Ibland känns det som om jag inte är ensam. Det tisslar och tasslar. Skymtar något. En hastig rörelse... något. Känslan av att vara iakttagen. Sedd.
Jag har sett spår. Både stora och små. Tassar och fötter.
Här om kvällen var det något som jag följde... upp för branten... upp och upp och upp. Något som kravlade och krälade, vilade... bidade. Något.
Funderade ett tag på om jag skulle vara så modig... så modig att följa efter... men, tänkte.. jag har ju min tunga kamera att dänga varelsen med om det skulle hetta till. Och en bild på... vad det nu var... om något skulle hända.
Men... det som hände var bara att jag till sist var ensam på krönet... beskådade utsikten, insöp den friska klara kvällsluften. Och bakom trädstammarna rörde sig något... tisslande och tasslande. Men jag fick vara i fred med mig själv. Ensam, fast ändå inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar