År 2013 blev det riktigt illa.
Nästan hela året hade jag arbetat väldigt mycket på min arbetsplats. Kom hem och var totalt slut, för det mesta. Orkade inte så mycket på min lediga tid. Och ledig tid hade jag knappt heller eftersom jag var tvungen att arbeta sju dagar i veckan hela sommaren.
Hela våren hade Han hållit på mycket vapen och förberedelser för jakt och skjuttävlingar. Som arbetslös saknade han inkomst, förutom den lilla ersättning Han hade för ett uppdrag som innebar jobb långt borta... och där jag fick betala både bensinen och de pengar som gick till mat och fika för både Han och den han arbetade med. Det var en stor vånda att Han inte hade någon inkomst. Ständigt utan pengar. Att vara tvungen att försörja honom. Att ta upp att han kanske skulle ta och söka arbete gjorde att det blev en tryckt stämning, ofta blev det näst intill gräl och jag var "krävande och jobbig".
Tidigare hade Han ringt det sociala och frågat om försörjningsstöd då Han inte fick någon ersättning från Försäkringskassan... som ju utförsäkrade folk i parti och minut. Sociala svarade honom att hans fru skulle försörja honom. Och att vi kunde sälja mitt hus, som vi bodde i. Att söka arbete, som jag ville att Han skulle göra, var nog det sista Han gjorde. Hela våren och försommaren var det bara tal om vapen, jaktklubbar och skjutning. Och att Han saknade viktiga delar till sina vapen... Han bodde i telefonen med sina skjutkompisar. Högljudda telefonsamtal, gräl med dem också. Det fanns bara vapen och vapenhantering i huvudet på Han.
Jag kände mig mycket utanför och kunde inte få kontakt med Han på det sätt som man brukar kunna få med den man lever med. Vapen. Vapen. Vapen. Vapnen fanns för det mesta framme. Han plockade isär dem och plockade ihop dem. Klagade att det fattades delar. Jag såg inte att det fattades något. Han berättade vad som fattades. I mina ögon och öron verkade det mest som pynt till vapnen. Jo, det var pynt... höll Han ju med om. Men, han måste ha det! Alla andra hade ju så! Och kikarsiktena dög aldrig. Dessa byttes lika ofta som underkläder.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar