Trender och tendenser

Under en ganska lång tid har jag funderat över hur människor uttrycker sig. Om andra medmänniskor. För i det här fallet talar de inte om sig själva... påstår de som uttrycker sig.

Väldigt ofta har jag hört att den som inte får som den vill med att styra och ställa med en annan människas tyckande och liv... går ut med att den människan är både dement och psykiskt sjuk. Dömer rakt av, bara för att denne inte kunde styra en annan. Varför?

Många gånger har jag hört... "jamen, hen är dement!" Och vad jag vet finns absolut ingen demens. Det som finns är att personen i fråga inte låter sig styras av andra i onödan. Att denne faktiskt har modet att säga ifrån att den inte är med på noterna... oavsett vad som menas. Det är en rättighet var och en har.

Och så fort det går den talande emot så är motparten "psykiskt sjuk". Det är också en term som kastas ut hur som helst. Det är absolut inget psykiskt sjukt att vilja styra sitt liv själv. Att inte hoppa när någon annan skriker hoppa. Att ha rätten att säga ifrån när det inte passar. För var och en har sitt liv. Ska styra sitt liv. Inte dansa efter någon annans pipa. Sånt har världen fått nog av.

Går inte något av ovanstående att applicera på personen i fråga som man talar skit om så kan man ju alltid dra till med "att hen blåser den och den och den". Mycket populärt idag. Alla tror sig blåsta på både det ena och det andra. I verkligheten kanske de ska titta på sig själva och vad de gör och hur de uttrycker sig. Har den omtalade lyckats med sitt liv så finns hur många sätt som helst att försöka förstöra för personen. "Hen har trampat på alla andra"... "hen har blåst dem"... "hen är psyksjuk"... "hen är dement"...

Och så kommer varianten med häxerier... då till slut. För naturligtvis måste det ju till häxerier och svartkonst för att lyckas här i livet? Eller hur? I alla fall om man lyssnar runt på de som klagar och gnäller och inte tar hand om sina egna liv. Men det är så enkelt...

man slutar tänka taskigheter... både mot sig själv och andra. Man tar hand om sig och vårdar sitt hela jag, utan någon baktanke mot någon annan. Vad säger att inte du kan fixa ditt liv? Inget. Det är bara att ta hand om livet och leva det liv du skulle vilja ha.

Nu kommer "vän av ordning" att gå i taket... men det är så enkelt. Eller... enkelt är det kanske inte alla gånger. Men jag menar, att om man går "all in" och tar hand om sig och sitt och på det ägnar sig åt att få världen lite rarare... så kommer framgången. Jag har kämpat för att få det så bra som jag har det. Vridit och vänt på livet. Min "räkmacka" har jag fått ordna själv. Det är så det är för var och en. Och ordnar man inte "räkmackan"... ja, då får man väl käka hårdbröd då. Inte värre med det. Men käkar man "hårdbrödet" så missunna inte andra att ha det bra. Det blir inget bättre av det. Du blir bara förgrämd och får bitterhetens rynkor och skrynklor. Minns också att bitterheten gräver djupa sår inuti dig. Sår som är svårläkta och som du inte hade behövt sätta dit i dig själv.

Fast å andra sidan... bitterheten kanske smakar gott?! Är det därför så många ägnar sina livs dagar till att försöka förstöra för sina medmänniskor? Istället för att faktiskt leva sina liv.

Så snälla medmänniska... lev ditt liv och sluta styra upp andras.

Namaste

Lill äger...

Fredagens arbete avslutades med Lill Lindfors på scenen. Som alltid levererar hon. Från första stavelsen till sista applåden. Att hon sedan kör min absoluta Lillfavoritlåt "En sån karl"... ja, det gör inte saken sämre. Och jag kör en snutt som en hyllning till den fantastiska karl jag har.

För övrigt har tystnaden lagt sig som bomull kring öronen. Nu kan man få sinnesfrid och arbetsro. Inga störningar och avbrott. Livet leker... kan man säga.

Trumma, min trumma...

dåna ut över nejden
bom bom bom
spela din låt
för din talan
trumma, min trumma
för ut ditt budskap
högt och lågt
långt och kort
tala till oss
bom bom bom
vargen är med mig
månen likaså
moder jord bär mig
trumma, min trumma
tala
bom bom bom

Nu har jag mina trummor. En målad av Rosenmåne och en som jag själv målar. Här ska spelas. Skallran och regnröret gläder sig åt nytillskottet. Fina melodier kommer att höras över nejden. Lyssna och ta in. Lev med. Känn. Vibrera i din energi.

Foto: Warglycke, med mobil Sony Xperia.

Ja, det här också då...

Jag skapar

Jag gör

Jag manifesterar

Jag avser att

Jag åstadkommer

Zorro - min bästa vän

Idag åkte vi till Zorro-land. Det är inte alls som det längre norrut omtalade Foppa-land. Har inget alls med sånt att göra. Mer som... Zorros domäner. Ja, den där stora köpladan där alla andra också befinner sig och handlar så pengarna ryker.

I alla fall bunkrade jag Zorro:s för det såg ut som att de höll på att ta slut. Det får inte ske. Därav bunkringen. En Zorro är bra för mycket. Den främjar sömnen. Den tröstar. Den är en god lekkamrat. Den stöttar dig alltid. Står på din sida. Sviker inte. Att sedan Zorro är en snygg kille... ja, det gör inte alls ont.

Man kan också välja om man vill ha stora Zorro, stark och stadig när hårda vindar blåser... eller lilla Zorro, mer god och tröstande. Personligen föredrar jag båda. Ingen är bättre än den andra. Och nu finns ett helt gäng i min garderob. I tryggt förvar. För hemska tanke...

det såg ut som att Zorro:arna skulle ta slut i köpladan. Sånt får inte ske. Behöver man en Zorro ska det banne mig finnas att tillgå. Inte ta slut. Går tydligen inte att lita på Zorro-leverantören. Men nu har vi Zorro-behovet tryggat för ett antal år framåt och sedan kanske han inte behövs på samma sätt.

Efter flytten har jag inte fått fatt på min fotoutställning. Finns ju ett antal kartonger att finna saker i när man flyttar. Men... med tiden så kommer allt fram och dit det ska. Och så min fotoutställning. Nu kommer den att få en hedersplats på mitt jobb.

Var annars? I kreativitet och kultur hör ju foton hemma. Lika väl som dans, musik, teater...

och jag får mer och mer det liv jag vill ha. Det mesta har gått som på räls sedan flytten,.. ja, innan också. Bara att pricka av på önskelistan. Både bostad och jobb och allt runt omkring det. Flyt kallas det. Eller gräddfil, kanske... som en del vill tycka lite avundsjukt. Men ingen behöver vara avundsjuk, det är bara att ordna till sitt liv och göra det man vill av det. För att bara sitta på rumpan och tro att det ordnar sig av sig själv... nej, så är det inte. Tyvärr. Man får nog ta tag i livet och göra det som man vill ha det. Ingen annan gör det åt dig och skulle någon annan börja rota i ditt liv och styra och ställa så blir det troligen inte rätt. Eller hur?

Jag är så nöjd med mitt och kära makes liv. Och än mer nöjda ska vi bli. Vi prickar fortfarande av saker på vår önskelista... och myser rart.

Nu ska jag äta äppelkaka och dricka kaffe tillsammans med den jag älskar. Det har vi båda förtjänat. Jag har jobbat klart för i kväll. Jobbet gick som en dans och var riktigt roligt. Och jag vet ju att jag passar för det arbete jag har. Så...

kaffeskål på er den här härliga lördagskvällen!

NORRDANS med Carmen - fin teater

I kväll var vi på lokal. Ingår liksom i mitt jobb. 75 minuter Norrdans-premiär på scenen. Inte att förakta. Röda mattan var utrullad utanför dubbeldörrarna och brinnande marschaller kantade vägen in på teatern. Detta kräver ju en premiär... Duktiga dansare och bra ljud och ljus. Sevärt. Nästa föreställning är på lördag kväll. Så ännu en chans att se detta.

Sedan följer föreställning efter föreställning i en lång räcka som ett fint pärlhalsband hela hösten. Den ena gobiten efter den andra. Vi avslutar med Pontares Midvinterland precis innan jul. Lyckligt lottade är vi. Och värda det.

Höstfeeling

En svag nyansförändring i lönnarna avslöjar det. Än så länge är det bara en annan ton på det gröna. En rödare ton. Kanske så svag att inte alla upptäcker den. Men jag har upptäckt. I vinden kan man också bitvis känna lite "bett"... en föraning om isande kyla. Men bara en föraning. Än kan dagarna vara varma och sköna ganska länge till.

Mörkret lägger sig som en yllefilt runt oss alla. Mer om vissa, om man ska se hur de beter sig och inte kan föra sig. Men snart är de oförskämda ett minne blott. Man behöver inte ha med sådana att göra.

I mörkret är alla katter grå, sägs det ju också. Vet jag inte det. Tycker att alla katter är mer eller mindre svarta i mörkret. Förhoppningsvis kan man se deras blänkande ögon så man slipper köra på dem.

En storm har vi ju haft. Fler lär komma. Fast den storm som var kan inte kallas höststorm. Det var en sensommarstorm. Men rejäl. Tog med sig en hel del träd på sin färd genom riket. Lite trädgårdsmöbler och annat löst också... har jag fått berättat för mig. Jag behöver ju inte bry mig om sådana lösa ting längre. Jag har ju inglasat och skönt var dag.

De stora höstregnen lyser ännu med sin frånvaro. Det som lyser är istället alla fina lingon i den skog där jägarna nu mördar älgar på löpande band. Rättvisast vore att förse älgarna med bössor och att de har samma chans att försvara sig mot de människor som vill döda dem.

Djuren finns faktiskt inte till för att vi ska ha något att döda. Och i bästa fall käka upp. I alla fall de finare delarna. Var resten tar vägen vet jag inte. Kanske ner i gapet på någon björn. Jamen... du skjuter vi väl den med då... eller hur? För att den bara är ett... djur. Ja, jag återkommer till...

att människan är ett monster. Både mot varandra och mot djuren... för att inte tala om vår stackars jord. Bråka och käfta. Döda och äta. Skita ner och ta för sig. Det är monstren det. Inte sjutton föddes vi elaka och småsinta? Det är något många har tagit till sig eftersom. Bråka med sina medmänniskor och försöka förgöra dem på alla de sätt. Bråka med djur och natur och förgöra även där. Inte en tanke på kommande generationer. Inte en tanke på något, verkar det som. Alltid någon annan som ska göra rätt och bättre. Inget ansvar. Men nu är det så att alla har ett ansvar för hur det är. Även du!

Det känns verkligen som höstfeeling i det där att människor är så jädra nedriga mot varandra. Avundsjuka och hatiska. Prova någon annan sinnesstämning! Det gör inte alls ont. Det kan tvärtom kännas bra. Ovanligt bra. Om inte annat blir din omgivning lite gladare. För att okvädingsorden inte sprätter som ur dyngspridaren.

Och dyngspridaren ska vara på bondens åker... inte i din käft. Säkerligen blir andedräkten lite goare utan all skit. Också en fördel. Och fördelar är bra. Det är ingen nackdel.

Glad höst på er, kärringar och gubbar... nu laddar jag om!

Jomen... ser du... det är alldeles utmärkt bra med mig!

Tack alla ni som gjort mig ont

ni har lärt mig att vara ödmjuk

och gjort mig starkare

Tack alla ni som hatade mig

ni har lärt mig att det är viktigt

att älska sig själv

Tack alla ni som svikit mig

ni har gjort att jag möter

framtiden mer orädd

Tack till alla er som talat osanning

bakom min rygg genom alla dessa år

ni har gjort att jag blivit en

självständig människa

som litar mest på mig själv.

(för mig okänd författare)

Jomen... ser du... det är alldeles utmärkt bra med mig. Jag mår som den prinsessa jag är. Alltså gott och bra. Jag ser en blå himlen mellan molnen, om det nu är moln när jag tittar på himlen. Oftast är den bara glänsande blå och ytterst vacker. Och om det nu vore moln... så vad gör det? Det är ganska naturligt med moln också. Och de ramlar absolut inte ner i huvudet på någon. 

Mitt liv glänser och skimrar. 

Bor som en kunglig. På en ö. Med utsikt över hav och himmel, träd och stjärnor. Arbetar på en annan ö. I ett bra arbete där jag får träffa en massa andra förträffliga människor varje dag. Kultur. Jajamen. Det gillas. Nygift och med en rar make som tar god hand om oss. För i livet ingår att man tar hand om både sig själv och sin kära. Det duger inte att gå på varsitt håll och bara tänka på sig själv. Släkten nära. Umgås och träffas. Äta gott och fika gott tillsammans. Kan resa vart vi vill, och det gör vi. En liten tur hit och en liten tur dit. Än här och än där. Får utrymme att hålla på med vad jag gillar... kreativa uppdrag. Utbilda mig i det jag vill. Leva det liv jag vill... med goda människor, kultur och hantverk, natur och upplevelser. 

I kärlek. 

Bara kärlek. Och mycket av den. 

Nu ser jag fram mot hösten med allt kulturellt utbud som serverats oss. Med en kurs som jag länge velat göra... och med mina trummor som är på väg till mig. En målad i kärlek av en trumkonstnär och en som jag själv ska smycka kärleksfullt. 

För vad livet går ut på är... kärlek. Både till dig själv och till din nästa. Kärlek. Vi föddes inte för något annat, vi människor föddes för att sprida kärlek. Kärlek, kärlek, kärlek... och så lite till kärlek. Inte svårt alls. Öppna ditt hjärta och låt det glimma och skimra vackert där inuti... låt det rinna över och ut i världen. Var lite generös. Både mot dig själv och dina medmänniskor. Kostar inget. Du har massor av kärlek bara du tror dig om det. Alldeles gratis. Kärlek.

Sedan finns det ju alltid de som har åsikter om än det ena och än det andra. Men låt bli. Jag är inte intresserad av annat än kärleksfulla människor. Jag är inte intresserad av de missunnsamma. De sura. De elaka. De kärlekslösa...