Det finns människor. Och andra människor.
Den ena sorten är de vanligaste. De snälla, omtänksamma och liksom helt vanliga normala.
Det finns också en annan sort. De som är avogt inställda till det mesta, surar, bråkar, kritiserar och aldrig vill se sin roll i det som är fel.
Varför måste vissa till varje pris ställa till det för andra med sitt usla självförtroende, sitt usla humör? Varför bara tiga där det skulle ha talats, och sedan tala där det inte skulle talats, och sprida skit och osanningar. Bättre vore väl att tala när det ska talas och tala väl... eller hur?
Världen och livet blir inte ett dugg bättre av att dumma sig så mycket man kan mot både andra och sig själv. Det var inte därför vi kom till världen och livet. Vi fick livet för att leva gott och vara kärleksfulla mot varandra. Den som talar gott och beter sig gott mår absolut mycket bättre än den som hela tiden är grinig och gnällig mot sin omgivning.
Så... lyft upp mössan från ögonen, ta bort ögonbindeln... se. Öppna munnen och tala väl, inga skrik och okvädingsord. Lyft blicken från asfalten och se... det finns så mycket mer att se än marken där du går och står. Se solen, se himlen, se naturen... Kanske till och med våga dig ut i naturen. Den är inte farlig, bara läkande och uppfriskande. Till nytta och glädje för oss människobarn i alla åldrar. Hoppa och skutta lite. Våga dra på munnen, den spricker absolut inte. Och du spricker inte i solskenet, det kan jag garantera. Dra ett djupt andetag, känn att du faktiskt lever. Använd din tid du har i detta liv till att leva det. En dag är det för sent. Då kan du inte ändra på något.
Lev väl, människa!
