En av alla - 5 - Om våld i en nära relation

På mitt arbete var oroligt och stökigt. Bråk och missförhållanden var och varannan dag. Jag mådde inte alls bra av det. Ingen hade jag att tala med om detta... hemma gick inte att säga något. Då blev det högljudda gräl om att jag arbetade för mycket. Vilket jag ju gjorde. Tidigare hade jag ändå trots allt hittat en kvinna som jag blev vän med. Men inte så mycket vän att jag fick vara med henne utan att Han var med och inte så jag kunde tala fritt med henne. På jobbet hade jag en kille som var mer kompis med mig än de andra arbetskamraterna. De var de enda som misstänkte att allt inte stod rätt till. De var de enda som jag försiktigt kunde anförtro mig en aning till. Ändå anade de inte hur jävligt det var.

Ett par månader efter att jag skrivit på kreditpappren till Kreditföretaget... hade tydligen nya papper kommit. De första var "inte godkända", sa Han... och slängde fram de nya. De som skulle vara de rätta pappren. Jag ifrågasatte och Han betygade gång på gång att de inte godkänt det första. Jag undrade var själva brevet där det stod var... det hade Han slängt. Som sin vana trogen slängde han det mesta han fick i postväg bums i soporna. Även sådant som var bra att ha kvar. "Ring till vapenföretaget och fråga då", sa han och kastade fram sin telefon. Tvekande skrev jag än en gång under pappren till Kreditföretaget. Jag var trött och less. Så dödens trött. Jag var ganska rädd och ville inte ha mer bråk. Jag kände mig faktiskt hotad.

Stämningen var ofta sådan nu. Kändes inte alls bra. Stämningen när de nya pappren kom fram var heller inte bra. Jag blev rädd och obehaglig till mods. Det var inte bra alls hemma nu... gräl och konflikter med Hans kompisar. Upprörda samtal med Hans kompisar. Gräl och bråk på mig för att jag arbetade. Jag var så trött och hade väldig fibromyalgivärk överallt och gick mest undan och var tyst för att få lite andrum.

Jag började rasa i vikt. Trots att jag inte gjorde något för att motionera. Att ens tänka på att ta mig ut i sommaren om kvällen och röra på mig var uteslutet. Dels var jag så trött och hade så ont och dels gick det inte för då skulle vi se på tv. Satt inte ens ute på altanen.

Jag började alltså rasa i vikt. De enda som anar något är mina två vänner. Men eftersom jag inte kan och vågar säga något mer till dem om eländet jag lever i så är det bara deras aningar. Om någon på jobbet bara frågat mig hur det var... istället för att skälla och kräva mer än normalt.. bara kräva och kräva och för övrigt vara oförskämda och elaka... så hade allt avslöjats... för jag hade nog inte kunnat hålla masken. Jag hade börjat storgråta. Men ingen frågade något. Jag antogs bara vara en idiot... eller mer idiot än tidigare.

Det var så bråkigt på jobbet att jag inte visste vilket som var värst... hemma eller på jobbet. Ständiga magplågor. Ständiga diarréer. Ständig stress. Jag var som ett skakande asplöv, men kunde inte visa det utåt.

Från midsommar till mitten av augusti arbetar jag sju dagar i veckan... och även om kvällarna. Det ansågs normalt på arbetsplatsen. Klagade jag så nonchalerades jag och fick höra att man skulle vara ideell också. Det som höll mig uppe var min arbetskompis som blivit min vän, och den kvinna jag lärt känna men inte fick träffa.

Fortsättning följer...