Skräcken!
Den jag trodde var över. Att jag kommit förbi. Lagt åt sidan.
Skräcken.
Nä, den finns kvar. Djupt rotad efter lång tid i helvetet. Tyvärr. Fast du kan säkerligen inte ens föreställa dig hur det var. Hur jag kände. Hur jag led. Hur jag var tvungen att stänga av allt allt allt allt allt... för att över huvud taget kunna fortsätta att vara mig själv. För att inte gå under.
Du kan inte ana hur det känns att tro att... nu... har du dragit ditt sista andetag. Och att det sista du ser är en galen man med skjutvapen och mord i blick. Du kan inte hur du gärna du än vill föreställa dig hur det känns. När det känns riktigt jävligt för dig så tänk det gånger tusen... miljoner... eller mer.
Den skräcken finns kvar.
Det behövs inte mycket för att den ska flyta upp till ytan. Jävla helvete att jag skulle behöva uppleva detta. Att jag ska behöva ha dessa minnen. Jag hade klarat mig utan dem. Galant.
Skräcken kan utlösas av hastiga steg på trappan utanför huset... buller utanför huset... hårda röster... och annat. Behövs inte så mycket alls. Då återupplever jag det jag varit med om. Skräcken.
Skräcken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar