Nu går tiden in i oktober.
Allt arbete och allt bråk hemma har tagit på mina krafter så jag känner mig som jag ska svimma så fort jag står upp. Har också ont i njurtrakten på höger sida. Kontaktar vårdcentralen och får av läkaren veta att jag är på väg in i väggen. Och har lite bakterier i urinen. Får order av läkaren att vila och medicin mot urinvägsinfektion.
Han (mannen) har missat att lyssna när jag talade om att jag skulle till läkaren för att jag mådde så dåligt... och hade ont... blir arg och kallar mig bland annat hora, säger att jag har gonorré och klamydia och är smittsam... och att det är det jag smugit iväg till läkaren för att få åtgärdat. Att det är därför vi inte haft något sexliv på en evighet. "Han vill inte bli smittad av mig... av allt skit jag dragit på mig på jobbet".
Dessa anklagelser fortsätter sedan i all evighet.
(Tidigare i år har Han lovat en kompis fru att Han ska ställa upp och komma till henne på natten om hon behövde... då hennes man var bortrest i tjänsten. Detta lovat till henne utan att mannen hörde. Jag hörde det både tydligt och klart. Däremot framgick inte vilka tjänster Han skulle tillhandahålla. På tal om olika könssjukdomar... och otrohet. Denna kvinna har massor av släktingar och andra kompisar hon kunde tagit hjälp av om hon var i sådan nöd. Men nej... )
Hela månaden är det ständiga "gräl och förlåt". Jag förstår inget. Förstår inte vad jag gör för fel. Försöker bara tyst och snäll och inte störa. Hjälper inte.
Även denna månad är det något, jag vet inte vad... som startar det stora "skället och gnället" från Han. Bara från ingenstans är det bara världens jättebråk och jag står som ett frågetecken. Plötsligt tar han fram revolvern, som nu låg under dynan i ena fåtöljen i vardagsrummet.
Han säger att den är laddad och att någon nu ska dö.
Pipan pekar än hit och än dit. Hundarna försvinner rädda till andra rum. Jag skyndar till dörren och hinner ut på trappan utanför ytterdörren - där får Han tag i mig - och börjar slita och dra i mig för att få in mig i huset igen. Orkar inte hålla fast mig i trappräcket ute. Han är för stark. Jag skriker allt vad jag kan i hopp om att grannarna ska höra och reagera. Ingen granne reagerar. Han låser dörren och ställer sig för den. Jag är så rädd och övertygad om att "nu dör jag"... så jag minns inte hur det slutade... mer än att vapnet till sist åkte in i vapenskåpet. Minns bara att jag tänkte - "hur rädd kan man bli innan hjärtat stannar av chocken?" Det minns jag än idag.
Var och varannan natt är jag vaken... med ständiga förhör om vad jag sysslat med. Ständiga anklagelser. Ständiga okvädingsord som... hora, idiot... och liknande... plus "att hade jag inte pratat så dumt så hade detta inte hänt".
Allt var mitt fel. Vet inte hur många nätter jag sprungit undan runt matrumsbordet så att Han inte skulle få tag i mig. Så att Han inte skulle kunna göra mig mer illa fysiskt eftersom Han var både större och starkare än mig. Dessutom var jag mager och kraftlös efter den tid som varit sedan våren och sommaren.
Kan jag inte sova om natten blir det också bråk. Och vem kan sova när tankarna snurrar och man inte vet när och om det blir mer bråk. Bara att det med all säkerhet blir bråk. Att t ex behöva gå på toaletten om natten kunde utlösa bråk.
Ännu fler självmordsbrev fabriceras och Han tvingar mig att läsa dem. Otäckt och jävligt. Där står att han ska ta livet av sig...
jag är numera så rädd att komma hem från jobbet och sätta nyckeln i låset... att inte veta om hundarna levde... att inte veta om han skjutit sig eller hundarna medan jag var borta... allt för att förstöra både livet och huset för mig. Jag är också rädd för det bemötande som skulle bli... var han arg och bråkbenägen igen? Var han lugn? Kanske kunde jag få en lugn kväll... Men nej, nästan aldrig var det en lugn kväll och natt.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar