Orkar inte.
Orkar... inte.
År 2014.
Januari.
Tredje januari. Trött, sliten och utvakad. Ännu en natt utan sömn, med "förhör" om min så kallade otrohet. Sovit endast några timmar i gryningen. Otvättad. Halvklädd. Hungrig. Beslöt att jag skulle gå ner till tvättstugan och starta tvättmaskinen. Hade inte tvättat på några dagar och det fanns smutstvätt. En maskin tvätt klar... mitt på dagen. Plötsligt är det bara ett jättebråk. Mer våldsamt än tidigare.
Jag vet ännu inte vad som utlöste bråket. Det är som ett svart hål i minnet.
Jag bara gick från toaletten uppe och mot trappan ner till tvättstugan när grälet var i full gång. Han grälade. Högljutt. Ilsket. Med många fula ord... Jag sade inget. Fattade inget. Vad var anledningen? Varför? Totalt överraskad.
Jag minns bara att det mycket snabbt blev verkligt obehagligt. Så obehagligt att jag kände att nu går det definitivt åt helsike... att jag inte vet om jag kommer att överleva. Tror att det handlade om att det skulle skjutas, att det skulle dödas... finns svaga fragment av det. Minns inte heller om jag var ner i tvättstugan eller inte. Var så dödligt rädd. Däremot minns jag att jag letade reda på min telefon... i smyg... och skickade ett sms till min kvinnliga vän... "om det hände mig något nu så var det Han som gjort det". Låste in mig på toaletten, gråtande. Han gick till vapenskåpet... som vanligt. Tänkte att jag måste ha tag i min telefon, som jag gömt sedan jag skickade sms:et till min kvinnliga vän. När jag hämtade telefonen hörde jag hur Han öppnade vapenskåpet - hörde de välbekanta kodlåsljuden och ljudet av hur dörren öppnas och stängs. De numera välbekanta ljuden. De fruktade ljuden. Efter att ha hämtat telefonen låser jag in mig på toaletten igen. Tänkte att Han säkert skulle låta mig vara där. Tänkte fel! Han står på utsidan och kräver att jag ska låsa upp. Jag vägrar. Jag är så jätterädd. Skakar. Gråter. Rädd att jag nu ska dö. Tror att han har vapen med sig där Han står. Tror att nu ska Han döda mig och sedan skjuta sig själv. Tänker... "vem ska ta hand om hundarna?"
Det blir tyst...
och så öppnas den låsta toalettdörren. Utifrån. Han visar på en tång och råflabbar. Han går in på toaletten, jag backar så långt jag kan... Han kräver att få min mobiltelefon. Han ska kolla den. Jag vägrar. Står bara stilla och håller telefonen och hoppas att Han ska ge sig. Det gör Han inte. Jag tror att jag kommer att dö där inne på toaletten. Tänker att det var ju ett jävla ställe att avsluta jordelivet på... mitt i all rädsla. Jag tror ju att Han har ett vapen med sig. Gömt under tröjan. Han tar ett hårt grepp om min ena underarm... precis där jag tidigare brutit den. Det gör vansinnigt ont. Han bryter min arm åt olika håll och försöker ta telefonen med våld. Jag håller så hårt jag kan i telefonen och vill absolut inte lämna från mig den. Han ska se vem som sms:ade till mig... det var min kvinnliga vän som nu ringt polisen om min situation. Han tar nu tag om halsen på mig och klämmer till. Hårt. Han får loss telefonen ur mitt grepp när jag försöker värja mig mot greppet om halsen. Han ser helt vansinnig ut i blicken och jag tror att jag ska dö. Här och nu. Att han kommer att strypa mig där på toaletten.
För att på något sätt försöka få Honom på avstånd och kanske få Honom att släppa taget om min hals tar jag tag i Hans tröja... det enda jag kunde få tag i. Han sliter till så den går sönder. Medan jag försökte få Han på avstånd från mig har Han läst sms:et att polisen är på väg. Han ger då tillbaka telefonen och börjar hårdhänt knuffa mig för att få ut mig från toaletten. Jag, som fortfarande tror att han har ett vapen med sig eller utanför toaletten stretar emot allt vad jag kan... jag tror ju att han nu ska döda mig. Hans ansikte är helt förvridet och jag har aldrig sett en mer ondskefull människa i hela mitt liv. Den man jag nu ser är absolut inte den man jag en gång lärde känna... detta är som satan själv. Han drar och sliter i mina armar och nyper hårt så det gör ont hela dagen och nästa dag. När Han inte får ut mig från toaletten sätter Han sig på toalettstolens lock och funderar... "varför har du blandat in den där kvinnan... varför stretar du emot, och varför blandar du in polisen?"
Hör en bil stanna utanför huset, gissar att det är polisen. Han säger "du får ta hand om polisen efter vad du gjort". Jag vägrar att ens röra mig, rädd för att i sista sekund innan räddningen avrättas på väg mot ytterdörren. Han ger upp och går och öppnar, med "happy face" påkopplat och lugn vänlig röst. Som att här har inget hänt och vad vill de. En manlig och en kvinnlig polis kommer in. Mannen sätter sig med Han i matrummet och kvinnan med mig, inne på toaletten. Jag vågar inte går därifrån. Får berätta för kvinnliga polisen vad som varit. Poliserna talar med ett högre befäl och det bestäms att jag ska iväg från huset. Enligt polisen till polisstationen och där ska jag få ett telefonnummer till Kvinnojouren och det är meningen att jag ska själv ringa och ta mig iväg till Kvinnojouren.
Jag upplyser poliserna om att jag faktiskt äger huset, att jag har äktenskapsförord på att det är mitt, och bara mitt... de kontrar med att "Han är ju skriven i ditt hus och därför kan de inte ta med honom". Däremot ska jag ut ur huset! Det är detsamma vem som äger huset. Han har rätt att vara kvar så länge han vill!
Jag upplyser också poliserna om att jag faktiskt inte ens hittar i stan. Att jag knappt varit där... att jag mest varit instängd hemma. Säger att jag hellre åker till en dotter i en annan stad ganska nära. Ja, det kan jag väl, tycker poliserna och vill helst att jag skyndar på att ta med mig några småsaker. De har bråttom iväg och vill inte vänta på mig. Packar några få saker... inte lätt att tänka ut vad som ska med och inte när jag nu ska vara klartänkt plötsligt efter allt som skett. I min rädsla glömmer jag det mesta som är viktigt... vågar inte heller gå förbi Han för att hämta sådant jag skulle behövt fast att polisen är där och ser och hör. Får inte med mediciner och nycklar.... nästan inget annat heller. Trött efter en vaknatt, utan mat i magen sedan kvällen innan och rädd så jag skakar och gråter... får jag ta bilen och åka iväg nästan tio mil. Ensam. Det enda poliserna gör är att se så jag verkligen åker iväg... och att Han inte åker efter.
När jag senare sitter på polisstationen och gör min anmälan mot Han så finns inte ens en notering att polisen gjort en utryckning till min adress! Inte ens en notering! Och fast de talat med högre befäl om situationen... det anser jag vara tjänstefel!
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar