13 augusti - ett år

 Idag firar vi ettårig bröllopsdag. Firar. Jajamen... det är något att fira. Vi. Vår egen lilla familj.

Tvillingsjälar, som hittade varandra... i detta liv. Och så ska det vara. 

Idag, och alla andra dagar, firar vi vår lycka!

Augustifullmåne

7 augusti, fullmånekväll. Naturligtvis bör det uppmärksammas. Även om jag nu bara hade mobilkameran att uppmärksamma detta med. Och mina egna ögon. 

Kvällen var ljum. Havet brusade och vinden susade. Tyvärr kom det en del moln emellanåt och skymde vår vän månen... men vi har sett den och den såg oss. Rakt i vitögat. 

Levande ljus runt oss. Trummorna. Lugn. Ro. Frid. Frihet. Magisk kväll i månens sken. 

Trumma, min trumma. Och trumman sjöng. Ljuvt och länge. Att spela tillsammans är än mer magiskt än att spela i ensamhet. Vilket inte heller är fy skam. Minsann. Men hellre fler trummor på samma energivåg. Energierna var höga och till slut vibrerade även marken där vi satt. 

Att äntligen ha sin egen trumma, efter år av önskan efter en... ja, det går inte att beskriva. Underbart. Och underbart är att använda den. Trumma. För allt, eller inget. Så länge syftet är gott... och det är det ju. Natten var full av väsen, energier... 

Till sist åkte vi hemåt i månskenet för att sova i vår säng där månen varje gång skiner in och försilvrar drömmarna. Inget är så skönt som att sova i månskenet. Hade jag haft egen tomt hade jag sovit ute i trädgården. Nu löser vi detta på annat sätt. Och vår vän månen myser med oss. 

Du kommer aldrig att få äga mitt hat

"De som har utsatt mig för ondska kommer aldrig att få äga mitt hat. Den gåvan tänker jag inte skänka dem. Ingen kommer heller att få min rädsla eller min fruktan... än mindre få mig att tappa tron på mig själv eller medmänniskor. De får min sorg över det onda de gjort, den segern ger jag dem. Men den segern kommer att bli kortvarig. Varje dag i resten av mitt liv kommer jag att segra över dessa människor genom att känna tacksamhet över att jag fått ännu en dag i gåva. Jag kommer att glädjas över att se solen stiga upp över horisonten, över att känna vinden smeka min kind, över att höra barn skratta, se älskande mötas."

Citerat från boken Vargarnas tid av Elisabet Nemert.

Just de här orden rörde mig. Berörde mig. För...

ingen kommer någonsin att få äga mitt hat. För jag äger inget själv. Däremot finns det de som beter sig illa och som jag aldrig någonsin kommer att ens ägna en tanke åt mer. Det är flera personer som bara i år har visat sin rätta sida. De som bara vill förstöra. Ha sönder. Allt. Ställa till förtret.

Söndra och härska... hette det visst. Men det enda de kan söndra och härska över är sin egen skit. Det var ju det där med att kasta sten i glashus... och en massa andra kloka ord som sagts sedan urminnes tid.

Och så var det ju som indianen i sagan sa, den varg du matar vinner. Matar du den bittra bitbenägna vargen... ja, då blir du ju därefter. Matar du däremot den goda och glada så blir det helt tvärtom. Men alla kan kanske inte förstå sagor. Eller sanningar.

Alla ormar i vårt paradis kommer att få slinka ut i kylan, om det nu har försökt att nära sig och värma sig på oss. Vi vill bara ha goda och glada människor runt oss, som bryr sig på äkta sätt. Och som låter oss vara de vi är. Inget kan dela på oss. Ingen kan dela på oss. Vi har varandra och det är som det ska vara. Och vi är där vi ska vara... just nu. Allt är som det ska. Med oss. Bara det att det finns de som inte kan låta det vara bara så bra och så som det är. Måste lägga sig i. Men... slingra ut i kylan och skaffa ett liv. Det är ett gott råd.

Långnäsa... blev det. För några. Långnäsa.

Du kommer aldrig att få äga mitt hat. För där finns inget hat. Bara bestämdhet. Att mitt är mitt. Att vårt är vårt. Punkt.

Läs gärna boken! Den var bra. Omskakande. Med insikter som vi alla behöver.