar matte. Tyvärr fick jag inte svårare uppgifter bara för att jag klarat de lätta snabbt och elegant. Synd det. Fast många tycker och tänker att flickor/kvinnor inte kan med matte. Inte kan räkna. Är dåliga på det. Inte jag. Multiplikationstabellen, huvudräkning... baggis. Formler och beräkningar. Baggis. Ge mig lite utmaningar...

Religionen blev nog ett favoritämne det med på grund av läraren. En berest man som kommit i kontakt med många olika religioner och kunde berätta på ett bra sätt. Än idag minns jag det med värme.

Alla dessa ämnen kom att bli mina toppämnen. Högsta betyget knep jag. Och än idag är det vad jag gillar... det jag gillade och var bra på när jag var liten. Det har inte förändrats... jo, jag är bra på än fler saker nu i vuxen ålder... men mitt intresse ligger fortfarande kvar i det som fanns när jag var bara metern hög.

Filten har jag virkat med en sorts mormorsrutor med stjärnor. Sockorna som nallen har är också virkade. Täcket är sytt av fyra olika tyger. Länge har den rutiga biten med bilar legat och väntat på att få kanter och baksida... nu har det hänt.

Från vapenrum till gym

I mitt hus finns många rum. Kan behövas... för vi som bor där, och för gäster. Även för tvn.

Nu för tiden har jag ingen tv i vardagsrummet. Inte heller i något sovrum, en tv hör inte hemma där. Den bor för sig själv om dagarna och vi besöker den... inte varje kväll, men lite då och då. Den verkar trivas med att ha eget rum.

Något rum vill de osynliga lägga beslag på... de som inte alla ser. Vi ser dem. Och jagar ut dem. För de har sin plats i en annan dimension. Där får de ha hur många rum som helst.

När jag delade hus med Han som misshandlade mig så gjorde Han i ordning ett vapenrum, "pangrum", i ett av husets alla rum. Det rummet har jag nu städat på alla de sätt som man kan städa på och renat flera gånger. Dessutom har jag målat och snyggat till. Alla spår av vapen är nu borta i detta stackars rum och där huserar gäster när andan faller på.

Eftersom jag har så många rum i mitt slott så tänkte jag så här... varför inte ha ett gym?

Jag har ju ett löpband som fungerar alldeles utmärkt. Till det kompletterades med ett hemmagym och skivstång med vikter. Allt för att kunna gymma hemma...

Då kan vi inte säga att vi inte orkar ta oss till gymmet... eller någon annan ursäkt för att slippa. Då blir enda rörelserna utanför hemmet de vi gör på Qi gongen och det vi gör i skog och mark. Samt på cykel och spark. Till och med talas om att åka skidor. Om temperaturen är lagom, vilket är en förutsättning.

Mycket har ändrats i mitt hus sedan Han flyttade ut. Inget är sig likt längre. Det blev som ett nytt hus, för mig.

Konstkurs

 Den här veckan startar kursen. Kursen. I alla fall detta års kurs, i konst.

Blir nog en kurs till senare i år... om allt går som det ska enligt planerna. Dock inte i konst, utan då blir det helt andra energier. Healing. Igen.

Sent, blev det klart med att jag var med i kursen... eftersom ett svarsmail försvunnit ut i det stora blå någonstans. Märkligt. Så jag har inte hunnit få allt material som ska till. Nu väntar jag på det stora paketet... med pennor, block, tusch, kol... och en massa mer kul saker. All kurslitteratur har jag också hittat. Till och med den viktigaste boken... på svenska... annars hade jag fått hålla till godo med en bok på engelska. Går bra det med. Läser ju annan litteratur på engelska... så... varför inte.

En enda bok, som inte är obligatorisk, men som jag vill ha... fattas mig. Om färg, av Betty Edwards. Slut på förlaget. Men... någon måste ju ha den och vilja bli av med den, tycker jag. Då är jag en bra kandidat att ta emot den.

Så har du den... och inte använder den... fråga mig om jag vill ha den!

Det är hälsosamt att röra på sig!

Att röra på sig är ju nyttigt. Sägs det. Och jag håller med. Jag gillar att röra på mig. Och se nytt. Än bättre när man kan sammanfoga dessa båda - både röra sig och se. Det gillar jag.

Nu är det så att jag deltar i en grupp som gör rytmiska övningar en kväll i veckan. Lagom och elegant. Fast vissa känner sig mer som... elefant. Kan ju bero på att de inte har övat lika länge som jag har gjort.

I alla fall. Mjuka rytmiska rörelser, till avslappnade musik. Och naturligtvis nedvarvning före. Släppa alla tankar och idéer som virvlar runt i skallen. Låter ju underbart...

men...

vissa kvällar... är det som förgjort.

Nedvarvningen görs helst med stängda ögon för att undslippa yttre stimuli. Nog så svårt när man efter en hel arbetsdag stressat ihop lite käk för att överleva kvällens bravader. Där står jag och försöker tänka på inget och ha ögonen stängda. Då hostar någon... och jag vaknar till. Ena ögat vill kika vad som händer runt omkring. Hör ju prasslande träningskläder och snörvlingar runt mig, för att inte tala om hostningarna. Försöker stänga öronen. Misslyckas. Funderar på hörselskydd. Men de jag har de förstärker istället. Nedvarvningen fortsätter del för del av kroppen och knoppen. Nja, när vi är klara med denna övning så har jag inte varvat ned. Men...

så startar övningarna. I långsam takt ska vi göra rörelse efter rörelse. Bråttom som jag ofta har sätter jag upp världens fart. Får onda ögat av "gympaledaren", som ju naturligtvis har stenkoll på sina elever. Försöker sakta ned. Får kramp i foten. Vill skrika rakt ut. Går inte. Då slår de andra ihjäl mig... tror jag... där de står och ser ut som totalt borta och avslappnade. Troligen bara kroppsligen närvarande i rummet.

Fortsätter med benövningar. "Vrid knäna" hör jag och fattar inget. Naturligtvis var det inte "vrid knäna" som vår ledare sa. Känner ändå nästan hur ont det skulle kunna gjort om jag vridit knäna runt benen. Sätter en jädra fart att göra som jag ska göra... istället för det felaktiga kommandot jag just trodde mig hört. Åter igen ser ledaren mig och tittar strängt. Drar ner på farten och inser att jag plötsligt är före i rörelseschemat. Vi ska ju alla göra samma rörelse... och samtidigt. Drar ned lite på takten och hamnar i fas med de andra. Någon annan är också ur fas ser jag när jag sneglar... känns bra att inte vara ensam om att ha bråttom.

Efter diverse benövningar åt alla håll är det dags för "hula-hula"... det vill säga höftrullningar. Känns lite obscent där jag står och putar med rumpan bakåt och skjuter fram underlivet i fortsättningen på höftrullningen. Tänker att "tur att jag inte tog min kortkorta kjol idag". Flera män deltar ju... vill inte flasha allt för halvkända män. Det räcker så bra ändå med rumpeputandet. Nu är det slut med ben och höftövningar och rörelserna för övre delen av kroppen inträder på scenen.

Armar böj och snurra och vifta och vinka... Nä, så var det nog inte. Armar böj. Så långt var jag rätt. Därefter skulle bara armarna och bålen snurra. Jag snurrar, räknar hur många snurr jag gör... räknar fel när jag tittar ut genom fönstret på alla som befinner sig där. Avstressad? Nä! Och nu ska vi plötsligt snurra bakåt. Ordentliga tag och vrid på bålen. Som att simma, men på torra land. Ungefär. Mitt i denna luftslukande rörelse ska vi plötsligt bli som träd i storm. Först viftar löven. Sedan viftar grenarna.. ganska friskt. Och så stormar det. Armarna fladdrar som en ljuslåga i vinddraget. Eller som stormen Egon. Snart vet jag inte vad som är bak och vad som är fram på mig själv. Misstänker att armarna sitter mitt fram och mitt bak istället för på sidorna av kroppen. Sansar mig och kollar var alla har armarna. Vi har dem där de ska vara. Tack för det.

Armarna får sig sin rejäla duvning. Liksom överkroppen. Känner att jag har axlar. Och armar. Tror jag har ett och annat finger också. Har inte kollat än. Nu kommer det jag gillar bäst. Att sträcka ut sig till sin maximala längd och kasta sig ned mot golvet. Dubbelvikt. Och upp mot taket igen... och ner. Tänker att jag skulle vilja ställa mig på händer där på golvet. Kanske hjula lite... Inser att jag då nog blir utkastad för denna kväll. Eller får sitta i skamvrån. Känns väl lite sisådär. Beslutar att sköta mig.

Efter allt viftande, putande, vridande av knän och dubbelvikande ska vi då väcka kroppen. Jag tror ju att den är vaken ändå. Som vi fladdrat med alla kroppsdelar borde väl ingen sova. I alla fall... väcka kroppen var det. Händerna för ögonen... bonk. Blir nog blåöga till i morgon, lagom till jag ska till jobbet. Mysigt. Nä. Händerna för öronen. Aj, slet lossa ena örhänget. Ner på golvet och leta. "Gympaledaren" ger mig nu verkligen onda ögat. Inte bara med ett öga, utan båda. Nu jävlar gäller det att snabbt hitta örhänget och hänga med. Nu ska vi knåda ansiktet, hårt och utan pardon. Ungefär som moster/faster Hilda skulle ha gjort när hon tycker att vi har växt duktigt och blivit feta och goa.

Som om detta inte vore nog så ska vi ni ta och klappa till oss själva. Över hela kroppen. Men... lämna njurarna, för ledaren tycker nog ändå inte att vi varit så hemska att vi ska tillfoga oss mer skador än vad vi redan gjort. Klapp, dunk, bonk, klapp... klapp...ordentliga tag. Inget slarv här inte.

Nu tror vi alla att vi har sluppit undan för den här gången och att det blir bättre nästa gång. Ack, vad vi misstar oss. Ledaren förutsätter att vi anländer i tid nästa vecka igen. För samma behandling. Och att vi ska ha blivit bättre på rörelserna sedan sist.

Jag ska hem och kurera blåögat... undrar om det var en biff eller om det var filé som skulle göra ögat friskt igen. Minns inte om jag hade något sådant i frysen... och tror nog inte att det var en fryst köttbit som skulle in i ögat... eller över ögat. Misstänker att biffen gör bättre nytta i magen än på ögat, för övrigt. De vridna knäna ska jag låta vila hela kvällen och natten. Kanske behöver mina knän något knäskydd i morgon för att jag ska orka arbeta hela dagen lång. Sjukskrivning känns mest som ett bra alternativ.

Rak i ryggen och med huvudet högt försöker jag utan att halta ta mig ut ur gympalokalen. Kan inte visa att jag lidit av vad vi just gjort. Kanske får jag då än värre övningar nästa gång. Väl ute i bilen andas jag ut och då känns det... ont. Ont. Överallt. Den där ledaren borde få känna på sin egen medicin, tänker jag. Inser att det är just vad ledaren gör. För hen gör samma övningar som vi gör. Visar. Blir fysisk och korrigerar handfast där vi gör fel. Jodå, det är bra. Anar att om vi gör fel så gör det än värre ont efteråt. Kör sakta hemåt. Kikar genom mörkret med det oskadade ögat. Kommer till sist hem, oskadd. Kryper ur bilen och in genom ytterdörren till mitt hem. Ramlar ihop på hallmattan. Inser att det är jobbigt att klä av sig ytterkläderna. Kryper sakta vidare till sovrummet. Så småningom har jag äntligen lyckats ta mig upp i sängen och under täcket. Somnar...

Nästa dag känner jag mig bättre. Lyckas lirka ut mig ur täcke och ytterkläder. Tar mig till toaletten för att kolla i spegel om jag har blått öga. Jodå! Känner genom kroppens alla delar.. aj, oj, ont. Orkar inte gå till jobbet idag.

Somnar på toalettgolvet...

Och att delta i denna aktivitet är inget nyårslöfte...

det är en gammal försyndelse som bara hållit på och hållit på, termin efter termin.

En av alla - 25 - Om våld i en nära relation

Frikänd?

Han går runt och skryter om att Han är frikänd av polisen för de brott Han begått. Inget kan vara mer fel. Men så likt honom, skryta och prata strunt.

Jag har talat med polisen. Där finns inget som helst frikännande. Brotten är kvar. Brotten är gjorda. Varken frikänt eller bortglömt. Sanningen är att anmälningarna lades ned, för åklagaren vågade inte ta beslut på de bevis som ändå fanns. Sanningen är att om någon till vågade anmäla Han så tas detta upp igen. Allt. Och många finns som borde anmäla. Allt för många.

De skulder han försatte mig i utan min vetskap... har jag inte sett ett öre i ersättning för. Jodå, ena gången lovade Han dyrt och heligt att Han skulle betala tillbaka allt och ränta på det. Andra gången fick jag skylla mig själv för jag "var så dum". Eller jag "jobbade så mycket". Många är ursäkterna för Hans beteende. Men det finns ingen ursäkt för att misshandla andra på detta sätt. Skulderna sitter jag och betalar på. Fortfarande. Han har inte tagit sitt ansvar. Fast har Han inte tagit sitt ansvar på alla år han levat så varför skulle han plötsligt göra det nu? Kanske att begära för mycket!

Alla saker som Han snodde från garaget har heller inte kommit tillbaka. Han tror väl att bara för att dessa saker var i garaget så var det automatiskt hans. Det mesta hade jag betalat. Fanns väl en och annan lite pryl som Han faktiskt betalat. Någon enstaka pryl. Men... behöver Han ha alla dessa saker för att känna sig rik och trygg så får Han väl ha dem... och stoppa dem dit där solen inte lyser. För där hör de hemma.

Kriminellt var allt Han gjort. Det är bara att läsa bakåt i alla texter så syns vad som förekom. Kriminellt. Och övergrepp.

Vad ska du bli när du blir stor... då?

Ja. Det var frågan. Svaret har jag redan givit... för länge sedan. Jag var bara en liten spetig flickunge när jag gav svaret. Men...

svaret dög inte. För man kan inte vara konstnärlig och få arbeta med det om man inte heter något som Lindström, Chagall, eller nåt liknande. Man måste nog också heta något som Shakespeare eller Tranströmer...  kanske till och med Klum eller Nilsson.

Egentligen tror jag inte att det betyder något vad man heter för att få göra det man vill. Ibland är felet att man är kvinna. Eller man. Andra gånger är felet att man är i fel ålder. Nu för tiden verkar de flesta vara i fel ålder... oavsett ålder. Varken unga eller medelålders får arbete. Mest arbetar nog pensionärerna idag. En del med lön och andra utan lön.

Många unga och medelålders är tvingade att arbete för en usel fickpeng... det kallas "arbetslinje". Som i nazi-tyskland. Där "arbetslinjen" ledde till en för tidig död. Det var det enda avancemanget i det landet. Speciellt om man inte var så kallat "renrasig". Och vem är det? Renrasig? Den människan finns inte. Överallt är vi uppblandade genom alla år människor har funnits. Men det var inte det jag egentligen tänkte på...

jag tänkte på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vet. Det är hur lätt som helst. Däremot är det inte lätt att övertyga sin omgivning. I skolan... var det lätt. Där såg de vad jag brann för. Vad jag hade lätt för. Vad som var enkelt och rätt. Mina ämnen var svenska, matte, religion, slöjd och bild... där jag lade beslag på högsta betyget. Därmed inte sagt att jag var dålig i de andra ämnena. I vuxen ålder har jag deltagit i flera skrivarkurser - och avslutat med flaggan i topp i alla kurserna.

Senare blev det inte så enkelt. Inte så rätt. Jag är inte en person som vill sitta på en stol framför ett skrivbord och vända på papper.. än åt ena hållet och än åt andra hållet. Nej. Eller jo... det kan vara skönt om vintern - att få vara inomhus. Så långt håller jag med. Om sommaren spyr jag på att sitta inomhus och vända papper. Eller som nu för tiden... glo in i en datorskärm och pilla på ett tangentbord. Jag behöver frihet och frisk luft!

Genom hela mitt liv har bilder och texter gått som en röd tråd...

jag har nystat och nystat i den röda tråden. Och som knutar på tråden sitter "nej-sägare" som gnäller att "sånt kan man inte utbilda sig till eller leva på". Men hur gör de som ändå utbildat sig och lever på sina ord och sina bilder? Nä, då har det bara ryckts på axlarna.

Hur jag än tänker om, och tänker om... så hamnar jag alltid där igen. Bilder och texter. Och lite annat hantverk.

Bilder och texter. Och lite annat hantverk.

Eftersom jag inte gillat det jag arbetat med så har jag ofta fått göra intressetest... där hamnar jag... som vanligt, säger jag... i den kreativa fållan med just... texter och bilder och annat kreativt konstnärligt. Oförutsägbart? Nä. Helt enkelt rätt.

De som känner mig vet hur rätt det är också. Bilder och texter. 

Så jag ska göra som hunden på en bild, som räcker ut tungan mot omvärlden... går det inte att äta eller leka med, så pinka på det och gå vidare.

Jag går vidare.

Nu är det ju inte så att jag inte varit kreativ och konstnärlig i mitt liv hittills... jodå, mycket! Men jag vill ha mer!

Mycket mer!

Bilden visar domkyrkan i Härnösand, en decemberkväll 2014

Min härliga skidtur - 9

Så här efteråt har jag bara några svaga minnesbilder av allt detta och en mycket blek aning om att jag till och med skulle ha bett till vår skapare under vissa partier i mitt skidande. Men jag vet inte riktigt, kanske var det en dröm. Eller kanske inte…

Eller var det på film jag sett allt detta… Men jag var ju med i filmen…

I dagstidningarna som kommit ut under tiden jag legat och sovit var det stora rubriker om ett monster som härjat på det ställe jag skidat. Det skulle ha varit en röd varelse med hår i ansiktet och med svans från foten som hade morrat och slagits, allt detta enligt en svårt chockad tomte som skallgångskedjan hittat. Varelsen hade kommit som ett jehu åkande på träpinnar och krockat med denne stackars hårt arbetande tomte som nu vilade ut på ett sjukhem för utbrända tomtar.

Det stod också några rader om att de hittat bybon som skidat bort sig mellan jul och nyår.

Nedtecknat 2001-11-19 av Nina Warglycke och publicerat på nätet

Nu är julen utslängd!

När till och med den vita plastgranen barrar..

ja, då är julen över.

Farväl granen och vi ses till nästa advent. Vila dig ordentligt i din låda i förrådet så du är pigg och vital till det är dags att träda i tjänst igen.

Känns faktiskt lite skönt när jag i januari tar bort julgrejorna. Som att mitt stora hus blir än större. Jag gillar ju att kunna röra mig fritt och ha stora ytor. Små hus gillar jag inte alls. De kan se både mysiga och rara ut men som sagt... jag kan inte andas i dem. Inte i en liten lägenhet heller... så jag har aldrig bott i en liten sådan. Inte ens min första lägenhet var liten.

Jag som gillar julen och mina julgrejor tycker det är lika mysigt och fint att ta in julgrejorna i advent... men på något sätt mättnar jag. Njuter av den tid som är... men mättnar.

Jag gillar ju omväxling. Att det händer något. Att livet går framåt. Men alltid när jag säger detta... så kommer "vän av ordning" och klagar att det är "inget fel på rutiner". Jo, det är fel på rutiner. Tycker jag. Att ha rutiner precis överallt är fel. Ibland är rutiner bra, man vet vad man ska göra. Som att ta in julpynt och att ta bort det. Jag kan inte leva i en stagnation. Det gör mig matt. Svimfärdig. Arg. Och ytterst ostimulerad.

Däremot gillar jag inte röror, stök och fullt med grejor överallt. Även om jag är bra på att ha många projekt på gång samtidigt... så det kan se ut som stök. Men... det är mina projekt. Och de bli färdiga och då tar stöket slut. Till jag kommer på nästa... och nästa... och nästa... och nästa projekt. Alltid flera samtidigt.

För man ska leva. Det gör man genom att göra saker. Se saker. Resa. Göra. Uppleva. Fantisera. Ja, du vet...

Jag är inte en person som gillar det stillastående livet. Stagnation. Rutin. Icke. Jag gillar fart och fläkt. Högt i tak. Och så vill jag leva!

Projekt "julen ut" är klart. Sista tomten bärs ut idag. Sedan väntar jag på våren. Men först ska vi visst ha en vinter... i eftermiddag och i natt är det klass 1-varning för massa snö. Onödigt. Det räcker som det är. För jag vill starta "projekt vår". Tänker på frön... odlingar... bara fötter i gräset som är så underbart.

Jaja, det var visst en massa snö först.

Min härliga skidtur - 8

…

När jag vaknar igen tror jag att jag dött och hamnat i helvetet. 

Det skäller, morrar och står fullt med mörka varelser lutade över mig. Plötsligt är det någon som säger ”det är ju inte tomten, det är min granne, detta”. Då vågar jag titta upp och ser en massa hundar och gubbar med stora ficklampor. Grannen jag ”lånat” mössan av hade sett mitt lån och även att jag lastat bilen med ryggsäck och skidor och åkt. Tack vare honom hade det skickats ut en skallgångskedja för att söka efter mig. Men gubbarna hade blivit betänksamma när de hittat mig. De hade hittat en röd jacka med röd-grå-randiga ben och under huvan hade de hittat ett pälsklätt vitt ansikte. Och de hade sett ett pärlband av apelsiner. De hade inte sett mig tidigare utan antog att jag irrat omkring ett tag. 

Några gubbar bar mig till en varm bil och skjutsade hem mig. Väl hemma fick jag, stödjande på två gubbar, kliva in i mitt varma sköna hem för att lägga mig under duntäcket att tina. Så här var det definitivt inte på film!

På väg till sängen passerar man spegeln i hallen och det höll på att bli min allt för tidiga död. 

Det var något av det mest förskräckliga jag sett som stirrade tillbaks på mig. Ett monster! 

Undra på att gubbarna som letat mig inte visste vad de hittat. Klädseln var ju lite lustig som jag tidigare berättat men som jag såg ut i ansiktet. Vitkletig av granndamens anti-rynksalva som stramat upp mina anletsdrag till en grinande mask, och i det vita salvkletet var det fullt med tomteskägg-tussar. 

Det var tur att gubbarna inte var lättskrämda och trodde på otyg! Gubbarna släpade mig, som efter titten i spegeln var halvt avsvimmad, till sängen och bäddade ner mig. Det sägs att jag sov till trettonhelgen, och att granngubbarna hade anställt en sköterska som tagit av mig de hemska kläderna, tvättat av mitt ansikte och smort med fuktkräm för att återställa min hud i normala gängor. 


Nedtecknat 2001-11-19 av Nina Warglycke och tidigare publicerat på nätet