Warglycke

Under de år jag nu haft mitt nya efternamn har jag fått många kommentarer om hur vackert det är. För de flesta beundrar namnet och är inte så lite avundsjuka på det. 

Sen finns det de som har en massa frågor om namnet också...

"är det din mans namn du tagit?" Nä, jag har inte tagit någons namn mer än mitt eget.

"var kommer din man från som har ett sådant namn?" Tja, han kommer från byn X, och förresten har de inte sådana namn där utan heter som vanliga människor... Karlsson, Svensson, Pettersson och Nilsson.

"är det norskt?" Nä, sist jag kollade var det inte norskt alls. Bara mitt.

"var kommer din släkt från?" Ja du, från början kom de från Belgien. 

"är det ett släktnamn du fått ta?" Nej, Men jag hoppas väl att det ska fortsätta genom släkten på något vis. Och jag har inte tagit någons namn.

"varför varg?" Ganska enkelt, jag hade en varg med mig som totemdjur sedan jag var liten och nu har jag en till, så de är två. Liksom givet...

"jamen... lycke då?" Lycke betyder lycka, helt enkelt. Och det anser jag mig vara värd. Då kan jag lika gärna ha det i mitt namn.

"men... hur stavas det... warglycke?" Med dubbel-v.

Nä, det är inte norskt, det är mitt. Ett vanligt ovanligt svenskt namn. Inte någon annans namn jag tagit. Däremot har min man fått ta mitt namn när vi gifte oss. Jag ville inte byta bort mitt efternamn och han ville däremot byta sitt efternamn. Så... då var det inget att dividera om. Jag är nöjd med mitt namn, likaså maken. Och jag vet en del människor som önskar att de hade lika fint namn. Men det är ju fritt fram att ta sig ett nytt namn. 

Första anledningen till att jag skaffade nytt efternamn var att jag inte ville heta det namn jag fick från förra mannen. Ville inte förknippas med honom något mer. Det var slut och över och utagerat och utslitet. Jag hade inget mer med honom att göra. Ville inte heller. På grund av alla omständigheter... Läge att ta sig ett nytt namn, alltså. 

Det var inte svårt alls att byta namn. Kostade lite, men det är smällar man får ta. Tyckte att det var så värt att betala för. Andra anledningen att skaffa nytt namn var att jag alltid velat ha ett alldeles eget efternamn. Länge har den tanken grott. Men jag trodde ju aldrig att den tiden skulle infinna sig. 

Hur var det då att byta namn? Enkelt. Proceduren var att ansöka om efternamnet och betala för det. Vänta lite medan myndigheterna funderade om det var ok. Sedan ändra körkortet och på lite andra ställen. De flesta ändringarna av mitt efternamn gick med automatik. Inte en enda gång har jag sagt fel namn heller. Så enkelt och så skönt att ha sitt eget namn. 

Och jag är nöjd!