Sista dagen i september 2015

Så här på den sista dagen i september månad är det väl läge att visa något från 2/3-delar in i månaden.

Var på roligt födelsedagskalas, träffade den lilla godbiten Josef... nu fem månader ung, halvvägs på väg till att bli sex månader. Gissa om det händer saker hela tiden. Grabben är framåt, vetgirig och alldeles förtjusande go. Liten som en tummetott, som han är, blir det än mer gulligt.

Men även mycket små människor växer upp och blir stora. Det vet jag. Sonen var pytteliten han med men har växt och blivit stor man, som alla andra män.

Det rullar på...

detta med hösten.

Löven singlar ned mot marken. Vinden rufsar om i trädens kronor... för att på så sätt hjälpa hösten i sitt arbete med avlövning. Marken fylls med glödande löv, stora och små.

Men än blommar det och ingen frost har visat sig. Är väl bara en tidsfråga... men ändå. I morse var det + 2,5 grader. Inte så mycket att tala om. Är väl som det är, denna årstid. Är ju nästan oktober, bara två dagar bort.

När hösten väl kom, så inföll den snabbt. I mitten av september var fortfarande sommar. Eller kanske... sensommar. Plötsligt kom hösten inramlande.

Fann detta motljusmotiv hos min ena granne. En gammal sliten stubbe med utväxter runt midjan. Som krusiga volanger. Dekorerat med fallna löv från björkarna som bor tätt intill. Troligen är det en björkstubbe.

Mobilbild i motljus, Samsung Galaxy A7

Walk in closet - del två

Det går framåt.

Nytt golv läggs. Ljus ek. Blir ett lyft för hela rummet om man jämför med den matta som var tidigare. Visserligen var den enfärgad och ljus, men ändå... ett riktigt golv är ett riktigt golv. Nästan hela golvet är lagt. Här är också den nya takbelysningen upphängd, även om den inte syns.

Sedan ska golvlister dit. Skenor och inredning. Och så kläderna och skorna då... blir så bra.

Mobilbild

Grattis Néa!

Walk in closet - del ett

I mitt hus finns det som jag tidigare kallade klädkammare...ett rum på nio kvadrat...för bara kläder och skor. Det rummet var fyllt med garderober i olika storlekar och utföranden. Radade efter långväggarna.

Efter ena långväggen var även ett antal hyllor inklämda. Till ingen större nytta. Mest som utfyllnad.

Ljus matta på golvet... var ju ok. Men när vi tog bort garderoberna kom detta fram. Sjuttiotalsmatta. Inte vacker, om man frågar mig. På väggarna ett antal tapeter i olika lager och utföranden. Samt målat med färg... såg ut som en provmålning.

Bort med allt.

In med nytt golv, måla väggarna. Ny belysning och nya lister (bilderna är tagna i den skruttiga belysningen). Inredning som skulle ära en kunglig höghet, för att förvara våra kläder och skor. Nytt, fräscht, och enhetligt funktionellt. Hittade en rökfärgad spegel bakom en av garderoberna. Den ska få ett nytt liv på en av de andra väggarna.

Mobilbilder

Sticka liten tröja

Hrm...
skulle sticka en tröja till lilla Josef. Hade rätt garn och rätt stickor. Lägger upp enligt beskrivningen för 6-månaders bebis och tänker att han är ju snart så ung, och växer varje dag. Stickar några varv...

tycker det ser så stort ut. Mäter. Enbart bakstycket är 31 cm brett. Tillsammans med framstycket med samma maskantal blir det 62 cm i omkrets. Till en halvåring.

Den stickade biten ser ut som om den vore till en tvååring... minst. Tänker att jag måste väl sticka en storlek mindre då. Han är ju liten... den goa killen. Men storlek 1 - 3 månader har bara åtta maskor mindre totalt. Måste ju vara fel i beskrivningen... eller är bebisar så stora nu för tiden... och Josef så liten? Nu, när han är mellan fem och sex månader, har han storlek 62 och i den har han växmån.

Har letat tröjmönster som har färre maskor i samma garn... men går bet. När jag inte har gossen så jag kan träffa honom varje dag så måste jag sticka efter en bra beskrivning för att få storleken bra. River mitt hår...

Det är inte tröjan på bilden. Den är klar och levererad. I lagom storlek. Kan dock inte göra alla tröjor efter samma mönster och garn... blir lite trist. Fast Josef klagar nog inte om allt ser likadant ut... han klagar över att behöva ta på sig kläder. Och mössa. Han har bara tid att stå och hoppa och skutta med oerhört pigga ben. 

Väder

Om vädret kan man säga en hel del. Prisa det, eller förbanna. För det verkar inte finnas något mitt emellan. Antingen hatar vi det, eller älskar det. Och en och annan säger att "det duger väl". Fast de är i minoritet.

Att sommaren har bjudit på väder, det kan vi ju alla hålla med om. Oväder, finväder, kallväder, regnväder, åskväder... ja, och så vidare. Fast jag tycker ju att det varit för lite av just åskväder. Visst... kaxigt har åskvädret tornat upp sig och smugit längs grannens staket och morrat, men strax vikit av åt väster och försvunnit bakom berget med svansen mellan benen. Och där har vi suttit bänkade på inglasade altanen för att se på skådespelet. Som ställdes in.

Nu har hösten anlänt. Det dröjde till mitten av september... sedan hände något. Naturen gav efter och insåg att nu... nu... var det faktiskt dags att börja tänka på vila. Och i blåsten och regnet som varit nu ett tag så har det samlats gula björklöv lite varstans... jag tycker att det ser vackert ut. Har alltid gillat gula björklöv om hösten. Liksom röda glödande rönnbärsblad och guldiga lönnlöv. Jag gillar också att skörda i trädgården. Anser ju att man ska ta reda på Moder Jords rika gåvor. För varför köpa på affären det man kan hämta i trädgården. Onödigt. Det lämnar jag till de som ingen trädgård har.

Egentligen gillar jag hösten bäst. Hade önskat att jag var född i september, mitten eller slutet... istället för på det som här i Norrland är vinter, och som född i sydligare nejder är jag van annat än vinter. Allt för många gånger har det snöat i vild panik i min månad. Onödigt. Totalt onödigt. Då skall solen skina och det ska droppa från taken, rinna i rännilar på gator och vägar, fåglarna ska ropa om vår och kommande värme. Man ska kunna sitta på solsidan och vända ansiktet mot solen, känna att nu... nu... kommer livsandarna igång igen. Nu viker mörkret. Så är jag van att det är.

Vintern ska vara en viloperiod. Det håller jag med om. Men varför så jädra kallt och så jädra mycket snö? Onödigt! Jag kan nöja mig med max fem minusgrader. Jag kan nöja mig med frostnupna gräsmattor som glittrar vackert i vinterns låga solsken. Det gör sig bra på foto. Det gör sig bra i min värld. Fast snösvängen gråter väl blod och får ingen mat på tallrikarna. Men det är smällar de får ta. Fem grader kallt om vintern gör att jag kan ändå elda i braskaminen. Ha det varmt och gott inne. För ved har jag. Björkved. Fint att elda med, gör sotaren glad. Men visst... snöfall gör sig bra på bild. Men det är då det enda snön är bra för.

Ohälsosam hälsa

Var och lämnade lite prover på Hälsocentralen i morse...

kvinnan på lab sticker mig, väger mig, och tar fram måttbandet... mäter mig över höftbenen och säger att jag har fyra cm för stor - midja.

Bara det att det var inte midjan hon mätte, det var höftmåttet. Nog för att jag har ganska rak kropp men det finns faktiskt en midja och med tajt linne på, som idag, så syns midjan väl. Sa att hon inte mätte midjan... jo, tyckte hon... och rapporterar till läkaren att jag är fet.

Jag har aldrig varit fet. Jag är inte fet. Tänker inte bli fet. Min vikt är lagom för min längd. BMI är perfekt. Har samma storlek på brallor som för många, många, år sedan. Har heller inga volanger som hänger utanför linningen. 

Visst, jag har gått upp i vikt sedan jag var runt 20 år. Men då var jag extremt smal. Hade på gränsen till ätstörningar. Kunde i princip blåsa bort om det stormade. Och det är ju inte många kilon jag gått upp genom livet. Helt normalt ändrar sig vikten lite, för skulle jag se ut som jag gjorde i min ungdom skulle alla tro att jag fått en allvarlig sjukdom. Bara det jag gick ned i vikt under tiden med misshandlande exet gjorde att många trodde mig vara dödssjuk. Det var jag inte, bara misshandlad på flera sätt.

Men... med tanke på hur jag antas vara för rund... hur ska inte piskan vina över de som faktiskt är lite runda. Jag avundas inte dem. Men praxis är att en kvinna ska ha en midja - observera midja (inte höftmått) - på 88 cm, och en man 102 cm. Och detta oavsett vår längd och vår kropps utseende.

Innebär i vårt fall att sambon som är lång och mycket smal måste äta på sig en rejäl kagge för att matcha männens mått och att jag måste banta (ni som vet hur vi ser ut håller nog inte med om varken att äta upp sig eller att banta).

Nä, vi bryr oss inte om detta med midjemåtten. Vi är bra som vi är!
Men jag stör mig på vårdens mätande och graderande. Vet ju att det är för att förebygga ohälsa... men detta gör mig ohälsosam. Ätstörningstankarna ligger där i bakhuvudet och flinar elakt...

Det som skulle vara hälsosamt blir inte så i alla lägen. 

Shamantrumma

I lördags var vi på öppet hus i en stad en bit bort. Det var den spiritistiska föreningen som visade upp sig och vad de har att erbjuda. Vi befann oss på orten... så varför inte.

Fastnade för denna shamantrumma. Perfekt för mig med vargen, formen och fjädrarna. Men tyvärr var den inte till salu, hen som tillverkat den ville gärna ha den kvar i sin ägo.

Jag vill gärna göra en egen shamantrumma. Välja material, dekorationer och målningar själv. Till nöds går att köpa en färdig, men då har den inte min prägel. Nu har jag i alla fall en fin förebild för min egen trumma. Med varg och vargspår.

Mobilfoto Samsung Galaxy A7

En orm slingrar sig i mitt paradis

Det smyger ormar i buskarna... de fräser i gräset... slingrar sig... biter i bokstäverna jag skriver. Spottar och väser ur sig ovänligheter.

En orm nyper man tag om nacken på. Glor den stint i ögonen där den sitter i ett fast grepp. Inget kan ormen göra... mer än fräsa ilsket och försöka slingra sig. Med en snabb rörelse vrider jag en knut på ormkroppen och slänger helt sonika hela ormpaketet i brännässlorna.

Försök snurra upp dig du. Där har du en passande verksamhet. Hoppas brännässlorna är trevliga mot dig. De brukar ju vara så. Sedan kan du slingra dig iväg till något varmare ställe. Som underjorden. Det ställe där man får skyffla kol åt han med horn.

Rassla min skallra, dallra min drömfångare, vandra min stav

I mångt och mycket tycker jag om att göra mina egna saker. Få mitt stuk på dem och min energi i dem. Jag har alltid tyckt och tänkt så. Och kommer att fortsätta med det. Både tänket och tillverkningen.

Shamanskallran gjorde jag en sensommarhelg, i Dalarna. Färdigställde med en nyckel och med målningen hemma. Skallran går i björnens tecken. Björnkraft. Björnenergi. Och min energi. Helande renande energi.

Ormpinnen, som jag inte har på bild... hittade jag i skogen. Den ropade och jag hittade. Vandringsstaven, som jag inte heller har på bild... stod också i skogen och ropade. Till och med så att jag och min kära hittade varsin vandringsstav. Går inte med vilken stav som helst. Den ska "tala" till den som ska ha den.

Drömfångare har jag gjort. Några stycken. Kraftfulla. Energirika. Gjorda för sitt syfte. Inga plastgrejor, utan energi. Riktiga naturmaterial fulla med energi och under tiden jag gör dem fyller jag dem med vad de ska arbeta med. Och arbetar gör de. Jag har själv sett dem i arbete. Intressant. 

Material hämtar jag själv i naturen. Väldigt mycket hittar jag, eller får hjälp att hitta. Fjädrar, stenar, grenar... ja, allt som kan behövas. Tagel, som representerar kvinnan, fick jag från hästar jag känner. Fattas bara något som representerar tjuren.

Ja, och så vidare...

Mycket material har jag. Mer kommer. När jag behöver det. Det förlitar jag mig på. Brukar alltid fungera. För jag är lyckligt lottad.

Nu ser jag fram mot långa mörka vinterkvällar då flitens lampa kan få lysa... inte bara med kursmaterial och Josef-stickning... utan med naturmaterial och min intuition och energi.

Kort

Nya orakelkort.

Absolut rätt. Och Doreen Virtue är ju bra.

Får bli så!