Midsommaraftons magiska natt

Växtvärk

Ja, det kan man säga att rabarbern lider av. Eller lider... det tror jag inte. Den växer av fröjd och glädje. Och för att den kan!

Den växer. Och den växer. Och växer. Och växer lite till. Omkretsen är imponerande. Har inte mätt den men jag räcker inte till runt den och inte över den.

Äter gott av rabarbern. Gömmer i frysen till kalla dagar. För att äta gott då med. Gott är gott. Och denna rabarber är mild och god, inte sur och syrlig och bitsk. Nej, god och glad vill den fröjda gommen på oss som har förmånen att få smaka av den.

För ett barn skulle bladen räcka till som paraply en regnig dag. Eller som solparasoll en fin och solig dag.

Tig och håll käften, du är osynlig!

Tänker på hur människor behandlar varandra. Inte de som behandlar andra väl, mer på de som inte gör så.

Tänker också på varför vissa människor tror att de ska och kan bestämma hur livet för en annan medmänniska ska se ut... eller inte se ut.

Tänker på hur de tänker. Kanske tänker de inte alls. Kanske tänker de fel. Mest troligt. Att de tänker fel. För fel är det ju!

Det finns de som tänker att de ska minsann tiga ihjäl sin medmänniska. Visst, det finns de som tjatar ihjäl sin medmänniska också, tjatar och gnatar. Men... det är inte dessa jag tänker på idag. Det är de tigande surmulna människorna som genom sitt tigande tror att de gör någon som helst nytta här på vår jord. Visst, en del borde tiga... andra inte.

Hittade en bra text om bestraffning genom tystnad. Om de som inte talar med dig, inte ser dig, ignorerar dig och beter sig som om du inte funnits här på jorden och aldrig kommer att finnas här. Alltså verbal misshandel genom tystnad. Tystnadskontroll. En sorts bestraffning, av oftast en oskyldig människa som dessutom inte ens får veta vad hen ska ha gjort för fel. Och som inte ens gjort fel... kanske. Bara i den bestraffandes intrigerande hjärna. Det är bara ett sätt för den bestraffande att smita undan sitt ansvar i situationen... och ofta har nog hen problem med sig själv och borde lösa dessa knutar i sitt eget inre.

Bestraffaren vill på detta tysta sätt försöka på ett grepp på dig... bestraffa dig. Känslomässigt. På ett sätt "döda" dig. Känslomässigt övergrepp. Ett övergrepp lika illa som något annat. Psykisk misshandel.

Personen som utsätter dig för detta har säkerligen en massa problem med sig själv... men projicerar detta på dig. Låg självkänsla, starkt kontrollbehov och emotionell omognad... plus säkerligen en massa annat. Dessutom är de förnekare av misshandeln de gör, gnäller bara om hur synd det är om dem själva. Men det finns inga ursäkter för de som bestraffar dig med tystnad och ignorans. Inga som helst ursäkter!

Det är ett maktmissbruk och övergrepp som inte är ok! Och detta övergrepp bevisar bara hur illa ställt det är med personen själv i fråga.

Jag känner till en hel bunt med människor som gör på detta vis. Tiger som bestraffning för något någon antas ha gjort. Småsinta och egensinniga människor som tror att de leder världen och gör något stort i sitt ignorerande och tigande.

Sanningen är att de bestraffande personerna är så små, obetydliga och psykiskt omogna att jag inte nämnvärt bryr mig om dem. Jag klarar mig ändå... med de som inte försöker tiga ihjäl mig och mina medmänniskor. Jag behöver er inte, ni som tiger som en sorts bestraffning för något ni inte kan säga vad det är. Omoget gjort.


Sedan finns det de som bestraffar genom att tjata hål i huvudet på sina medmänniskor... men dessa tar vi ett inlägg om en annan dag.

Världen är full av morrhoppor!

Arten människa håller på att utvecklas till ett renrasigt monster. Överallt rapporteras om hur människor blir allt mer onda och inbilska. Det ljugs, förtalas, förnedras, hotas, hatas, mobbas på alla möjliga sätt... det misshandlas och mördas. Verkar inte finnas någon ände på förskräckligheterna.

När mina barn var små och tjafsade om leksaker eller vem som hade rätt i någon fråga... och var riktigt osams... då berättade jag om hur en stor grej som ett världskrig kan börja. För det är ju inte så att bara rätt som det är så är det fullt krig... det föregår ju en massa småtjafs innan som byggs upp mer och mer. Från början kan det vara två personer som tjafsar, så lägger sig fler och fler i. Till sist krigas det. Om man inte innan krigsutbrottet kommit på hur dumt bråket är. Så mina barn fattar det. Hur det är med andra vet jag inte.

Arten människa går runt och tycker att den är skapelsens gud... eller i alla fall skapelsens krona och kung. Att djur, växter och vår jord är något man bara ska ta för givet, sno åt sig, och exploatera. Likaså antas att man bara kan ta sina medmänniskor för givna, utnyttja dem och förnedra dem på alla de sätt man kan komma på. Var och en är sig själv närmast, och det märker vi så väldigt väl nu.

Varför måste människor behandla andra människor illa? Varför förtala? Varför förnedra? Varför misshandla på allehanda sätt? Empati och medkännande... vad är det? Var finns det? Eller tänker dessa monstermänniskor på samma sätt om sina mänskliga medresenärer i tiden som de ofta tänker på djuren och naturen? Utnyttja bara! Ta för egen vinning?

Nä, världen är för full av morrhoppor av alla de sorter.

Istället för att bråka och jävlas med era medmänniskor, djur och natur... ta och ge ut lite kärlek istället. Världen skulle bli mycket bättre om alla var kärleksfulla. Du behöver inte älska alla, däremot respektera dem och behandla dem värdigt. Sluta hata och att önska dåligheter till dina medmänniskor. Sluta tänka bara på dig och ditt. Ta tillbaka empatin och förståelsen för dina medmänniskor, på samma sätt som för dig själv. Ta ditt ansvar för hur världen ser ut. Både i det stora hela och i det lilla. Om vi alla hjälps åt så blir det så mycket bättre!

Det gäller dig... och dig... och dig... det gäller er alla! Oss alla!

Fin kisse, Spirit!

Nationaldagen, 6 juni 2015

En regnig dag. Först tyckte SMHI att... det blir regn den dagen. Sedan... nämen, det blir soligt och fint. Så ändrade de sig igen och återtog regnet. Jaja, det är bra för potatisen. Och allt annat som växer och gror. För nu är en bråd tid i naturen. Växa så det knakar. Så gör i alla fall rabarbern jag har. Över alla bräddar vräker den sig ut och upp och överallt.

Vi hinner inte med att käka ikapp med vad den växer. Räcker till att ge bort också, både till Mor och till en annan liten dam. Över blir det ändå. God är den också. Inte sur och hemsk.

Bråda tider är det också med plantor och plantering. Jag har införskaffat. Ser lite ut i påsarna, men tro mig... det är mer än vad du någonsin tror där. Bara det att det syns inte så bra på bilden. Operation ombyggnad pågår i trädgården. Sand, grus, sten, rostigt armeringsjärn, rostig armeringsmatta... och än mer saker.

Steg ett i ombyggnaden av trädgården. Rostig armeringsmatta jordad och uppe. Nu ska där grävas bort gräset som är mellan den och rabatten framför. Dit med grus. Och jord där klematisen och dennes kompisar ska stå och växa. I rabatten är det krusbärsbuskar i var ände, plommonträd mitt på och en massa blommor.

Det har varit ett för starkt energiflöde in och ut genom "hålet" mot gatan. Det har nu stoppats, bara genom att sätta upp armeringsmattan. Stor skillnad. Stenen framför hjälpte inte helt, den satte vi dit först. Stenen till vänster ska flyttas. Till sin rätta plats på en grusgång framför rabatten.

 Så här är det tänkt att bli när det är klart. Rospergola, sten, grusgång, stenplattor... lite buskar. Om vi hinner och orkar blir det flyttning av odlingslådor och så tillkommer några bärbuskar till.

En vägg mot grannen skulle sitta fint. Ge lä och skydd. Rama in. Något för framtiden... torde inte hinna i år.

Idag, nationaldagen, blev det som sagt regn. Gjorde alltså bara en runda hos handelsträdgården och bakade sedan bullar. Slappade och planerade hur vi ska lägga upp sommarhalvåret.

Det är bara att göra som jag säger!