För mitt liv är mitt liv. Ingen annan kan bestämma vad jag ska tänka, tycka, känna... hur jag ska vara. Jag ska bara vara mig själv och ha ordning på mitt. Hur det är med andra är faktiskt deras jobb att ta hand om.
Släppa taget... lossa... lasta av... hitta sig själv där någonstans och ta vara på det. Fast jag vet ju att en hel del inte gillar det. "Man ska vara som man alltid varit"... eller "man ska vara som andra tycker att man ska vara". Men så är det inte. Och om någon annan har åsikter om hur jag ska vara så får väl jag i rimlighetens namn också ha åsikter om hur den personen ska vara? Eller hur? Jodu...
Men... jag bryr mig inte. Hur du är, det är ditt bekymmer. Hur jag är, tar jag själv hand om. Om vi kan hitta vårt inre rätta jag så är vi att gratulera...
och det är ju det jag gjort. Tagit fram mitt eget rätta jag. Mitt inre jag... som jag fått gömma i så många år... för att andra ska tro att jag passar in i deras jädra ramar. Jag ska bara passa in i mina egna ramar. Oavsett vad omgivningen tycker och tänker. För så vist är det inrättat här i livet. Var och en har sitt eget liv. Varför skulle man annars få ett alldeles eget liv? Varför skulle man då vara unik och olik alla andra? Just för att det behövs. Och för att vi alla unika behövs. Så jag är unik här och du är unik där. Och alla andra är unika där de är. Och raka och rättrogna sina egna inre jag.
Heja på... du där! Nu kör vi på det unika vi är och det unika vi har med oss. För alla unika tillsammans blir något väldigt bra.
Och vill du inte vara unik och dig själv... så låt då andra vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar