En av alla - 7 - Om våld i en nära relation

Så har sommaren gått och vi har kommit in i september månad.

Sent omsider får även jag lite semester från jobbet. Då har det redan hunnit bli mitten av september. Semestern regnar bort, går inte att vara ute. Kallt är det också.

Jag tar mig för att renovera gästrummet uppe. Gästrummet där vådaskottet gått in i flera väggar. Ett vådaskott från en revolver. Laddad. Som brukar ligga under Hans huvudkudde. Med mynningen mot mitt huvud. Som Han skulle försvara sig med. Mot vad vet jag inte.

Nej, jag var inte rädd. Inte alls. Jag var bara så helvetes förbannat jävla livrädd. Dödsrädd!

Det var ju samma revolver som gjort vådaskottet genom flera väggar.

För övrigt stod älgbössor utplacerade strategiskt i garderober i huset. Hade det blivit inbrott hade tjuven bara kunnat plocka på sig bössorna och vips så hade tjuven ett riktigt vapen. Visserligen registrerat på Han. Men sådan bryr sig väl inte tjuvar om.

Under min korta semester missade Han en dag att ta in posten. Det var alltid Han som tog in posten bland annat av den anledningen att jag arbetade om dagarna. Med posten kom en faktura till mig. Från ett kreditbolag. Jag hade väl inget med detta kreditbolag att göra? Blev konfunderad. Naturligtvis öppnade jag brevet, som ju hade mitt namn. Jag blev alldeles kall när det gick upp för mig att jag hade en skuld på ca 70 000 kronor, enligt fakturan. Jag trodde jag skulle svimma! Jag hade ju inga skulder!

Det visar sig att det gäller vapengrejor i massor. Som han beställt i mitt namn... när jag arbetade... utan att berätta det. Och för en jädra summa! Han hade ju bara lov att beställa för ett par tusen. Här var det sjuttio tusen!

Jag konfronterar honom med denna faktura. Han rycker mest på axlarna och tycker "att detta var väl inget att bråka om". Senare säger Han att "Han ska se till att jag får det betala det själv". Bara för att jag öppnade brevet och avslöjade allt. "Han tänker inte betala om jag bråkar". Säger att jag vill skiljas, och att jag tänker ta hem skilsmässopappren. Han tycker bara att jag förstör Hans kommande födelsedag med min önskan. Han vill inte ta ansvar för sina handlingar... varken vad gäller vapen eller smygbeställningar och fakturor.

Fortsättning följer...

En av alla - 6 - Om våld i en nära relation

Chefen och ett par andra arbetskamrater hade i smyg börjat ringa till Han och berätta historier om vad jag ansågs ha gjort. Det var inga vackra saker jag anklagades för. Det värsta var att jag skulle ha "legat runt med arbetsplatsens alla killar", "legat runt i buskarna".

Frågan var bara när jag skulle ha hunnit det, fjättrad vid arbetsbänken som jag var. Det fanns ju knappt tid ens till att ta fikarast och matrast. Toalettbesöken fick skjutas upp i det längsta, jag blev en mästare på att hålla mig dagarna i ända. Ändå skulle jag ha hunnit med att avverka alla killarna.

På grund av detta ökade de dramatiska grälen hemma avsevärt. Chefen ringde flera gånger hem till Han och angav mig... på falska grunder. Kanske visste chefen vilken knapp hen skulle trycka på för att Han skulle gå i spinn och bli riktigt galen. De kände ju varandra sedan tidigare.

När jag gjorde en arbetsrelaterad studieresa till en närliggande stad tog det verkligen hus i helsike. Allt för att jag inte kom hem enligt schema. Men det går inte att göra tidspressade scheman för resor och möten där andra människor också är inblandade. Den människa jag skulle träffa fanns inte på plats vid den tid vi avtalat. Jag fick ringa och efterlysa personen i fråga, sedan tog det ganska lång tid innan personen äntligen var på plats. Denna försening fanns inte med i tidsplaneringen och gjorde därför att allt försenades. Det är inte alltid lätt att hålla tider på minuten när man har med andra människor att göra...

På vägen hem skulle jag titta in hos en nybekant kvinna för att vi skulle träffas öga mot öga. Jag glömmer telefonen i bilen, i det fack där den alltid ligger när jag kör bil. Kvinnan har hästar och hon och jag höll på med hästarna ganska länge... fast att tiden hade flugit visste jag inte förrän efteråt.

Medan jag var med kvinnan och hästarna hade Han börjat ringa runt överallt och fråga var jag befann mig och när jag åkt från de personer jag skulle träffa. Han ringde till min Mor, mina döttrar och till min chef! Han frågar ut döttrarna om mig och hur jag beter mig?! Jag beter mig inte. Jag fungerar och beter mig som vem som helst annan. Det var främst den yngsta dottern han siktade in sig på när han ringde för han tyckte att henne kunde han "manipulera och skrämma till vad han ville ha fram om mig". (Hans ord).

Mellan telefonsamtalen hade han gått genom min dator. Kollat mailen, kollat olika sidor där jag brukade vara online. Och detta säger han stolt utan att skämmas. Det är "hans rättighet eftersom jag varit dum och otrogen".  Sanningen är fortfarande den att jag har inte varit otrogen. Har inte ens haft en tanke på något sådant.

Vad jag ännu inte fattat är att han öppnat min post och gömt för mig... att han beställt massor av saker i mitt namn via nätet... att jag har en stor skuld som faktureras mig - jag har bara inte sett dessa fakturor för han öppnar min post när jag är på jobbet. Eftersom han inte arbetar, och alltså är hemma hela dagarna... så kan han öppna och gömma posten.  Och eftersom jag inte vet att det förekommer fakturor i mitt namn som är felaktiga så tror jag att allt är frid och fröjd.

Jag har nu bett om att skiljas. Jag orkar inte ha detta bråk. Jag orkar inte att Han ska gå på mina barn och min mamma som han gör. "Nej, det är inte nödvändigt att skiljas". Han ska bättra sig. Men strax är det bittra gräl och bråk igen.

Nu efteråt undrar jag varför ingen granne reagerade. Det var så många signaler att det var något fel.
Nu efteråt undrar jag också varför ingen mer på jobbet reagerade. Jag rasade ju i vikt och var nog inte särskilt gladlynt av mig. Fast jag stod ju bara i en källare och fast vid en arbetsbänk hela dagarna.

Fortsättning följer...

En av alla - 5 - Om våld i en nära relation

På mitt arbete var oroligt och stökigt. Bråk och missförhållanden var och varannan dag. Jag mådde inte alls bra av det. Ingen hade jag att tala med om detta... hemma gick inte att säga något. Då blev det högljudda gräl om att jag arbetade för mycket. Vilket jag ju gjorde. Tidigare hade jag ändå trots allt hittat en kvinna som jag blev vän med. Men inte så mycket vän att jag fick vara med henne utan att Han var med och inte så jag kunde tala fritt med henne. På jobbet hade jag en kille som var mer kompis med mig än de andra arbetskamraterna. De var de enda som misstänkte att allt inte stod rätt till. De var de enda som jag försiktigt kunde anförtro mig en aning till. Ändå anade de inte hur jävligt det var.

Ett par månader efter att jag skrivit på kreditpappren till Kreditföretaget... hade tydligen nya papper kommit. De första var "inte godkända", sa Han... och slängde fram de nya. De som skulle vara de rätta pappren. Jag ifrågasatte och Han betygade gång på gång att de inte godkänt det första. Jag undrade var själva brevet där det stod var... det hade Han slängt. Som sin vana trogen slängde han det mesta han fick i postväg bums i soporna. Även sådant som var bra att ha kvar. "Ring till vapenföretaget och fråga då", sa han och kastade fram sin telefon. Tvekande skrev jag än en gång under pappren till Kreditföretaget. Jag var trött och less. Så dödens trött. Jag var ganska rädd och ville inte ha mer bråk. Jag kände mig faktiskt hotad.

Stämningen var ofta sådan nu. Kändes inte alls bra. Stämningen när de nya pappren kom fram var heller inte bra. Jag blev rädd och obehaglig till mods. Det var inte bra alls hemma nu... gräl och konflikter med Hans kompisar. Upprörda samtal med Hans kompisar. Gräl och bråk på mig för att jag arbetade. Jag var så trött och hade väldig fibromyalgivärk överallt och gick mest undan och var tyst för att få lite andrum.

Jag började rasa i vikt. Trots att jag inte gjorde något för att motionera. Att ens tänka på att ta mig ut i sommaren om kvällen och röra på mig var uteslutet. Dels var jag så trött och hade så ont och dels gick det inte för då skulle vi se på tv. Satt inte ens ute på altanen.

Jag började alltså rasa i vikt. De enda som anar något är mina två vänner. Men eftersom jag inte kan och vågar säga något mer till dem om eländet jag lever i så är det bara deras aningar. Om någon på jobbet bara frågat mig hur det var... istället för att skälla och kräva mer än normalt.. bara kräva och kräva och för övrigt vara oförskämda och elaka... så hade allt avslöjats... för jag hade nog inte kunnat hålla masken. Jag hade börjat storgråta. Men ingen frågade något. Jag antogs bara vara en idiot... eller mer idiot än tidigare.

Det var så bråkigt på jobbet att jag inte visste vilket som var värst... hemma eller på jobbet. Ständiga magplågor. Ständiga diarréer. Ständig stress. Jag var som ett skakande asplöv, men kunde inte visa det utåt.

Från midsommar till mitten av augusti arbetar jag sju dagar i veckan... och även om kvällarna. Det ansågs normalt på arbetsplatsen. Klagade jag så nonchalerades jag och fick höra att man skulle vara ideell också. Det som höll mig uppe var min arbetskompis som blivit min vän, och den kvinna jag lärt känna men inte fick träffa.

Fortsättning följer...

Fotografera linblommor och en kyrka

Idag står fotografering på agendan.

En kyrka, som för ovanlighetens skull är öppen... många kyrkor är stängda på grund av stöldrisker.

Och så måste jag ta mig förbi linodlingen och se om det blommar mer än förra gången, och om vinden kan hålla sig i styr. Inte lätt att fota en vilt dansande blomma. Även om jag hade medhjälpare som höll fast den så dansade blommorna vilt.

En av alla - 4 - Om våld i nära relation

För att kunna vara med och jaga till hösten lovade jag efter mycken vånda att han fick handla för ett par tusen kronor. Tänkte att det var inte så farligt om det visade sig att han inte kunde betala ändå. Minns nu inte vad det var som saknades till bössan... Han tog det som saknades till bössan på kredit hos Kreditbolaget. För att få kredit var jag tvungen att skriva på ett papper...

och där var mycket riktigt bara den lilla summan som skuld. Än hade jag inte förstått vad som komma skulle och tänkte att... "ja, det där klarar även jag om det kniper"... och hade ingen som helst aning om hur framtiden skulle arta sig. I så fall hade jag knipit åt totalt vad gäller pengar. Tänkte att jag ändå skulle kunna hålla näsan över vattenytan om det nu blev så att jag var tvungen att skjuta till lite till skulden. Lite orolig var magen ändå, jag var tvungen att ha flera jobb för att klara ekonomin och betala bensinen för att Han skulle få åka till sitt dåligt betalda uppdragsjobb. Men än tänkte jag inte på detta dagligen... tänkte däremot mer på hur stämningen var dålig. Urusel.

Han var hemma hela dagarna. Åtminstone tror jag det. Har i och för sig sett bilen lite här och var men tänkt att han måste ju få komma ut också. Däremot när jag sa att jag sett hans bil förnekade Han det. Stenhårt. Men med den bil Han har så är det lätt att se och känna igen den. Ingen annan har en sådan bil. Han är alltså hemma. Arbetar inte. Sköter inte om hundarnas motion upptäcker jag. Sköter inte om hemmet. Till hans försvar kan jag säga att han faktiskt lagade mat. Men det var det enda. Annars är det bara vapen som räknas. Och att ligga i sängen och titta på film. Gärna blodiga skjutafolkfilmer. Vissa dagar sitter han med "ärtbössan" vid altandörren och skjuter mot skator som håller till mellan mitt hus och grannens hus. Han och grannen har kommit överens om att skatorna ska skjutas.


Fortsättning följer...

En av alla - 3 - Om våld i nära relation

År 2013 blev det riktigt illa.

Nästan hela året hade jag arbetat väldigt mycket på min arbetsplats. Kom hem och var totalt slut, för det mesta. Orkade inte så mycket på min lediga tid. Och ledig tid hade jag knappt heller eftersom jag var tvungen att arbeta sju dagar i veckan hela sommaren.

Hela våren hade Han hållit på mycket vapen och förberedelser för jakt och skjuttävlingar. Som arbetslös saknade han inkomst, förutom den lilla ersättning Han hade för ett uppdrag som innebar jobb långt borta... och där jag fick betala både bensinen och de pengar som gick till mat och fika för både Han och den han arbetade med. Det var en stor vånda att Han inte hade någon inkomst. Ständigt utan pengar. Att vara tvungen att försörja honom. Att ta upp att han kanske skulle ta och söka arbete gjorde att det blev en tryckt stämning, ofta blev det näst intill gräl och jag var "krävande och jobbig".

Tidigare hade Han ringt det sociala och frågat om försörjningsstöd då Han inte fick någon ersättning från Försäkringskassan... som ju utförsäkrade folk i parti och minut. Sociala svarade honom att hans fru skulle försörja honom. Och att vi kunde sälja mitt hus, som vi bodde i. Att söka arbete, som jag ville att Han skulle göra, var nog det sista Han gjorde. Hela våren och försommaren var det bara tal om vapen, jaktklubbar och skjutning. Och att Han saknade viktiga delar till sina vapen... Han bodde i telefonen med sina skjutkompisar. Högljudda telefonsamtal, gräl med dem också. Det fanns bara vapen och vapenhantering i huvudet på Han.

Jag kände mig mycket utanför och kunde inte få kontakt med Han på det sätt som man brukar kunna få med den man lever med. Vapen. Vapen. Vapen. Vapnen fanns för det mesta framme. Han plockade isär dem och plockade ihop dem. Klagade att det fattades delar. Jag såg inte att det fattades något. Han berättade vad som fattades. I mina ögon och öron verkade det mest som pynt till vapnen. Jo, det var pynt... höll Han ju med om. Men, han måste ha det! Alla andra hade ju så! Och kikarsiktena dög aldrig. Dessa byttes lika ofta som underkläder.

Fortsättning följer...

Bowl of beauty

En mugg att dricka ur... ja, det behöver jag på mitt jobb. Och med rätt text på också. Snart kan jag dricka min dagliga te- och kafferanson i snyggmuggen med min egen bild.

Och nu behöver ingen missta sig och tro att det är dennes mugg... för Warglycke... det är jag det!

En av alla - 2 - Om våld i nära relation

Livet blev successivt tyngre. Atmosfären var inte längre kärleksfull. Även om Han förklarade ideligen att Han älskade mig över allt annat. Det skorrade falskt. Det var bara ord... för att hålla mig på mattan. Kände mig som en docka, som skulle visas upp och  skrytas om. För övrigt vara tyst och snäll, inte tro något. Inte vilja göra något. Göra som Han tyckte. Ge upp sig själv. Ge upp sina intressen. Nej, så var det ju inte, sa Han. "Du får göra allt du vill". Men vad munnen sa, det sa inget annat. Hela inställningen och känslan var "du gör inget av egen kraft eller av eget intresse". Kontroll och isolering blev min vardag! En vardagshandling som jag inte uppskattade alls.

År 2012 börjar det så smått.

När jag arbetar beställer Han vapenjobb på sina bössor, plus saker till dem... i mitt namn... utan att först ha vidtalat mig. Jag ställs inför fakta när jag en dag kommer hem från mitt arbete. En sådan överraskning kostade mig 18 000 kronor. Jag blev heligt förbannad och sa till att Han "slutar göra affärer bakom min rygg". Jodå, Han lovade dyrt och heligt!

Det dröjer inte så länge innan ännu en sådan affär är gjord... denna gång på nio tusen kronor! Än en gång blir jag förbannad och Han lovar dyrt och heligt igen. Nu inser väl Han att det inte går att göra så mer på ett tag... för det lugnar ner sig.

År 2013 blir det riktigt illa.


Fortsättning följer...

En av alla - 1 - Om våld i nära relation

Det började som för de flesta. Rart och gulligt. Kärleksfullt. Och denna stämning varade ett bra tag.

Sedan smög sig sakta ett avstånd in. Det rara gulliga fick hack i kanten. Små flisor av något jag inte förstod. Först ville jag inte tro det. Tänkte att jag nog missuppfattat. För det var ju bara små flisor av något obehagligt... som knappt gick att sätta fingret på. Mer som en kylig känsla... en utebliven värme. Eftersom jag inte förr träffat på detta så tänkte jag ändå att... nä, så kan det inte vara. Att det troligen bara var en liten dipp i förhållandet... av olika orsaker som jag inte förstod. Ont någonstans. Dålig dag. Missförstånd. Och det gick ju fort över.

Eftersom eskalerade detta. Kylan och avståndet. Blandat med kärlek och gulligull. Närheten blev ett avstånd på en halvmeter. Bara hålla handen. Sova i varsin sida av sängen. Ingen intimitet. Ingen förklaring. "Nä, vill inte göra något. Nä, inte träffa folk. Nä, inte åka ut. Nä, möjligen handla på mataffären... Måste du jobba så mycket? Måste du jobba? Måste du göra det där? Och det där?"

Friheten och kärleken började kännas trång. Instängd. Världen krympte. Mer och mer. Släkten var jobbig. Kompisar var jobbiga. Lättare att sitta hemma. Titta på tv. Hela kvällarna. På behörigt avstånd från varandra.

Fortsättning följer...

En tur till Edsbodarna

 Ännu en het dag. Juli är varmt. Biltermometern sa att det var + 29 grader. I skogen var det skönt... lika så vid vattnet vid Edsbodarna.

 De numera så vanliga trollsländorna... som följer mig och Min Bästa.

 Lite oväntat besök vid vattnet i skogen. Fast kanske vet den att all skog var nermejad och att landskapet var öppet.

Fråga mig inte varför jag tog denna bild. Den ville tas. Stenen och trädbiten var motivet... med kom en disig figur i högra kanten. Kanske var det den som några meter senare gjorde att en kvist på marken rörde sig som om någon klivit på den. Och det var inte jag och Min Bästa som klev på den. Absolut inte. Fanns inget djur heller i närheten. Däremot en känsla av att något eller någon följde oss på vägen tillbaka till bilen. Och att denne någon ville vara med på bild.

Klicka på bilderna så visas de större.

Brynge

Från en av utflykterna med Min Bästa.

Brynge kraftverk.

Så många bilder

 Trädgården förevigas. Även förfallet. Förfall kan vara vackert. Detta var en pion, som blommade i evigheter i kylan... ni minns väl hur kallt det var ett tag i början av sommaren? Då blommade denna.

Så många bilder. Jag och Min Bästa har varit på utflykter i massor. Jag har sett... och sett... och sett. Så mycket har jag inte sett på alla år tidigare jag bott där jag bor. Alltså på nästan fyra år. Och allt jag ser hamnar oftast i kameran. Många fina bilder har jag. Många. Inte bara på blommor. På allt möjligt.

Det enda som saknas är väl porträtt på mig själv. Det har jag inte. Däremot fina porträtt på Min Bästa.

Förväntar mig också att mina barn och deras respektive ska vilja bli fotade... enligt vad jag tidigare lovat dem. Jag har jättekul med kameran i hand!

Kurshelg 12 - 13 juli 2014

I helgen har jag varit på kurs i Dalarna.

På fredagen åkte jag och två kompisar ner till Söderbärke för att kursa. Det handlade om kvinnlig shamanism. Intressant ämne, tycker jag, som känner mig hemma i det.

Efter underbar frukost på lördagen startade en lång kursdag som avslutades med trumning under fullmånens sken nere vid vattnet. Underbart magiskt, och vilka energier som var i omlopp.

Söndagens kursinnehåll handlade mest om att tillverka en skallra. En alldeles egen. Roligt.

Många tankar och intryck att smälta nu... och ta till vara. Använda och utveckla. För nu har jag hamnat rätt.

Välkommen till Warglycke!