Ännu håller Han på och jävlas till saker och ting. Fast Han gormar om att Han inte vill ha någon som helst kontakt med mig. Varför tar Han då kontakt? Varför skickar Han rätt som det är en jättemegauppsats i skällsord på sms? Varför?
Är det inte bara så lätt att låta mig vara? Låta mig leva mitt liv?
Nä, för det vill Han inte. Jag ska ha ett miserabelt liv. Det är vad han vill. Han själv ska få gå vidare som Han säger... och har redan snabbt som sjutton förlovat sig med ännu en stackars kvinna. Jag hoppas verkligen att Han behandlar henne bättre än vad Han behandlat mig.
Fortfarande håller Han på och försöker ansluta min släkt till sin egen "Fan"-klubb. För i den klubben kommer bara ut faen och helvete... inget gott.
Fortfarande är det kvar minnen i huset efter det så kallade vådaskottet. Det var ett medvetet skjutet skott... inget vådaskott. Hur i fasen kan man ha revolvern laddad och osäkrad och stå och sikta med den, som för skjutning... om man bara kollar eller leker med den?! Nä. Och skotthålen går i helt rak bana genom dörrkarmen, dörrlisten, spegeln på väggen, väggen, garderobsväggen, garderobsdörren, rumsväggen i nästa rum och ut i ytterväggen. Där stannade kulan tack och lov.
Han sa att Han haft revolvern vid höften och vådaskjutit... nej, det är inte sant. Det är omöjligt med tanke på var skotthålen sitter. Helt omöjligt.
Det är heller inte första gången Han skjutit inomhus. Han satt innanför altandörren och sköt skator på tomten. Är väl heller inte så rätt och riktigt?!
Han har åkt runt och "föreläst" om hurdan jag är. Han ringer till allt och alla och "föreläser" hurdan jag är. Han knatar runt i husen i byarna och sladdrar. Och allt är bara en massa lögner. Men det kommer nog att slå tillbaka på Honom själv så småningom.
Han berättar om min gravt psykiskt sjuka släkt. Var den finns vet jag inte. Jag har inget sådant i min släkt. Han berättar att jag genom hela livet misshandlat alla jag kommit i kontakt med. Både kompisar, syskon, släkten, barnen... och till och med hundarna. Jag ska ha slagits så in i helvete... på Han.
Fast hur det ska ha gått till vet jag inte. Han är huvudet högre än mig och 40 kilo tyngre... dessutom har Han ägnat sig åt att lyfta skrot och varit som en belgisk-blå-tjur. Men man vet ju aldrig med små kvinnor... de kan ju hoppa upp och smälla till den stackars ynka killen på käften en vacker dag. Och då går ju luften ur och den stackars ynka killen faller ihop som ett korthus.
Det är så jädra mycket fult Han ställt till med förutom att misshandla mig på alla de sätt han kunde komma på. Fy faen.
Jag har många sår som jag nu ska läka. Det kommer säkerligen att ta tid. Sår som jag inte borde ha behövt ha om Han varit som en riktig man... inte en mes som skulle ge sig på kvinnor. Riktiga män slår inte kvinnor. De går heller inte runt och smäller ner andra killar eller lejer folk för att puckla på andra. Jävla fegskitar.
Alla de sår och rädslor som jag nu ska försöka få ogjorda går inte att ta bort i en handvändning. Jag vet heller inte hur jag ska få bort dem. Jag har, här där jag bor, lärt mig att jag kan inte lita på en enda jävel. Tyvärr. Tilliten har fått sig en rejäl törn. Det enda jag lärt mig är att det är ok att misshandla, ljuga och bedra. För det har den man som var min make lärt mig. Han fick jobba hårt för att få in den lärdomen i mitt huvud... men nu sitter den. Tack din jävla tölp!
Livet med Han har också givit det resultatet att jag har svårt att se på filmer över huvudtaget... om det inte är snälla rara goa filmer. Jag mår så illa av skjutningar och våld, kan inte se sådant. Mår jävla dåligt bara av nyheterna på tvn.
Fast jag larvar mig väl bara... jag har ju genom hela livet misshandlat alla grovt... *ironi*
Men så för faen, varför har de inte polisanmält mig då? Nä, för inget finns att anmäla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar