Mannaminne

Alldeles i början av juni var vi till anläggningen Mannaminne. Inte så långt borta. Fast jag hade aldrig varit där. Nu har jag varit där. Här har vi båten Lugnvik som strandat långt från vatten.

Detta fordon var väl också lite malplacerat. Och parkerat på fel sida om skylten.

Insekterna var av jätteformat. Tur att de i alla fall satt stilla och lät sig fotograferas. Fanns flera stycken av dem. Snyggt gjort.

Vi gick genom Lyckans portal. Att fylla på sin lycka är aldrig fel.

Hittade någons omklädningsrum. Fast denne någon var inte där. Var nog ute på uppdrag. Behövs säkerligen så skakig som världen är idag.

"Land du välsignade"... behövs. Inte bara på en skylt på ett hus. Skulle i så fall behöva massor med skyltar på alla hus.

Jag och Min Bästa begrundade öppettiderna för den här verksamheten. Funderar hur schemat ser ut...

Jag älskar sådana här ritningar.

Den här gillade jag. Döpte den omedelbart till... "att hänga av sig rocken och gå vidare". För de orden kom omedelbart i mitt huvud när jag såg den.

Annorlunda.

Stol för... ja, för vem. Man kan lugnt påstå att den är annorlunda i alla fall. Snygg... vet jag inte. Annorlunda. Inget jag vill ha i min bostad. Men på rätt ställe är den helt fantastisk.

En liten katt låg på bordet bredvid fågelstolen. Den tittade på mig som om jag väckte den ur de sötaste drömmar.

Hummeldrummel

 I slutet av april detta år var det kylslaget. Humlor och bin hade ändå börjat sitt idoga arbete med att samla käk. Vissa dagar var humlorna mer än lovligt nerkylda. Orkade nästan inget.

En sådan dag var jag och Min Bästa ute och promenerade i naturen. Vi var väl påpälsade eftersom vi tittat på termometern. Humlan har nog ingen termometer att titta på. Den satt kall och huttrande i en liten skuggig del av världen. Vi hittade den. Båda är vi hummelräddningspersonal. Så en räddade humlan till eftervärlden och jag fotade. Då. I solen fanns tussilagoblommor. Upp med hummelstackaren på en sådan i solskenet. Mat och värme, tänkte vi. Snart började humlan att mumsa. Vi lämnade den där och hoppas att den överlevde och fick göra det den var ämnad för.

Jag är svaret på din fråga

Hittar tillbaka till mina bilder och ord. De helar. De är jag. Och jag har så mycket bilder och ord i mitt huvud. Vissa måste ut. Vissa visas. Andra behåller jag för mig själv. Eller till de som ska ha dem.

Bildtext & foto: Warglycke Foto

Hålviken i början av april 2014

 En gråkall dag i början av april... kan vara alldeles vacker och sätta sig fast i minnet. Ungefär som vissa bilder från november. Sval. Grå. Stilla. I väntan... på något.

Några fiskade. Tappra människor, väl påklädda. Om de fick något på kroken vet jag inte. Frågade inte.

En av alla - 19 - Om våld i en nära relation

Den här bilden är en del av en tavla.

Den här bilden gav mig tröst när jag var utkörd ur mitt eget hus... ur mitt eget hem. Den och mina två vänner. Tittade på tavlan var dag. Präntade in orden djupt i sinnet. Du är inte ensam... du är inte ensam...

fast ytterst ensam kände jag mig. Ensam i fiendeland... ungefär. För vem kunde jag lita på. Jag som var inflyttad och  icke trovärdig... därmed. Men skvallrarna skulle bara veta hur trovärdig jag är. Fast de vill säkerligen inte ta reda på hur det egentligen ligger till.

Synd för dem... gå där och tro saker som inte stämmer det minsta med den riktiga verkligheten. Leva på fantasifoster och vanföreställningar.

Men som sagt... det är skvallerspridarnas nederlag.

Pippi

Ibland får man pippi... som den här söndagen. Då fick jag pippi i kameran. Det känns bra. Att få pippi.

 Duvhök

Vad gör du?
Duvhöken brydde sig inte om att jag avancerade ganska raskt rakt mot den med kameran i full gång. Rassel rassel knäpp knäpp... Kanske lockade något i buskaget mer än vad jag och kameran skrämdes.

Om jag nu ska göra en liten sammanfattning...

Sedan jag sluppit ut i friheten från det äktenskapliga fängelse jag hamnat i, och med all sorts misshandel... så har jag fått ett nytt liv. Jag har rest och vandrat och upplevt och levt ett liv i total frihet. Så underbart!

Jag har sett så mycket av området där jag nu bor så det går knappt att beskriva. Innan var det jobbet jag såg, och en del jaktmark. Inte mycket att hurra för.

Jag kanske kan säga att min frihet började när jag fyllde år. I mars månad. Fast än skulle mycket vatten rinna under broarna... mycket jädra tjafs. Än är det inte helt över, men någorlunda hanterbart och jag är fri att gå var jag vill och när jag vill och hur jag vill. Vill jag skutta så kan jag göra det, vill jag cykla kan jag det... jag har till och med åkt linbana rakt upp över ett berg... och funderar på att klättra upp för det också.

Men vi börjar med blommorna. Det som jag nu ser som mitt första frihetstecken. Blommorna till min födelsedag. Vackra. Vacker tanke bakom. Och de stod länge också. Mycket länge.

Sedan har jag:
* varit ute på otaliga vandringsexpedition... både med och utan kamera
* varit på Mannaminne
* vandrat i trollsländeland i midsommartid
* varit i Brynge
* varit vid Fors kraftverk
* bevistat invigningen av High Coast Art Valley
* varit i Hålviken
* varit vid Toppstugan
* besökt Själevads hembygdsgård
* besökt Örtagården i Köpmanholmen
* kursat i Dalarna
* besökt Villa Fraxinius
* ännu ett besök i Konstparken
* ännu ett besök i Brynge för att fota linblommor
* besök Sidensjö kyrka och hembygdsgård
* vandrat till Edsbodarna
* fotat ännu mer linblommor i Brynge
* fotat inuti Sidensjö kyrka, alltså ännu ett besök där
* besökt och fotat Shire-hästar, katter, och kor
* varit med och renoverat och stylat runt lekstugan på min tomt
* varit till Trysunda
* åkt linbana i Skuleberget
* varit till Ulvön
* bevistat bilutställning i Smöråker

och än är äventyren inte slut.

De flesta av dessa utflykter och äventyr kommer att bloggas separat med bilder.

Bilutställning i Smöråker - 7

Nostalgi...

jag hade en gul Opel Manta -71. Min första bil... skramlig och massa ljud i kupén... men rolig att köra. Den här var också en sjuttioetta.

Bilutställning i Smöråker - 6

 Familjen Volvo

Bilutställning i Smöråker - 5

Chrysler Imperial

Bilutställning i Smöråker - 4

Chevrolet Camaro... en riktig grymming. I alla fall på plats. Svart, musklig och elegant läckerbit. Den vill jag ha och dundra omkring med och skrämma diverse kärringar av alla kön.

På bild blev den så snäll, så snäll... men den luras...

Bilutställning i Smöråker - 3

 Buick Invicta -59

Klicka på bilderna för att se dem större...

Bilutställning i Smöråker - 2

Lilla Fiat...
om jag inte minns fel var den en 1965.

Bilutställning i Smöråker - 1

Nä, nu till något roligare än våld och hot och fanskap!

Lördagen 16 augusti var det bilutställning i Smöråker. Och tioårsjubileum. Vi var ett litet gäng som åkte och tittade på fina bilar i det vackra vädret.

Vinnaren som fick Folkets Röst denna dag var denna vackra Packard, från 30-talet.

Klicka på bilderna för större bildvisning...

En av alla - 18 - Om våld i en nära relation

Än är inte allt över.

Ännu håller Han på och jävlas till saker och ting. Fast Han gormar om att Han inte vill ha någon som helst kontakt med mig. Varför tar Han då kontakt? Varför skickar Han rätt som det är en jättemegauppsats i skällsord på sms? Varför?

Är det inte bara så lätt att låta mig vara? Låta mig leva mitt liv?

Nä, för det vill Han inte. Jag ska ha ett miserabelt liv. Det är vad han vill. Han själv ska få gå vidare som Han säger... och har redan snabbt som sjutton förlovat sig med ännu en stackars kvinna. Jag hoppas verkligen att Han behandlar henne bättre än vad Han behandlat mig.

Fortfarande håller Han på och försöker ansluta min släkt till sin egen "Fan"-klubb. För i den klubben kommer bara ut faen och helvete... inget gott.

Fortfarande är det kvar minnen i huset efter det så kallade vådaskottet. Det var ett medvetet skjutet skott... inget vådaskott. Hur i fasen kan man ha revolvern laddad och osäkrad och stå och sikta med den, som för skjutning... om man bara kollar eller leker med den?! Nä. Och skotthålen går i helt rak bana genom dörrkarmen, dörrlisten, spegeln på väggen, väggen, garderobsväggen, garderobsdörren, rumsväggen i nästa rum och ut i ytterväggen. Där stannade kulan tack och lov.
Han sa att Han haft revolvern vid höften och vådaskjutit... nej, det är inte sant. Det är omöjligt med tanke på var skotthålen sitter. Helt omöjligt. 

Det är heller inte första gången Han skjutit inomhus. Han satt innanför altandörren och sköt skator på tomten. Är väl heller inte så rätt och riktigt?!

Han har åkt runt och "föreläst" om hurdan jag är. Han ringer till allt och alla och "föreläser" hurdan jag är. Han knatar runt i husen i byarna och sladdrar. Och allt är bara en massa lögner. Men det kommer nog att slå tillbaka på Honom själv så småningom.

Han berättar om min gravt psykiskt sjuka släkt. Var den finns vet jag inte. Jag har inget sådant i min släkt. Han berättar att jag genom hela livet misshandlat alla jag kommit i kontakt med. Både kompisar, syskon, släkten, barnen... och till och med hundarna. Jag ska ha slagits så in i helvete... på Han.

Fast hur det ska ha gått till vet jag inte. Han är huvudet högre än mig och 40 kilo tyngre... dessutom har Han ägnat sig åt att lyfta skrot och varit som en belgisk-blå-tjur. Men man vet ju aldrig med små kvinnor... de kan ju hoppa upp och smälla till den stackars ynka killen på käften en vacker dag. Och då går ju luften ur och den stackars ynka killen faller ihop som ett korthus.

Det är så jädra mycket fult Han ställt till med förutom att misshandla mig på alla de sätt han kunde komma på. Fy faen.

Jag har många sår som jag nu ska läka. Det kommer säkerligen att ta tid. Sår som jag inte borde ha behövt ha om Han varit som en riktig man... inte en mes som skulle ge sig på kvinnor. Riktiga män slår inte kvinnor. De går heller inte runt och smäller ner andra killar eller lejer folk för att puckla på andra. Jävla fegskitar.

Alla de sår och rädslor som jag nu ska försöka få ogjorda går inte att ta bort i en handvändning. Jag vet heller inte hur jag ska få bort dem. Jag har, här där jag bor, lärt mig att jag kan inte lita på en enda jävel. Tyvärr. Tilliten har fått sig en rejäl törn. Det enda jag lärt mig är att det är ok att misshandla, ljuga och bedra. För det har den man som var min make lärt mig. Han fick jobba hårt för att få in den lärdomen i mitt huvud... men nu sitter den. Tack din jävla tölp!

Livet med Han har också givit det resultatet att jag har svårt att se på filmer över huvudtaget... om det inte är snälla rara goa filmer. Jag mår så illa av skjutningar och våld, kan inte se sådant. Mår jävla dåligt bara av nyheterna på tvn.

Fast jag larvar mig väl bara... jag har ju genom hela livet misshandlat alla grovt... *ironi*
Men så för faen, varför har de inte polisanmält mig då? Nä, för inget finns att anmäla.

En av alla - 17 - Om våld i en nära relation

Månadsskifte januari/februari.
Jag anländer till mitt hem. Slut på att bo i skyddat boende. Han har äntligen givit upp och motvilligt flyttat på sig sedan min advokat hotat Honom.

Räddare än en förskrämd hare är jag. Har med mig mina "livvakter". Byter omgående lås i dörrarna. Är så rädd att Han ska dyka upp. Hundarna mår absolut inte bra men är glada att matte äntligen är hemma igen.

För att Han inte ska ha något för att åka runt och spana drar jag ner persienner och drar för gardiner. Detta noteras ganska omgående och Han sänder hånfulla sms om det. Alltså har han varit runt och kollat. Som jag trodde. Efter ett tag skriver han att det är grannarna som talat om detta för Honom. Det tror jag inte. Nog för att de säkerligen skvallrar. Det tror jag. Om vad som kan ha hänt och vad som kommer att hända... och lite till.

Finner att Han lämnat en kartong kvar som han inte tog med när Han drog iväg till sitt tillfälliga boende. Hittar den kartongen i det rum som är kontoret. Börjar att titta i den... ser att Han tagit mina bodelningspapper från skilsmässan från mina barns far, och skogsbruksplanen. I Hans packade kartong. Vad Han nu skulle med dem att göra?! Han har ingen som helst användning av de pappren. Men dessa tänkte han alltså ta med sig när Han flyttade till sin lägenhet.

Hittar också en lista på alla mina lösenord till datorn - hur det gått till vet jag inte. Jag har inte lämnat ut några lösenord. Hade heller inte dem uppskrivna någonstans... de gamla uppskrivna lösenorden var just gamla. Däremot vet jag att Han har en kompis som kan hacka det mesta och tar reda på sådant.

Hittade också en lista där han radar upp vad Han skulle få för pengar om jag dog. Att Han skulle få huset och mina bankmedel.... samt att Han räknade med att få ut försäkringspengar. Det var många siffror hit och dit efter olika scenarion. Blir alldeles kall och skakis.

I kartongen ligger också alldeles nyköpta porrfilmer. Det är alltså vad han gjort när jag arbetat, förutom alla andra tokerier. Jag vet ju att tvn alltid gick om dagarna och att Han tillbringade mycket tid med att ligga i sängen och glo.

På jobbet får jag av en lösmynt person veta att det har varit möten om mig, i somras, där bara vissa personer var kallade - inte jag - mötet skulle ha handlat om att jag skulle "flytta in hos en arbetskamrat". Något jag aldrig sagt.

Får av samma person veta att chefen ringt Han och uppgett att jag "legat i varje buske" på jobbet med samma arbetskamrat. Även detta en ren och skär lögn.

Enligt Han ska arbetsplatsmedarbetare haft ännu ett möte om mig i januari 2014... för att diskutera mig och mitt. Han skulle få mera uppgifter och detaljer från det mötet senare under dagen. Enligt Han har chefen ringt och bett att Han ska informera om vår skilsmässa på ett arbetsplatsmöte där jag förmodades inte vara med. Detta i slutet på januari. Vad arbetsplatsen har att göra med vår skilsmässa framkommer inte. Det enda de möjligen behöver veta är att vi skiljer oss. Resten är privat.

Successivt har jag blivit av med mina arbetsuppgifter. Ingen säger något men borta är de uppgifter jag ska göra. Eftersom jag inte vet om mitt förordnande förlängs så tar jag ut sista semesterdagarna i början på februari, innan slutdatum. När slutdatum infinner sig finns inte pärmar eller något kvar på arbetsplatsen... de har flyttats så att jag inte ska "kunna ta något"... eller "sabotera". De har alltså utgått från att jag skulle sno saker och förstöra!

Samma dag som var min sista arbetsdag var lösenorden till sociala medier jag administrerade borta. Ingen ansvarig på arbetsplatsen säger något, mer än hälsar via arbetskamraten där... att jag skyndsamt ska lämna från mig nycklarna.

Ingen har tackat mig för de år jag arbetat. Och jag har arbetat hur mycket som helst. Helt olagligt mycket. Ingen ser mig när de möter mig. Ingen hälsar när de möter mig. Däremot har jag hört skvallret de sprider runt i alla byarna.

Även Han snackar vitt och brett... om att jag är psykiskt sjuk, gravt psykiskt sjuk... och att hela min släkt är lika illa däran. Talar om att "sätta in oss på papper"... på psyksjukhus. Samma gamla tjatter som Han tidigare hotat med... hotat mig, hotat min ena syster, hotat min ena broder... till och med hotat att han ska sätta in mamma.

Hundtiken har fått lov att omplacera. Det var ett bra alternativ för henne. Hon har det bra där hon är och får göra det hon ska.

Hanhunden är tyvärr död. Han skulle ta över hanhunden, gjorde det, och efter en vecka var hunden död. Skjuten. Han sa att hunden var dödssjuk. Den var inte sjuk veckan innan då han bodde hos mig. Vet än idag inte om det är och var sant att hanhunden var sjuk. Eller om det bara var besvärligt att ha honom. Han tog inte hunden till veterinär. Ringde inte heller och rådgjorde. Hunden var försäkrad och det var ingen jättesumma att ta honom till veterinären. Han och en hans kompis tog resolut och sköt hunden. Kvar blev ett vanmäktigt försäkringsbolag som bråkat som attan på mig om att så får man inte göra  och att jag skulle tagit hunden till veterinären. Jag kunde inte göra det, hunden var hos Han. Det de gjorde, bara kallt skjuta hunden, anser jag vara att leka Gud och bestämma vilka som ska få leva och vilka som ska dö!

Fortsättning följer...

En av alla - 16 - Om våld i en nära relation

Mitten av januari. På jobbet får jag order att göra en pärm "Gör så här"... om hur jag gör arbetet.

Han sänder sms på sms om att Han ska "flytta" på torsdag, mitt i januari. Han skriver att jag ska få ett sms om detta av en annan person, en Hans vapenkompis... och att jag då skyndsamt ska ta mig hem till de ensamma hundarna.

Dessa sms bombarderar mig flera gånger om dagen i flera dagar... och som tillägg till "flyttnings-sms:en" skriver Han om att hundarna är totalt apatiska och vägrar att äta och dricka.

Han har tydligen bestämt nu att Han ska "flytta" den 16 januari... och den dagen infinner sig. Kan säga att det känns inte alls bra, för jag vet inte vad han tänker hitta på. Vet inte vilka fasor jag ska få uppleva... som om det inte räcker med vad jag redan fått uppleva tidigare. Jag vet inte om Han menar att Han faktiskt äntligen ska flytta till en bostad... eller vad Han tänkt hitta på. Han sänder ett kryptiskt sms om att en Hans vapenkompis kommer att sms:a mig när Han "flyttat". Jag fattar inget men inser att något skit kommer det ut av detta... men vad vet jag inte. Tror att Han ska döda hundarna hemma i bostaden... kanske sig själv också eftersom jag vägrar att komma hem till Honom och vill ha ut Honom ur mitt hus.

Detta har jag fått berättat från Han, polisen, och några andra personer:

Tydligen är det så att den morgonen sover Han längre än vad Han tänkt. Trött efter att ha varit vaken hela natten försover han sig till det Han tänkt göra. Han väcks av att polisen knackar på dörren för att hämta alla Hans vapen. Polisen ser till att få fram vapnen och ser samtidigt ett självmordsbrev liggande på matrumsbordet. Han själv är i dåligt skick så polisen beslutar att ta med Honom till vårdcentralen och därefter vidare till psyk.

Några timmar senare får jag ett sms från Han. "Kom och hämta mig på psyk och skjutsa hem mig". Jag, som inte då visste om att Han var där och vad som hänt, svarar bara att "Han får be en kompis". Han har pratat ut sig från psyket och raljerar om hur jävla dumma läkarna är där... hur Han kan manipulera dem till vad som helst. Polisen bekräftar för mig att Hans vapen är beslagtagna och att Han fått åka till psyk för hjälp.

I och med detta har Han också fått vetskap om att det ligger en polisanmälan för vad Han gjort mot mig under hela tiden sedan det började gå åt helvete med förhållandet. Det var av den anledningen de kom och tog Hans vapen.

"Ta tillbaka anmälan... annars", meddelar Han via sms. Och fortsätter sms-bombningen med att...

"Hans vapenkompis (tillika en arbetskamrat till mig, som hämtade Honom från psyk...) "ska hjälpa Honom att få mig att förlora målet... de ska krossa mig totalt".

"Ta tillbaka anmälan... jag vill inte behöva använda psykiatrins metoder mot dig". (Han har alltid talat om och påpekat hur lätt Han har för att "få in folk på papper" till psykiatrin - Han har flera gånger hotat att Han ska göra just det mot mina syskon och släktingar, även mot mina två enda vänner.

Nu talar Han om att jag ska komma hem och att Han ska rasta hundarna åt mig på luncherna, att Han ska ha åtminstone en nyckel kvar till mitt hus. Han talar också om att jag måste fortsätta att försörja Honom i minst tre månader efter skilsmässan... vilken Han för övrigt inte skrivit under. Det gör Han inte förrän min advokat hotar honom med åtgärder.

Efter detta med polisens hämtning av Hans vapen och Hans besök på psyk får Han äntligen tag i en lägenhet. Det ska lite senare visa sig att den som hyr ut åt Honom har tagit kreditupplysning på mig, med Hans goda minne... och när jag ringer upp uthyraren och funderar vad i helvete han gjort så för så säger han bara att jag måste betala hyran om Han inte gör det. Jag berättar att vi ligger i skilsmässa och inte behöver betala ett öre ens för vad Han gör för skit. Jodå, säger uthyraren och mal på om vilka skyldigheter jag har gentemot Han. Uthyraren är en släkting till Chefen... och rapporterar direkt till hen.

Tyvärr är Hans bostad allt för nära där jag har mitt hus. Vad jag inte vet vid den tid när Han ska utrymma mitt hus för att för en tid bo hos en syster till han får sin bostad... är... att Han tömmer garaget på alla verktyg utom en hjulmutterdragare och några värdelösa småverktyg från Ikea som jag köpte när jag flyttade till lägenhet tidigare, innan huset. Innan Han anser sig ha flyttat klart är hela garaget tömt förutom en gräsklippare och en jädra massa skräp. Så gott som allt Han tagit med sig har jag betalat med mina egna pengar... för i ett husboende behöver man ju mer saker än i lägenhet. Till och med kläderna Han bär har jag betalat. Han arbetade ju inte och hade ingen inkomst. Men allt det där kan Han stoppa upp där solen inte lyser. Även järnspettet!

Själv sitter jag och kör en massa mil var dag till och från jobbet. Fortfarande bor jag i skyddat boende men måste arbeta. På arbetet tas jag från arbetsuppgift efter arbetsuppgift. Alla möjliga och omöjliga kallas in för att göra det som är mitt arbete. När jag påtalar detta finns ingen som ser det... ingen som erkänner att så är fallet. Fast så är fallet. Det är bara tystnad och hemska blickar... viskningar bakom ryggen och när de inte tror att jag hör. Men hörseln är det inget fel på!

Fortsättning följer...

Ingeborg

Snygg handduk från Ikea. Bra namn har den också. Ingeborg. Den vill jag ha!

En av alla - 15 - Om våld i en nära relation

När jag skrev om julen glömde jag att skriva om hur jag inte fick sända julkort till vem jag ville. Och då handlade det bara om släkten. Det är inte så att jag sänder julkort till allt och alla och i stora mängder. Nej. Absolut inte. Tänkte att jag skulle sända julkort till de släktingar som jag och mamma besökte i maj 2013, då vi åkte en längre tur genom landet. Men... det var fel tänkt, att sända julkort till mostrar och morbror. Speciellt till min morbror, en man på över sjuttio år (vilken rival... va?). Han skulle inte ha. Jag fick inte sända. Helst skulle jag nog inte sända julkort till någon, men för att det skulle se bra ut "fick" jag skicka till de närmaste... som mamma och döttrarna. Sedan räckte det.

När jag nu skriver om allt det här som jag gjort, och kommer att göra... så är det absolut inte allt som hänt. Det var incidenter jämt. Av olika slag. Totalt jävla kaos. Bara en skitsak som julkorten gjorde ett jättegräl. Suck!

Nu är det början av januari och jag har "kommit hemifrån" och ur helvetet. Trodde jag.

Den sjunde januari träffar jag representanter från Kvinnojouren. Får en bostad. Från den tredje till den sjunde, på kvällen, har jag bott hos stora dottern. Funderar hur i sjutton jag ska lösa allt nu. Jag skulle ha börjat jobba igen efter julsemestern. Det går inte. Jag vågar heller inte. Vem vet om Han kommer till jobbet och börjar på ny kula med hot och våld (att skriva börja på ny kula kan låta osm en rolig ordvits, det är det inte... jag är allvarlig, skämtar inte om vapen och kulor efter vad jag fått vara med om). Jag har heller inga nycklar. Varken hem eller till jobbet. Har inga kläder. (Jo, hemma i garderoben.) Extra medicin har jag fått ut via vårdcentralen som hjälpte mig med en extra omgång från apoteket. Annars hade det också varit kört då apoteket säger att jag hämtat för ofta om jag tagit ut mer utan läkarens order. Hur får jag tag i kläder? Hur får jag tag i mina nycklar? Hur får jag tillgång till min bostad? Jag behöver kameran också. Den är hemma... datorn, ja... jag behöver allt som är mitt. Känner mig totalt strandsatt.

Åttonde januari meddelar Han via pm på Facebook att "Han minsann ska besöka min mamma och tala om för henne vilken satan till dotter hon har". Han ska berätta allt jag gjort. "Varsågod att berätta", tänker jag och ringer mamma och varnar henne. Fast vad han ska berätta som jag antas ha gjort vet jag inte, han har nog fantasi nog att hitta på vad sjutton som helst som inte är sant. Så har det ju varit hittills. Ber mamma att alltid ha dörren låst och att inte öppna om Han står utanför och bråkar. Tack och lov har mamma tittöga i dörren och kan se vem som står där.

Han skriver också att "Han talat med mina barns far, och diverse andra... om hur jag är". Skitsnack alltså. Och att" Han fått det bekräftat att jag är världens värsta människa att utnyttja andra människor och sedan kasta dem på sopbacken". Han säger sig också ha kontaktat mina syskon för att berätta om mig och vad jag gjort. Det jag vet är att Han har haft kontakt med min äldsta lillebror. De andra syskonen bryr sig nog inte om Han det minsta. Tror istället att det blir ganska arga om Han försöker dumma sig där och prata skit.

Får sms på sms i min telefon. När jag är i det skyddade boendet har jag den avstängd. När jag går därifrån och befinner mig någon annanstans startar jag min telefon igen och då plingar sms:en fram i en strid ström. Det ena värre än det andra.

Skriver under skilsmässopappren, som jag fått utskrivna. Vet att Han inte kommer att skriva på dem, därför sänder jag själv in dem med bara min underskrift och talar om att jag vill ha tillbaka huset och att det länge förekommit våld och hot i äktenskapet.

Eftersom jag inte har kläder till ombyte måste jag köpa nya. Eftersom jag inte har varken arbetskläder, eller nycklar till jobbet eller hem så måste jag ta semesterdagar från jobbet. Jag har ju fortfarande dagar kvar att ta ut. Ringer chefen och ber chefen komma till ett fik i staden så vi får prata. Tar med mig en "livvakt" till fiket och träffar chefen. Hen blänger mest och verkar inte tro på mig. Istället säger chefen till mig "att gå till en präst och prata"... samma präst som jag vet att Han varit till och berättat alla lögner för och anklagat mig för otrohet... en präst som babblat bredvid munnen till Han om vad en annan person sagt. Samma präst stannade också till på mataffären, böjde sig fram runt mig och kommenterade att "det var roligt att se att vi var tillsammans".

Jag känner chefen så väl så där vid samtalet förstår jag redan då att jag snart kommer att vara utan arbete. Hen hade redan i höstas tagit in mig på tu man hand och försökt få mig att säga att jag gjort en massa fel... vilka vet jag inte... och att det är bra mellan mig och Han. Jag "fick ju inte lämna Han för Han behövde mig", sa chefen. Och det gällde oavsett om det var bra mellan oss eller inte. Jag skulle vara kvar i äktenskapet i vilket fall som helst. Nu är det så att chefen känner även Han. De har arbetat tillsammans tidigare, på ett av alla arbeten Han haft innan Han fick för sig att Han skulle försörjas av sin kvinna. Chefen lovade att sända en annan person, som Han känner väl, för att hämta ut min kamera och nycklarna. Mer hjälp än så skulle jag inte få!

Via kvinnojouren och en vän fick jag i alla fall tag i lite kläder, begagnade och på rea så jag hade något ombyte och inte skulle behöva gå naken när jag tvättade kläderna. Chefen beslutar att när jag får nycklarna ska jag tillbaka till jobbet. Och att jag ska sluta att larva mig och ta mig hem till huset. Det fanns inga som helst faror för mitt liv.

Den trettonde januari ringer jag med darrande händer till Han för att säga att Han ska söka sig ett annat boende. Detta på inrådan av den advokat jag fått i brottmålet. Säger att huset är mitt och att Han ska flytta. Talar om att jag lämnat in skilsmässopappren. Han börjar då rapa upp en del av allt Han tidigare sagt...

"det är onödigt att lämna in skilsmässopappren - då får ju A och C dela på pengarna efter mig"

"om du inte hade varit så dum så hade jag inte behövt ta i eller gå till vapenskåpet"

"Han vet var de skyddade boendena är i staden..."

"säger att jag ska ha telefonen på hela tiden så att Han kan skicka sms när Han drar från hundarna - lämnar dem ensamma när han raskt "flyttar" - det är mitt fel om de inte mår bra efter "flytten" (ordet "flyttar" och "flytten" sätter Han själv inom parentes)

"jag ska ringa Honom varje dag"

"vi måste prata genom detta - för att jag (Warglycke) har aldrig sagt något om jobbet - alla män - osv"

"Han ska röra om i grytan om jag (Warglycke) inte hör av mig"

Jag mår så jädra dåligt av allt detta. Sitter på jobbet, där jag måste vara, och är livrädd att Han ska dyka upp där. Känner mig bara säker i det skyddade boendet när jag kommit innanför dörren och låst noga.

Fortsättning följer...

Mitt bästa för dig

Pugh Rogefeldt - Mitt bästa för dig

Tillägnat mig och Min Bästa... från en rar vän.

Fixat till lekstugan

 Den fina lekstugan stod och hängde... med bakvikt. Såg lite lustigt ut. Här grävs upp runt stugan och den justeras så den står rakt igen. Ingen fungerande dränering har gjort att den har sjunkit i bakkanten.

 Ordning och på riktigt ska det vara. Rejäla doningar som håller. Fint och rakt... överallt.

 Snart är allt klart. Fungerar fint till höstregnen som säkerligen kommer att falla. Nu är det luft under lekstugan också.

 Stenplattor framför lekstugan. Ser mer elegant ut än bara rakt ner i gräset med fötterna. Lite styling... och vips så har jag en mycket fin lekstuga på min tomt.

Minsann ingen masonitlekstuga i miniformat... nej, riktigt ska det vara. Stylat och klart. Färdig att leka i. Mycket större än vad den ser ut att vara.