"hur ska jag förklara det här för mamma... hur ska jag säga att Han dödade mig?"
Trött, utsvulten, rädd och darrig tar jag bilen och åker de nästan tio milen till min ena dotter. Det enda ställe jag kan komma på istället för att hamna på polisstationen. Jag har inte sovit natten innan. Inte ätit något på hela dagen. Jag har talat om detta för polisen - ändå släpper de iväg mig ensam i min bil många mil efter stora vägen. Och det värsta av allt - som jag vet nu - är att de inte ens noterade utryckningen till mitt hus och vad de gjorde där. I min värld är detta tjänstefel! Det bevisar bara hur lite de värderar en kvinna i nöd. Ändå var den ena polisen en kvinna. Detta satte en fet tagg i mig, mot poliser. Att en kvinna i nöd i princip slängs ut på gatan istället för att få hjälp och att mannen får stanna kvar i bostaden och tro att Han har rätt. Fast jag vet ju inte vad Han sa till den manliga polisen... troligen ljög han friskt och bortförklarade allt som hänt.
Bor hos dottern. Har ingen medicin med mig. Inga nycklar, mer än till bilen. Bara ett mjukisbyxombyte, och telefonen. Sover på hennes soffa. Gråter. Svär. Förbannar. Fattar inget av hur polisen betedde sig mot mig. Fattar inget av hur Han betett sig mot mig.
Mamma ringer till dottern. Ledsen och uppriven. Rädd. Mamma har fått telefonsamtal, sent på kvällen, från Han... som pratat osammanhängande om att jag är borta... eller kanske hos dottern. Mamma blir rädd att något hänt mig, dessutom hade hon tagit sömntablett så hon var lite förvirrad och på grund av nedsatt hörsel hör hon inte så bra i telefonen... och förstod inte vad Han ville och menade. Bara att det var väldigt fel och att hon blev rädd för mitt liv. Jag ringer omedelbart upp Han... tycker att jag är ju ändå i relativ säkerhet så jag kan göra det... och läser lusen av Han, att Han inte ska ringa till min mamma något mer och skrämma henne.
Han skriver långa pm på Facebook om hur jävlig jag är. Skickar otaliga sms, vartannat argt och vartannat vädjande att jag ska komma hem. Hem vågar jag inte komma något mer. Inte så länge Han finns under mitt tak. Han skriver om självmord och att hundarna mår dåligt. Att hundarna mår piss och pest kunde Han ha tänkt på för länge sedan... som Han bråkat och skrämt dem.
Han ringer yngsta dottern och ljuger henne full och enligt Han så har Han fått smaskiga uppgifter om hur jävlig jag alltid varit, från dottern. Jag vet inte om det ens är sant att Han ringt henne och att hon ska ha sagt sådant. Förstår inte i så fall varför hon ska ha sagt så. Nu efteråt vet jag att Han ringt yngsta dottern. Han har även ringt den äldre av döttrarna, men där gick Han nog bet... fick inte samma gensvar som hos den yngre som enligt Han "var så lätt att manipulera".
Han har tidigare under hela vårt förhållande gärna talat om hur han kan ta folk med "rättspsykiatrimetoder" och "ta ner dem", få dem att göra som Han vill. Och skulle inte det funka så sa Han att "Han kan ta in dem på papper... hur lätt som helst". Det har varit väldigt mycket prat om att "ta in folk på rättspsykiatriska" så fort någon inte gjort som Han vill. Eller att anklaga folk för att vara psykiskt sjuka. Aldrig någonsin har Han funderat på om felet kanske ligger hos honom.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar