Sedan smög sig sakta ett avstånd in. Det rara gulliga fick hack i kanten. Små flisor av något jag inte förstod. Först ville jag inte tro det. Tänkte att jag nog missuppfattat. För det var ju bara små flisor av något obehagligt... som knappt gick att sätta fingret på. Mer som en kylig känsla... en utebliven värme. Eftersom jag inte förr träffat på detta så tänkte jag ändå att... nä, så kan det inte vara. Att det troligen bara var en liten dipp i förhållandet... av olika orsaker som jag inte förstod. Ont någonstans. Dålig dag. Missförstånd. Och det gick ju fort över.
Eftersom eskalerade detta. Kylan och avståndet. Blandat med kärlek och gulligull. Närheten blev ett avstånd på en halvmeter. Bara hålla handen. Sova i varsin sida av sängen. Ingen intimitet. Ingen förklaring. "Nä, vill inte göra något. Nä, inte träffa folk. Nä, inte åka ut. Nä, möjligen handla på mataffären... Måste du jobba så mycket? Måste du jobba? Måste du göra det där? Och det där?"
Friheten och kärleken började kännas trång. Instängd. Världen krympte. Mer och mer. Släkten var jobbig. Kompisar var jobbiga. Lättare att sitta hemma. Titta på tv. Hela kvällarna. På behörigt avstånd från varandra.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar