Tyvärr.
Fast det är inte konstigt alls. Jag är en helt vanlig människa med tankar och känslor som alla andra... så det är egentligen inte konstigt. Det konstiga är att jag inte brutit ihop och blivit ett lallande kolli. Det har vem som helst kunnat bli tillsammans med Han.
Nu går jag i terapi. Inte för depression, som besserwissrarna går och snackar. Nej, jag har ingen depression. Jag har posttraumatiskt stressyndrom. Orsakat av livet med Han. Helvetet med han.
Det han orsakade jämförs med en krigsskada. Fungerar lika som de som varit i krigets helvetesfasor. Behandlas även med en terapi som bland annat krigsskadade får. EMDR.
Nu har jag gått ett par sessioner i terapin. Än har vi inte kommit in i den hårda verkligheten på riktigt. Knutarna sitter där de sitter. Knutarna från helvetet. Hittills har vi försökt hitta positiva ting i livet och sysslat med hur jag tänker om mig själv. Eller inte tänker. Resultatet blev att jag tänker rätt. Tji, för alla som har gått och skvallrat annat. Tji, för alla som går och säger att jag är psykiskt sjuk. För den sjukan finns bara hos Han som misshandlade mig. Där är felet.
Jag är en stark person.
Det betyder inte att man inte kan vara rädd och liten i en sådan situation som jag hamnade i. Det betyder inte att jag inte påverkas. Vem som helst påverkas i ett sådant liv. Vem som helst. Alltså även den starkaste.
Att vara en stark person behöver inte innebära att man hörs och syns på flera kilometers håll. Att man har världens största käft. Att man sprider skit om sina medmänniskor. De människorna är innerst inne små och rädda. Rädda att bli bortglömda. Rädda att inte synas. Rädda... över huvud taget.
Jag har en bra självkänsla.
Däremot är det många som sätter etiketter på mig och "vet hur jag ska vara", "hur jag är", och då säger att jag har både dåligt självförtroende och dålig självkänsla. De har fel. De talar nog mer om sig själva än om mig. Och det är från personer som inte känner mig för fem öre. Världen är full av skitstövlar som vill förtrycka andra. Thats it. Det är de som inte kan låta mig duga som jag är. De som inte kan ta att ingen människa är lik den andra... mer än att de flesta har två ben och två armar. Ungefär.
Att ta stor plats och gapa sig fram i livet är inte att ha bra självförtroende och bra självkänsla. Det är precis tvärtom. Men så ses vi människor. Den som hörs mest och syns mest anses ha ett jädra bra själv. Men... det är de små rädda som spelar stora och stöddiga. Fegskitarna. Den som pratar mest skit och sprider mest lögner om sin nästa... ja, den hyllas för sin kaxighet. I min värld är det bara dumhet. Dumhet! Absolut inget att ta efter.
Jag går min egen väg.
Även detta är positivt. Att som en zombie vandra i det dike som kallas vardagsnormalt och där alla antas befinna sig försöker jag hitta de stigar som passar mig och leder mig rätt i livet. För mitt liv är inte ditt liv... inte heller någon annans. Det är bara mitt och jag har min gärning här på jorden, som ingen annan har. Och det är starka personer med bra självkänsla som går sin egen väg. Sug på den du!
Ända sedan jag föddes har jag gått min egen väg. Och det kommer jag att fortsätta med. Det lönar sig inte att försöka övertyga mig om att jag ska göra det jag inte vill... det jag inte ska.
Jag har ett motto som en hund säger...
kan du inte äta det eller leka med det, pissa på det och gå vidare.
Nu har jag "pissat" på det våldsamma förhållandet och gått vidare. Efter terapin så ska inga "gamla lik" ligga kvar någonstans. Inte i känslan i kroppen, inte i bostaden, inte i bilen... inte någonstans. Han är borta. Han är utstädad. Han finns inte mer i min värld. Han har aldrig funnits i min värld.
Jag kommer också att "pissa" på alla de som sprider lögner och förtalar. De som tror sig ha vetskap om sanningen. Bah! Det är bara att fråga mig så får ni veta. Men ingen har den styrkan att de vågar fråga mig om vad som hände. Inte ens de som både hört och sett det hemska. Det är mycket lättare att lyssna på osanningar och hitta på sina egna osanningar om vad som hände. Jag har via bakvägar fått höra många oerhört fantasifulla versioner som inte har med sanningen att göra för fem öre. Nog för att livet med Han var en hemsk rysare, men fantasin hos vissa gör det till en än värre rysare. För fasiken, fråga mig vad som hände... sitt inte där och hitta på. Det blir inget bättre av att sitta i stugorna och frisera till sanningen till något det inte var.
Och detta var ingen prövning som jag skulle genom. Helvetet med Han. Detta var ett rent övergrepp från en sjuk person.
Ö v e r g r e p p .
Från en person med snedvridet tänkande om kvinnor.
Ö v e r g r e p p !
Från en som ville ha makt. Som ville ha kontroll. Över kvinnor. Som inte drog sig för något när det gällde att straffa de som inte gjorde som Han ville. Jo, sanningen kryper fram. Den sanning som Han inte ville tala om.
Nä. jag går vidare...
jag vet
att jag är bra
att jag duger precis som jag är
att jag är värdefull
att jag är stark
att jag gör rätt
att jag är värd något mycket bättre här i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar