och vi går in i november månad. Ständiga "gräl och förlåt". Det vill säga... Han startade jättegräl. Jag startade aldrig något gräl. Vad som helst kunde starta grälen.
Det var också ständiga nattvak för att jag skulle tala om sanningen om vad jag gör på jobbet. Sanningen om hur jag "ligger runt". Jag var nu så slutkörd att jag bara orkade sitta på en stol och inte säga något under dessa nätter... eller försöka ta mig runt matrumsbordet snabbare än Han så att Han inte fick tag i mig med sina hårda nypor. Jag gillade faktiskt inte att bli omruskad, slängd in i väggen eller ner på golvet. Jag har aldrig gillat hårda tag!
Även nu kommer revolvern fram. Vid ett av de ständiga bråken från Hans sida går Han till vapenskåpet igen. Jag hör hur kodlåset piper och att vapenskåpsdörren öppnas och tror att Han hämtar vapen. Jag försöker ta mig ut genom ytterdörren men hinner inte ut innan Han rusat tillbaka och stoppar mig. Han ser till att jag inte kommer ut genom att låsa dörren, stå för den och hålla i dörrhandtaget. Han säger att Han lade tillbaka revolvern i vapenskåpet... jag vet inte om det är sant eller om Han har revolvern innanför tröjan eller bak i byxlinningen.
Jag vet inte heller hur det hela slutade... om Han verkligen hade hämtat vapnet eller om det bara var ett hot och att Han försökte få mig att tro att Han hämtat det genom att öppna vapenskåpsdörren. Jag börjar få svarta hål i minnet av skräcken. Det är oerhört läskigt, men säkerligen kroppens sätt att skydda mig.
Tänk dig själv att du tror att du kommer att dö... hur skulle du känt? Hur skulle du tänkt, gjort och känt om du hade ett laddat vapen framför dig? Ett vapen som dessutom inte var pålitligt då det släppt iväg, som Han sa, ett vådaskott inomhus tidigare.
Tur i oturen så var Han ensam hemma när vådaskottet gick. Om jag varit hemma vet jag inte var jag varit... kanske i närheten... kanske i vägen för kulan. Den gick genom dörrkarmar, dörr, väggar och en spegel för att till slut äntligen stanna i ytterväggen. Rena rama turen. Vem vet var kulan annars tagit vägen om den fortsatt utanför ytterväggen.
Vardagsmat är numera att få armarna hårt klämda, rakt över där jag tidigare brutit dem... och att kallas för diverse "vackra ord" som benämningen på kvinnans könsorgan, en prostituerad och bara sådant som att jag hela tiden är "dum i huvvet", ljuger och bedrar... att jag bara jävlas med Han.
Självmordsbreven duggar tätt. Jag orkar inte se dem. Orkar inte läsa dem. Orkar inte. Detta är sjukt!
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar