Han går till sitt vapenskåp, låser upp det - pipen från vapenskåpets kodlås hörs väl dit där jag är - hämtar revolvern, som han nu lagt dit, och kommer tillbaka till där jag är... i vardagsrummet. Säger att vapnet är laddat. Viftar runt med revolvern så att pipan pekar åt alla håll, även mot mig. Han ska minsann ta livet av sig. Han är mycket högljudd, skriker och gapar... helt okontaktbar. Jag är dödsrädd. Hjärtat bankar så jag tror att det ska gå sönder och jag tror att jag bara har sekunder kvar att leva. Hundarna är rädda. Försöker skakande och med dödsfruktan lugna Han, men det går inte. Han börjar skrika mer igen och fortsätter att vifta med den laddade revolvern runt överallt... inklusive mot mig där jag är fast i vardagsrummet utan möjlighet att ta mig därifrån.
På något sätt lyckas jag i alla fall, hur vet jag inte, ta mig iväg till ytterdörren... få upp den och rusa ut i natten. Detta är sent i september, sen kväll, och det var ett par minusgrader. Jag är klädd i bara en tunn tröja, jeans och tunna strumpor. Inget mer. På något sätt lyckades jag få med mig mobiltelefonen.
Gömmer mig ute i mörkret. Jag är dödsrädd och försöker att inte gråta högt så han ska höra var jag är. Ingen granne verkar ha hört oväsendet, i alla fall reagerar ingen. Efter en lång stund lugnar Han ned sig, öppnar altandörren och ropar efter mig rakt ut i natten. Jag vågar absolut inte gå fram, eller gå in. Han ropar igen... "jag har stoppat undan vapnet".
Jag tror honom inte. Fryser så jag skakar, och gråter obehärskat. Vet inte var jag ska ta vägen. Ingen granne har reagerat. Det har de inte gjort på hela tiden det varit gräl och bråk... och huset är lyhört. Det vet jag... sedan jag spelat högt på stereon och varit utanför huset. Plötsligt är Han ute och letar efter mig i mörkret. Jag hinner inte undan och Han får tag i mig. Håller fast mig. Han är betydligt större och kraftigare än vad jag är. Dessutom är jag mager och sliten efter sommarens arbete och bråk. Har rasat tio kilo i vikt. Kläderna passar inte längre. Han väger 40 kilo mer än mig. Nu börjar han småknuffas och ta hårda tag i mig. Han säger att Han låst in vapnet nu och att jag ska gå med in. Sliter i mig och ska ha mig med. Jag vill inte. Jag är så rädd. Vet inte vad jag ska göra för att slippa gå med in och vet inte var jag ska ta vägen. Känner att jag kommer inte att kunna smita från honom om jag ändå försökte. Känns som om jag ska svimma vilken sekund som helst. Ser inte att jag har något annat att välja på än att motvilligt och darrande gå med in i huset igen. Det är ju flera minusgrader ute och jag har varit ute länge. Han börjar "om du inte hade pratat så dumt så hade det inte blivit så här".
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar