bokstäver i olika ordning och med olika ljud, som blir något vettigt. I bästa fall. Ibland blir det ovettigt. Oförskämt.
Jag har länge kunnat stava och skriva. Kunde innan jag började skolan. Bråttom hade jag. Många ord präntade jag ned på diverse papper. I brist på papper gick det att skriva i sanden, i jorden... ja, på det mesta gick att skriva.
Som barn gjorde jag miniböcker själv. Klippte papper till små sidor och sydde ihop till häften där jag plitade ned pyttebokstäver till mina berättelser. Häfte efter häfte producerade jag. Vet att min far slängde bort en del av dem... muttrande att det aldrig skulle bli nåt av den ungen som bara kluddade och kladdade överallt. Men visst blev det något av den ungen... här sitter hon idag och vrider och vänder på både ord och bilder. Inget är bättre än det andra. Orden är mina, bilderna är mina... och jag gör som jag vill med dem.
Fortfarande är ord och bilder det bästa jag vet. Dagligen och stundligen slirar både ord och bildtankar förbi... ofta mitt i andra tankar... för ord- och bildtankar är ju så mycket roligare än annat. När jag får hålla på med att vrida ord åt olika håll och fotografera det omöjliga, eller bara min uppfattning om omvärlden, ja... då trivs jag som fisken i vattnet... eller bättre till och med. Jag myser och trivs, spinner som en glad katt.
På senare tid har jag tagit till målarpenseln också... för både ord och bilder. Går bra det med. Utmärkt bra. Det som saknas är tid. Mycket tid. För ord och bilder tar tid... viktig tid som jag önskar jag hade mer av. Men först ska det lönearbetas och sedan får mina kära ord och älskade bilder den tid som blir över. Och just nu har jag knappt om tid över. Inte för att det snart är jul... det beror på andra saker som måste åtgärdas.
Men näe... jag tänker aldrig sluta med varken ord eller bilder. Sanna mina ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar