Where will you be...

Ibland slås man av en tanke. Men varför heter det att tankarna slår? Det är väl mer av att de liksom hoppar på en... kastar sig över en. Eller bara helt stilla slinker in... ibland via omvägar. Fort går det också. Förökar sig gör de. Det ena ger det andra... och det tredje. Och så fortsätter det. Innan tankeslingan tagit slut kan den ha avhandlat än det ena och än det andra. Kanske inte ens samma slut som början. 

Någon sa... att det var som en aphjärna. Och ett tjatter. Men nä, inte tycker jag att tankarna tjattrar som en apa. De är listigare än så. För innan du listat ut att du är överväldigad av dina tankar så har de dig i ett fast grepp. Försök då att stänga av. 

Det går heller inte att säga att... jamen, jag tänker goda tankar. Eller den som bara tänker ont... det är tankar i alla fall. På en lång bana. 

Det finns de som säger att de inte tänker. Hur tänkte de då? 

Det finns också de som säger att de tänker, länge och mycket, och ändå verkar helt utan tankar på varken det ena eller det andra. Hur tänkte de då?

Nu tänker jag säga att jag avser att lägga alla mina tankar åt sidan och bara vara. Det är sen kväll efter lång jobbdag och medföljande teaterföreställning. Varva ner och tanka lugn. Inte tänka. Lugnt och stilla. Andas in. Andas ut. 

Open your heart - Du vill ha sex med mig - Så mycket bättre

Så mycket bättre har startat igen. Vad kan man säga om startfältet? Mja, Tommy Nilsson och Jill Johnson är ju bra. Little Jinder ganska så... men de andra... tja, kanske går an. Gillar inte Lisa Ekdahl och har aldrig gjort det. Tyvärr. Kanske. Hon är ju duktig men inte i min smak. Minsann. Magnus och Danny... nä. Duktiga, men inte i min stil.

Bäst i höstens första program var... förutom Tommy Nilsson... inte helt otippat, Jill Johnson. Hon satte låten som en smäck. Så sug på den ni!

Och medan ni gör det så kommer nästa låt... Little Jinder - Josefine.

Hur kan jag göra din dag bättre?

Där har vi alla en fråga att fundera på. För om alla gick efter denna fras så vore inte världen så knasig, bråkig och full av våld.

Hur kan jag göra din dag bättre?

Tja, vad säger du?

Att lyssna på musik är lika viktigt som att andas

Musik har alltid varit väldigt viktigt i mitt liv. Inte vilken musik som helst. Fast i andras öron så är det kanske vilken musik som helst. Smaken är ju som... ja, du vet.

Redan som väldigt, väldigt, liten tjej lyssnade jag på musik. Dels den jag hörde när jag stod bredbent på Moder Jord och kikade mot stjärnorna... och dels det som spelades hemma om kvällen när det var dags att sova. Inte för att jag gillade allt vad som spelades då, redan som liten visste jag precis vad jag ville höra. Och jag tror faktiskt inte att den musiken fanns då... för det dröjde många år innan jag fann den rätta musiken. Och vad jag njöt då!

Jag kallade det för stjärnmusik. Det jag hörde och visste fanns... men inte visste var jag skulle hitta. Schiller, ovan, är väl en form av moderniserad stjärnmusik... men den kan komma i vilken skepnad som helst. Även Kent har vissa stjärnmusiklåtar. Likaså Miriam Bryant, Sia... Björn J:son Lindh... ja, vilken som helst ung eller gammal nu levande musiker. Inte att förglömma alla de som redan gått vidare till en annan dimension och lämnat musikspår efter sig som jag sent ska glömma.

Det var även stjärnglans över Janne Schaffers gitarrsmekande idag. Den mannen, han kan spela. Och gör det med hela kroppen och själen. Han är gitarren. Han är det han spelar. Det är så det ska vara. För i musiken söker jag en känsla. Kanske inte samma känsla varje gång. För sinnesstämningar kan variera och musiken man söker. Eller så söker jag en viss musik för att komma i en viss stämning. Oftast.

Jag dansar till musik. Jag sover till musik. Jag andas musik. Jag lever musik. Jag mediterar musik. Utan musik går inte att vara. Måste jag vara utan så spelar jag själv, inuti... och sjunger och dansar ändå. Försök stoppa det om du kan... hahaha.

Däremot... har jag väldigt svårt för musik som bara låter som hemska ljud staplade på varandra och med ett troll som morrar ur sig något som låter som ord. Vet att det finns många som gillar även det men jag klarar det inte. Det blir bara stressigt. Och stress vill jag minska genom den musik jag lyssnar på och gillar. Det är liksom det som är tanken.

Och att lyssna på musik är lika viktigt som att andas...

liksom att få skriva när och vad jag vill om vilket som helst som faller mig in. Att till det göra mina egna bilder... ja, då leker livet. Då gör jag det jag ska göra. Det som är min uppgift. Sörrö!

Möte med två virtuoser - Janne Schaffer och Markus Wargh

Så har vi då avnjutit ännu ett högklassigt mästarmöte. Janne Schaffer och Markus Wargh. En gitarr och en orgel. Och som de kunde låta. Ståpäls hela vägen runt om. Domkyrkan var full av diggande människor...

fast gubben bredvid mig gillade nog mest att slicka och suga på sina egna gaddar, fisa och sova. Ytterst äckligt. En och annan hade mobilen på och det ekade mellan kyrkväggarna när de ringde... Janne Schaffer sa till en att hälsa till den som ringde. Några hostade så taket höll på att lyfta.

Men... det var helt magiskt. Att ljud ur trästycken och metallbitar kan låta så fint och angenämt. Musik ska avnjutas med artisterna fysiskt närvarande. Och nu för tiden är vi så lyckligt lottade att vi kan avnjuta både ett och annat och även ett tredje nästan när vi vill. Musik, teater, film... uteliv. Jajamen.

Kanske bara för att...

Ibland hittar man ord som slår an. 

Både egna och andras. Här någon annans. 

Fick mig att vilja börja skriva igen. 

Så länge sedan. 

Finns massor av ord som behöver ut och ned på pränt. 

Kanske för att läsas. Kanske för byrålådan. 

Kanske bara för att...

Att renovera ett hemmakontor

 Hemmakontoret ligger i det rum som har flest väggar. Ja, fem stycken, är det. Inget konstigt alls. Finns väl många rum som inte har bara fyra väggar. Det här rummet har fem och är lite annorlunda byggt än alla andra rum.

Hemmakontorsrummet är det enda rummet i vår stora fina lägenhet som inte är som alla andra. Fast köket och hallen är lite "egna" de med. Men dit kommer vi senare. Hallen har faktiskt redan fått nya tapeter och lampor... men mer blir inte förrän kanske nästa år. Eller året därpå... vi får se hur det blir med tid.

Hemmakontoret får finfina tapeter. Lazulite Moonrock från ASW. Bilderna gör inte riktigt rättvisa åt tapeten. Den är inte så grå som på övre bilden och inte så brun som den bilden här bredvid. Den är snygg!

Tapeten hamnar på den femte väggen. De övriga är fint vitmålade.








Nytt golv har vi lagt också. Vinylklickgolv. Pergo. Nordisk vit ek. Utan ftalater,

Så enkelt att lägga. Till och med en med tummen mitt i handen klarar det. Inget såga och jävlas... bara skära med kniv och böja. Ingen plast under heller innan läggning. Blir en helt annan känsla på golvet. Varmare och mjukare.

Snart in med möblerna. Nya fina kontorsstolar. Vårt eminenta skrivbord. Käre makens fina gamla skåp. Våra vita hyllor med dörrar som döljer kontorsgrejor och pärmar. Fin belysning. Ja...

vi är nöjda.

Fler sanningars ögonblick

Som jag skrev i går så går tankarna till nåt kul till bilens skylt. För kul ska det vara. Peppande. Rättvisande. Något som talar för mig, som mig... Rätt som det är har jag hittat det ultimata påståendet. Det som gör mig full rättvisa. Ända ut i fingerspetsarna och hårtopparna.

Har du nåt bra förslag att ge mig?

Fast jag gillar ju det jag skrev i går. De här från idag är inte heller fel.

Sanningens ögonblick

Kanske dags att investera i en ny skylthållare till bilen. Rev ju bort reklamen från bilfirman för ganska länge sedan... och inte hittat något nytt kul att ha där.

Här är sanningens ögonblick... nu har jag hittat rätt. Jag är ju ett ledljus. Inte bara för att det lyser i baken på bilen till glädje för alla som är bakom mig. Ni som känner mig har ju sett glorian. Som lyser runt mitt huvud. Ledljus.

Speglingar

De flesta har bilder på sina idoler...

jag har en spegel!

Celebrera

Första oktober. 

Vi har bott i vår lägenhet i ett halvår

Vi har bott lika länge i stan

Vi har varit gifta i lite över en månad

Vi har båda jobb och inkomster

Vi kan leva det liv vi vill, och gör det

VI är lyckligt lottade

Vi är tacksamma över hur livet leker

Trender och tendenser

Under en ganska lång tid har jag funderat över hur människor uttrycker sig. Om andra medmänniskor. För i det här fallet talar de inte om sig själva... påstår de som uttrycker sig.

Väldigt ofta har jag hört att den som inte får som den vill med att styra och ställa med en annan människas tyckande och liv... går ut med att den människan är både dement och psykiskt sjuk. Dömer rakt av, bara för att denne inte kunde styra en annan. Varför?

Många gånger har jag hört... "jamen, hen är dement!" Och vad jag vet finns absolut ingen demens. Det som finns är att personen i fråga inte låter sig styras av andra i onödan. Att denne faktiskt har modet att säga ifrån att den inte är med på noterna... oavsett vad som menas. Det är en rättighet var och en har.

Och så fort det går den talande emot så är motparten "psykiskt sjuk". Det är också en term som kastas ut hur som helst. Det är absolut inget psykiskt sjukt att vilja styra sitt liv själv. Att inte hoppa när någon annan skriker hoppa. Att ha rätten att säga ifrån när det inte passar. För var och en har sitt liv. Ska styra sitt liv. Inte dansa efter någon annans pipa. Sånt har världen fått nog av.

Går inte något av ovanstående att applicera på personen i fråga som man talar skit om så kan man ju alltid dra till med "att hen blåser den och den och den". Mycket populärt idag. Alla tror sig blåsta på både det ena och det andra. I verkligheten kanske de ska titta på sig själva och vad de gör och hur de uttrycker sig. Har den omtalade lyckats med sitt liv så finns hur många sätt som helst att försöka förstöra för personen. "Hen har trampat på alla andra"... "hen har blåst dem"... "hen är psyksjuk"... "hen är dement"...

Och så kommer varianten med häxerier... då till slut. För naturligtvis måste det ju till häxerier och svartkonst för att lyckas här i livet? Eller hur? I alla fall om man lyssnar runt på de som klagar och gnäller och inte tar hand om sina egna liv. Men det är så enkelt...

man slutar tänka taskigheter... både mot sig själv och andra. Man tar hand om sig och vårdar sitt hela jag, utan någon baktanke mot någon annan. Vad säger att inte du kan fixa ditt liv? Inget. Det är bara att ta hand om livet och leva det liv du skulle vilja ha.

Nu kommer "vän av ordning" att gå i taket... men det är så enkelt. Eller... enkelt är det kanske inte alla gånger. Men jag menar, att om man går "all in" och tar hand om sig och sitt och på det ägnar sig åt att få världen lite rarare... så kommer framgången. Jag har kämpat för att få det så bra som jag har det. Vridit och vänt på livet. Min "räkmacka" har jag fått ordna själv. Det är så det är för var och en. Och ordnar man inte "räkmackan"... ja, då får man väl käka hårdbröd då. Inte värre med det. Men käkar man "hårdbrödet" så missunna inte andra att ha det bra. Det blir inget bättre av det. Du blir bara förgrämd och får bitterhetens rynkor och skrynklor. Minns också att bitterheten gräver djupa sår inuti dig. Sår som är svårläkta och som du inte hade behövt sätta dit i dig själv.

Fast å andra sidan... bitterheten kanske smakar gott?! Är det därför så många ägnar sina livs dagar till att försöka förstöra för sina medmänniskor? Istället för att faktiskt leva sina liv.

Så snälla medmänniska... lev ditt liv och sluta styra upp andras.

Namaste

Lill äger...

Fredagens arbete avslutades med Lill Lindfors på scenen. Som alltid levererar hon. Från första stavelsen till sista applåden. Att hon sedan kör min absoluta Lillfavoritlåt "En sån karl"... ja, det gör inte saken sämre. Och jag kör en snutt som en hyllning till den fantastiska karl jag har.

För övrigt har tystnaden lagt sig som bomull kring öronen. Nu kan man få sinnesfrid och arbetsro. Inga störningar och avbrott. Livet leker... kan man säga.

Trumma, min trumma...

dåna ut över nejden
bom bom bom
spela din låt
för din talan
trumma, min trumma
för ut ditt budskap
högt och lågt
långt och kort
tala till oss
bom bom bom
vargen är med mig
månen likaså
moder jord bär mig
trumma, min trumma
tala
bom bom bom

Nu har jag mina trummor. En målad av Rosenmåne och en som jag själv målar. Här ska spelas. Skallran och regnröret gläder sig åt nytillskottet. Fina melodier kommer att höras över nejden. Lyssna och ta in. Lev med. Känn. Vibrera i din energi.

Foto: Warglycke, med mobil Sony Xperia.

Ja, det här också då...

Jag skapar

Jag gör

Jag manifesterar

Jag avser att

Jag åstadkommer

Zorro - min bästa vän

Idag åkte vi till Zorro-land. Det är inte alls som det längre norrut omtalade Foppa-land. Har inget alls med sånt att göra. Mer som... Zorros domäner. Ja, den där stora köpladan där alla andra också befinner sig och handlar så pengarna ryker.

I alla fall bunkrade jag Zorro:s för det såg ut som att de höll på att ta slut. Det får inte ske. Därav bunkringen. En Zorro är bra för mycket. Den främjar sömnen. Den tröstar. Den är en god lekkamrat. Den stöttar dig alltid. Står på din sida. Sviker inte. Att sedan Zorro är en snygg kille... ja, det gör inte alls ont.

Man kan också välja om man vill ha stora Zorro, stark och stadig när hårda vindar blåser... eller lilla Zorro, mer god och tröstande. Personligen föredrar jag båda. Ingen är bättre än den andra. Och nu finns ett helt gäng i min garderob. I tryggt förvar. För hemska tanke...

det såg ut som att Zorro:arna skulle ta slut i köpladan. Sånt får inte ske. Behöver man en Zorro ska det banne mig finnas att tillgå. Inte ta slut. Går tydligen inte att lita på Zorro-leverantören. Men nu har vi Zorro-behovet tryggat för ett antal år framåt och sedan kanske han inte behövs på samma sätt.

Efter flytten har jag inte fått fatt på min fotoutställning. Finns ju ett antal kartonger att finna saker i när man flyttar. Men... med tiden så kommer allt fram och dit det ska. Och så min fotoutställning. Nu kommer den att få en hedersplats på mitt jobb.

Var annars? I kreativitet och kultur hör ju foton hemma. Lika väl som dans, musik, teater...

och jag får mer och mer det liv jag vill ha. Det mesta har gått som på räls sedan flytten,.. ja, innan också. Bara att pricka av på önskelistan. Både bostad och jobb och allt runt omkring det. Flyt kallas det. Eller gräddfil, kanske... som en del vill tycka lite avundsjukt. Men ingen behöver vara avundsjuk, det är bara att ordna till sitt liv och göra det man vill av det. För att bara sitta på rumpan och tro att det ordnar sig av sig själv... nej, så är det inte. Tyvärr. Man får nog ta tag i livet och göra det som man vill ha det. Ingen annan gör det åt dig och skulle någon annan börja rota i ditt liv och styra och ställa så blir det troligen inte rätt. Eller hur?

Jag är så nöjd med mitt och kära makes liv. Och än mer nöjda ska vi bli. Vi prickar fortfarande av saker på vår önskelista... och myser rart.

Nu ska jag äta äppelkaka och dricka kaffe tillsammans med den jag älskar. Det har vi båda förtjänat. Jag har jobbat klart för i kväll. Jobbet gick som en dans och var riktigt roligt. Och jag vet ju att jag passar för det arbete jag har. Så...

kaffeskål på er den här härliga lördagskvällen!

NORRDANS med Carmen - fin teater

I kväll var vi på lokal. Ingår liksom i mitt jobb. 75 minuter Norrdans-premiär på scenen. Inte att förakta. Röda mattan var utrullad utanför dubbeldörrarna och brinnande marschaller kantade vägen in på teatern. Detta kräver ju en premiär... Duktiga dansare och bra ljud och ljus. Sevärt. Nästa föreställning är på lördag kväll. Så ännu en chans att se detta.

Sedan följer föreställning efter föreställning i en lång räcka som ett fint pärlhalsband hela hösten. Den ena gobiten efter den andra. Vi avslutar med Pontares Midvinterland precis innan jul. Lyckligt lottade är vi. Och värda det.

Höstfeeling

En svag nyansförändring i lönnarna avslöjar det. Än så länge är det bara en annan ton på det gröna. En rödare ton. Kanske så svag att inte alla upptäcker den. Men jag har upptäckt. I vinden kan man också bitvis känna lite "bett"... en föraning om isande kyla. Men bara en föraning. Än kan dagarna vara varma och sköna ganska länge till.

Mörkret lägger sig som en yllefilt runt oss alla. Mer om vissa, om man ska se hur de beter sig och inte kan föra sig. Men snart är de oförskämda ett minne blott. Man behöver inte ha med sådana att göra.

I mörkret är alla katter grå, sägs det ju också. Vet jag inte det. Tycker att alla katter är mer eller mindre svarta i mörkret. Förhoppningsvis kan man se deras blänkande ögon så man slipper köra på dem.

En storm har vi ju haft. Fler lär komma. Fast den storm som var kan inte kallas höststorm. Det var en sensommarstorm. Men rejäl. Tog med sig en hel del träd på sin färd genom riket. Lite trädgårdsmöbler och annat löst också... har jag fått berättat för mig. Jag behöver ju inte bry mig om sådana lösa ting längre. Jag har ju inglasat och skönt var dag.

De stora höstregnen lyser ännu med sin frånvaro. Det som lyser är istället alla fina lingon i den skog där jägarna nu mördar älgar på löpande band. Rättvisast vore att förse älgarna med bössor och att de har samma chans att försvara sig mot de människor som vill döda dem.

Djuren finns faktiskt inte till för att vi ska ha något att döda. Och i bästa fall käka upp. I alla fall de finare delarna. Var resten tar vägen vet jag inte. Kanske ner i gapet på någon björn. Jamen... du skjuter vi väl den med då... eller hur? För att den bara är ett... djur. Ja, jag återkommer till...

att människan är ett monster. Både mot varandra och mot djuren... för att inte tala om vår stackars jord. Bråka och käfta. Döda och äta. Skita ner och ta för sig. Det är monstren det. Inte sjutton föddes vi elaka och småsinta? Det är något många har tagit till sig eftersom. Bråka med sina medmänniskor och försöka förgöra dem på alla de sätt. Bråka med djur och natur och förgöra även där. Inte en tanke på kommande generationer. Inte en tanke på något, verkar det som. Alltid någon annan som ska göra rätt och bättre. Inget ansvar. Men nu är det så att alla har ett ansvar för hur det är. Även du!

Det känns verkligen som höstfeeling i det där att människor är så jädra nedriga mot varandra. Avundsjuka och hatiska. Prova någon annan sinnesstämning! Det gör inte alls ont. Det kan tvärtom kännas bra. Ovanligt bra. Om inte annat blir din omgivning lite gladare. För att okvädingsorden inte sprätter som ur dyngspridaren.

Och dyngspridaren ska vara på bondens åker... inte i din käft. Säkerligen blir andedräkten lite goare utan all skit. Också en fördel. Och fördelar är bra. Det är ingen nackdel.

Glad höst på er, kärringar och gubbar... nu laddar jag om!

Jomen... ser du... det är alldeles utmärkt bra med mig!

Tack alla ni som gjort mig ont

ni har lärt mig att vara ödmjuk

och gjort mig starkare

Tack alla ni som hatade mig

ni har lärt mig att det är viktigt

att älska sig själv

Tack alla ni som svikit mig

ni har gjort att jag möter

framtiden mer orädd

Tack till alla er som talat osanning

bakom min rygg genom alla dessa år

ni har gjort att jag blivit en

självständig människa

som litar mest på mig själv.

(för mig okänd författare)

Jomen... ser du... det är alldeles utmärkt bra med mig. Jag mår som den prinsessa jag är. Alltså gott och bra. Jag ser en blå himlen mellan molnen, om det nu är moln när jag tittar på himlen. Oftast är den bara glänsande blå och ytterst vacker. Och om det nu vore moln... så vad gör det? Det är ganska naturligt med moln också. Och de ramlar absolut inte ner i huvudet på någon. 

Mitt liv glänser och skimrar. 

Bor som en kunglig. På en ö. Med utsikt över hav och himmel, träd och stjärnor. Arbetar på en annan ö. I ett bra arbete där jag får träffa en massa andra förträffliga människor varje dag. Kultur. Jajamen. Det gillas. Nygift och med en rar make som tar god hand om oss. För i livet ingår att man tar hand om både sig själv och sin kära. Det duger inte att gå på varsitt håll och bara tänka på sig själv. Släkten nära. Umgås och träffas. Äta gott och fika gott tillsammans. Kan resa vart vi vill, och det gör vi. En liten tur hit och en liten tur dit. Än här och än där. Får utrymme att hålla på med vad jag gillar... kreativa uppdrag. Utbilda mig i det jag vill. Leva det liv jag vill... med goda människor, kultur och hantverk, natur och upplevelser. 

I kärlek. 

Bara kärlek. Och mycket av den. 

Nu ser jag fram mot hösten med allt kulturellt utbud som serverats oss. Med en kurs som jag länge velat göra... och med mina trummor som är på väg till mig. En målad i kärlek av en trumkonstnär och en som jag själv ska smycka kärleksfullt. 

För vad livet går ut på är... kärlek. Både till dig själv och till din nästa. Kärlek. Vi föddes inte för något annat, vi människor föddes för att sprida kärlek. Kärlek, kärlek, kärlek... och så lite till kärlek. Inte svårt alls. Öppna ditt hjärta och låt det glimma och skimra vackert där inuti... låt det rinna över och ut i världen. Var lite generös. Både mot dig själv och dina medmänniskor. Kostar inget. Du har massor av kärlek bara du tror dig om det. Alldeles gratis. Kärlek.

Sedan finns det ju alltid de som har åsikter om än det ena och än det andra. Men låt bli. Jag är inte intresserad av annat än kärleksfulla människor. Jag är inte intresserad av de missunnsamma. De sura. De elaka. De kärlekslösa... 

The spirit

Förtalets gåva

Det talas ofta om att vissa människor har "talets gåva". Och det kan nog stämma. Vissa pladdrar livet ur sin omgivning. Älskar att höra sin egen röst. Tjatar hål i hjärnan på sina medmänniskor. Föddes inte med någon stoppknapp över huvud taget...

Sedan finns det de som har "förtalets gåva". Sprider "sanningar" som ingen sanning har. Ljuger och fabulerar. Snor ihop sina egna teorier och förvrängda tankar till en sorts sanning som de tror stenhårt på. Och sprider, likt maskrosfrön för vinden. Manipulerar. Förvrider. Hatar. Hotar. Men...

det brukar slå tillbaka på den som sprider skiten. Karma, kallas det. Eller som det kan visas på roliga bilder... med en fläkt som skickar tillbaka skiten till den som kastade den. Hihi...

Jag är ditt ledljus

Som en fyr ska jag lysa i mörkret

Lysa upp din väg, ge dig ledljus

Låta dina fötter få jämn mark att gå på

så att du hittar hem på ett säkert sätt

Jag lyser för dem som behöver mig

För känd och okänd

För stor och liten

Följ mitt ljus och du är säker

Gå mot ljuset, där finns jag

Din guide i mörkret

Din vän på vägen

Alltid att lita på

Gå mot ljuset, Där sitter jag.

Som en fyr ska jag lysa upp din väg

Göra mörkret ljust och vänligt

Följa dig en bit på vägen

Din ledsagare

Tvivla inte

Vänd dig om och du ska se mig

Jag finns där

Du går säker där du går

Text: Warglycke 2007  Bild: Warglycke 2016

Lasta av...

så lossar jag på ännu lite mer barlast. Sådant jag inte kan eller vill ha kvar i mitt liv. Bort med allt som inte stämmer in.

För mitt liv är mitt liv. Ingen annan kan bestämma vad jag ska tänka, tycka, känna... hur jag ska vara. Jag ska bara vara mig själv och ha ordning på mitt. Hur det är med andra är faktiskt deras jobb att ta hand om.

Släppa taget... lossa... lasta av... hitta sig själv där någonstans och ta vara på det. Fast jag vet ju att en hel del inte gillar det. "Man ska vara som man alltid varit"... eller "man ska vara som andra tycker att man ska vara". Men så är det inte. Och om någon annan har åsikter om hur jag ska vara så får väl jag i rimlighetens namn också ha åsikter om hur den personen ska vara? Eller hur? Jodu...

Men... jag bryr mig inte. Hur du är, det är ditt bekymmer. Hur jag är, tar jag själv hand om. Om vi kan hitta vårt inre rätta jag så är vi att gratulera...

och det är ju det jag gjort. Tagit fram mitt eget rätta jag. Mitt inre jag... som jag fått gömma i så många år... för att andra ska tro att jag passar in i deras jädra ramar. Jag ska bara passa in i mina egna ramar. Oavsett vad omgivningen tycker och tänker. För så vist är det inrättat här i livet. Var och en har sitt eget liv. Varför skulle man annars få ett alldeles eget liv? Varför skulle man då vara unik och olik alla andra? Just för att det behövs. Och för att vi alla unika behövs. Så jag är unik här och du är unik där. Och alla andra är unika där de är. Och raka och rättrogna sina egna inre jag.

Heja på... du där! Nu kör vi på det unika vi är och det unika vi har med oss. För alla unika tillsammans blir något väldigt bra.

Och vill du inte vara unik och dig själv... så låt då andra vara det.

Jag vill inte ha ett förhållande...

Jag vill inte ha ett Förhållande - det håller Mig tillbaka!

Jag vill ha en Bästa Vän jag kan Sova med, Älska med,

att se Film med, Resa tillsammans med, Utvecklas med,

och upp(Leva) med!

Jag vill ha en Bästa Vän, 

någon som jag kan Skratta med - och vara Kreativ med.

Någon som jag kan Anförtro mig till, öppna mitt Hjärta!

Någon som Alltid kommer att vara Där utan att döma!

Jag vill ha en Bästa Vän som jag kan Meditera med, 

Njuta tillsammans med - och Sjunga och Dansa med!

Jag vill vara Nära, Känna och Vibrera tillsammans med Dig!

En text jag hittade någonstans. Inte min. Däremot väldigt bra. 

Och precis så är det. Man ska inte hålla tillbaka varandra. Däremot hålla om, hålla av och hålla ömt. Och därför lever vi tillsammans. Min kära och jag. Och det kan inget och ingen ändra på. Störst av allt är kärleken!

Du skall älska din nästa såsom dig själv

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Matt 7:12

I kyrkan idag talades om "medmänniskan". Inte om allt ont och dumt man ofta gör varandra... utan om allt gott man istället kan göra för sina medmänniskor. Sympati och empati. Älska sin nästa som sig själv. 

Ja. Älska sin nästa som sig själv. Och nästan är inte bara ditt barn, din respektive eller ditt husdjur. Din nästa är alla andra. Utan åtskillnad. Utan krav. Utan villkor. Bara älska. 

Älska sin nästa som sig själv. Idag tror jag det är få som ens älskar sig själva... om vi ska se hur världen ser ut. Det verkar istället vara hat och avund som styr det så kallade "älskandet" som många håller på med. 

Känner till en hel del människor som inte älskar sig själva... för de kan inte visa kärlek till människor runt omkring dem. Det enda sätt de vet om är hat. Hat och avund. Hat och hot. Hat. Hat. Hat. Hur kan detta hatet ha gripit tag i de människorna på det sättet. De föddes utan hat. Ingen har ju det med sig från början. Varför då någonstans på vägen hugga tag i det och hålla fast krampaktigt? Verkar ju lite stolligt minst sagt. Inte så lite stolligt heller. 

För hur kan världen bli bättre om hatet växer? 

Här sitter människorna i sina bostäder och har en massa åsikter. Hatar och gnäller. Lägg ner det! Sluta hata. För egentligen bevisar du ju bara hur illa ställt det är med din egen kärlek till dig själv. Illa. Om det ens finns någon kärlek i hjärtat ditt? Varför hata sina medmänniskor den lilla tid vi ändå har på vår fina jord? Är det inte lite larvigt... ja, rent ut sagt löjligt? Det enda som händer är ju att du mår pest och blir ful. Är det något att stå sig efter?

Nej, Sluta hata. Sluta bråka. Sluta tjafsa. 

Börja älska. Både dig själv och dina medmänniskor. Vi är alla här på grund av kärlek... för att sprida kärlek. Kärlek kan inte bli fel. Och då menar jag inte att du ska gå ut och rasera äktenskap och förhållanden. Det är inte den kärleken du ska ta till dig. Du ska visa den kärlek som faktiskt bor i ditt hjärta. Din kärlek till medmänniskorna. De du delar bostad, trappuppgång, kvarter, jobb och... ja, hela livet med på olika sätt. Gäller även kassörskan i mataffären, den unga killen på bensinstationen, uteliggaren, tiggaren, den som kommit hit från annat land och kanske inte ser ut som du. För hur ska alla kunna se ut som du. Vi är alla unika och ska se olika ut. Det är det som är vitsen. Vi ska tycka och tänka på vårt eget sätt... och med det menas inte att vi ska hata och utesluta. Vi ska visa älskvärdhet och kärlek. Respekt. Inget annat. 

Och du...

du ska älska din nästa som dig själv.

Hur har du det med självkärleken? Älskar du hela dig själv? Kan du titta dig rakt i ögonen i spegeln och säga att du älskar dig... och göra det tusen och en gånger... och att det faktiskt är sant. För om du inte kan det så kan du inte älska din nästa heller. Då är det dags att börja öva på kärleken. Morgon, middag och kväll. Kanske även däremellan. 

Så... älska din nästa som dig själv! Förlåt dig själv för att du missbrukat din kärlek och börja älska dig själv och din nästa. 

Bil- och mcutställning i Smöråker - 20 augusti 2016

Oldsmobile. Instagramfoto Warglycke

I många, många. år var jag totalt botad från jänkefeber... för att farsan hade ett antal jänkar genom min uppväxt och jag tyckte han var ytterst pinsam med bilar som ingen annans pappa hade. De andra papporna hade vanliga bilar... mesiga bilar... svenssonbilar... kalla det vad du vill, de hade inte jänkare. 

Nu har jag fått andra tankar och kan tänka mig att ha en alldeles egen jänkebil. Men då en femtiotalare av rätt märke och utseende. Inte en som mullrar som åskan och skramlar och bullrar, utan en som mullrar diskret och glider fram elegant med mig vid ratten. Helst någon mullig Chevrolet Bel Air... -55, -56, -57... nånting. Eller liknande bil. Finns så många fina varianter av jänkare. Bara jag slipper sjuttiotalarna!

Hade tänkt att jag kunde cruisa på gatorna. Ställa ut. Köra runt med maken, kanske en tur med Mor... och absolut en eller flera turer med barnbarnet Josef. En och annan tur till Ica går säkert för sig också. 

Har suttit och kollat vilka bilar som är till salu. Jodå... finns lite av varje. Fast inte alltid så nära, blir i så fall att åka en bit och hämta hem kärran. 

Dodge Coronet Lancer -59. Instagramfoto Warglycke

Den här Camaron har man för att skrämma knepiga tanter med vid övergångsställen. Sådana damer brukar vara rädda för svarta bilar med muskler. Skulle inte göra ont att ha den heller.

 Buick

Chevrolet Bel Air -57

Ford Chrown Victoria

Pontiac 

Pontiac Chieftan och Cadillac Deville

De sex sista bilbilderna är från samma tillställning år 2014

Ulf Lundell - Kärleken förde oss samman

En av våra låtar. Med bästa Ludde. Så sann... så riktig.



Idag är det bara du och jag

idag är det bara vi två

du är min och jag är din

och kärleken förde oss samman...

Jomen... tackar som frågar...

Det går bra med det nya jobbet.
Det är varierande, och jag får träffa mycket människor.
Frottera mig med de som kallas kändisar. Går bra det med. Det är människor det med.
Blir bra det här.

Så tackar som frågar... det går bra med det nya riktiga jobbet.

Bröllopsklockorna har klingat

 Nu har vi gjort det!

Ja... det som de flesta inte trodde på. Två blir ett. Kära sambo har blivit kära make. Och jag har blivit älskade maka.

I lördags, 13 augusti 2016 kl 15.00... svarade vi ja inför domprosten i domkyrkan.

I bänkraderna satt släkt och vänner. Solen sken och vindarna var ljumma efter en regnig natt och en gråmulen förmiddag. Precis som vi bestämt.

Vi tågade in till Pink Floyds "Coming back to life" med en suverän kantor vid orgeln. Fotografen var på plats och jag har sett några bilder redan... helt underbara. En Pontiac Bonneville stod utanför kyrkan sedan vi vandrat gången tillbaka mot dörren och kyrktrappan till tonerna av Petersson-Bergers "Intåg i sommarhagen". Cruising runt stan och än mer fotograferande. Kvällen avslutades på lokal med god middag och samvaro.

Maken är en klok karl så han bytte ut sitt efternamn mot mitt. Moderna karlar gör så. Bröllopet hade som tema "blått"... eftersom vi gillar blått och i ringarna Flemming Uziel är en blå sten gömd.

Maken togs omhand och pysslades om av sin frisör. Jag fick smink och hår på mitt ställe. Klänningen och kostymen satt som en smäck på oss. Finskorna och klackskorna på. Blomkrans till mig och en likadan coursage till brudgummen...

och nu är vi gifta.

Tror att gästerna var minst lika lyckliga som vi... det formligen sken om dem. Bröllop gör något med människor. Tar fram de finaste sidorna. Så vist är det...

Söt-ungen!

Inte alls en smutsgris. Man blir kladdig i ansiktet när man äter, i alla fall som ettåring. Plockmat som macka i bitar, päron i mindre skivor och en massa färska blåbär går ner i en faslig fart.

Underbara unge med sina fantastiska ögon.


Mobilfoto Samsung Galaxy A7, Nina Warglycke

Titta mot trädtopparna

Det rådet fick jag en gång.

Titta mot trädtopparna!

Bara så där. Utan att förklara vad jag skulle titta efter. Jag funderade och tittade... och tittade och funderade. Slutade fundera och bara tittade istället. Tittar fortfarande.

Jodå... jag ser massor. Olika väderfenomen. Moln i både roliga och mindre roliga varianter.
Fåglar. Stora och små, vanliga och ovanliga.
Spindlar som seglar. Kanske till för dem fjärran nejder.
Fjärilar och trollsländor. Våra alltid närvarande trollsländor. En och annan humla.
Färgfenomen i molnen. Månen. Stjärnor. Haloringar.
Och jag ser... trädtoppar. Jag älskar träd. Och himlen. Månen. Stjärnorna. Solen.

Så...

jag tycker att du också ska...

titta mot trädtopparna.

Och nej, jag tror inte jag hittat svaret på vad jag ska se i trädtopparna, i trädtoppshöjd eller på himlen. Men jag tittar ändå. Det är ju vackert. Spännande.

Cellminnen är intressanta

Läser om cellminnen. Sådant vi har med oss från tidigare liv. För oavsett om och vad man tror om tidigare liv så har vi alla cellminnen. Ja, även från det här livet.

Intressant att läsa om. Och tänka sig att vetenskapen inte riktigt insett hur komplicerade vi är. På alla håll och kanter. Utan och innan. Högt och lågt. Under och över. Kroppen är liksom inte bara en kropp och punkt slut där. Kroppen är så mycket mer... liksom hjärnan och psyket.

Finns massor att läsa om ifall man vill och är intresserad. Är man inte det så får man väl låta bli då. Vi alla har ju ett val.

Själv vet jag absolut och precis vad jag vill läsa om. Som cellminnen, drömmar, kulturer, religioner, sammanhang, hjärnan, shamanism... och mycket mer. Jag vet vad jag tror och vet. Lika som du vet vad du tror. Och alla får tro som de vill.

Fönstret hittade jag i en gammal kyrka. Den används bara för vigslar och dop. Står i ett friluftsmuseum. Brukar gå in där emellanåt och beundra alla målningar. Se på det fantastiska ljuset som fullkomligt vräker sig in från de stora fina fönstren. Tänka på och känna hur det kunde varit här... säkerligen ganska kallt om vintern, och skönt att svalka sig om sommaren. Tänka på om prästen dundrade fram orden i sin predikan... eller om han smekte församlingen medhårs i sina texter. Brukar också tänka på hur fantastiskt duktiga hantverkare var förr. Tycker faktiskt inte att det är så jädra duktigt att sitta i en maskin och på så sätt få ihop ett hus. Vägg på vägg, som klossar. Det är förenklat arbete. Visserligen bra, för nog var det tungt och jädra besvärligt många gånger förr.


Boken jag läser heter - Helande minnen från tidigare liv av Atasha Fyfe.

Varg - Nattens Konung

Fina dagar

tillbringade i huvudstaden. Hemma.

I Tegnérlunden.

Hotell på Kungsgatan. Mycket centralt. Äta grekiskt, sydamerikanskt och faktiskt även vanligt svenskt. Dricka gott. Strosa. Flanera. Uppleva. Andas. Leva. Nattsudda.

Gamla stan. Djurgården. Kungsträdgården. Tegnerlunden. Norra Bantorget. Haga norra. Junibacken. Fjärilshuset. Ja, det är en del av allt vi hann med i dagarna tre. Vackert väder hade vi tur med. Som vanligt. Faktiskt riktigt vackert. Helt underbart att flanera längs gatorna och bara njuta.

Fjärilshuset.

Hann handla en hel del också. I helt andra affärer än på bostadsorten. Lite lyxigt och flärdigt. Väl unt.

Lovat varandra en repris på denna resa. På samma hotell. Samma flanerande och levande livet.

Bästa maten, drickat och desserten var absolut på Supper Gården. Sydamerikanskt. Lite starkt. Oerhört gott. Lagom portioner som gjorde att man orkade gå vidare efter maten. På grekiska kolgrillen var mattallrikarna så stora att man lätt kunde föda två personer på en portion.

Dina barn tillhör dig inte

Dina Barn!

Dina barn tillhör dig inte.

Du kan ge dem din Kärlek, men inte dina tankar, Ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, Men inte deras Själar, Ty deras Själar tillhör morgondagens land, som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem, men försök inte att göra dem lika dig själv. Ty livet går ej tillbaka och dröjer ej vid igår.

- Khalil Gibran

Grattis bloggen - 2 år idag!

Grattis bloggen... 

idag fyller du två år. Still going strong. 

Det firar vi med en vegansk morotskaka. Underbart god och lätt att göra. Den står i ugnen just nu. Ätbar senare i eftermiddag. Mums!

Den som reser får se...

En liten tur hit...

en liten tur dit...

tillsammans blir det ett antal turer. Småsemestrar. Tid för varandra... någon helt annanstans än där vi har våra bopålar.

Båda har vi en hemlängtan. Den följer vi. Kompassen pekar söderut. För vi har tagit ut riktningen. Noga. Och det kan aldrig bli för långt söderut. När vårt eget land tagit slut... så tar annat land vid. Hej, roligt att se er...

Så alltså... den som reser får se.

Och se vill vi göra. Uppleva. Leva. Känna. Det är viktigt att se det jordklot vi finns på. Och om de inte skulle räcka... så kikar vi på månen. Och Plejaderna.

Man skulle också kunna göra som flyttfåglarna. Leva i vårt fina land när det är just som finast. Och flytta till annat ställe under vintern.

Så... den som reser får väl se.

Till min älskade

Jag visste inte att du fanns 
fast jag hela tiden vetat det 
Genom hela livet har jag letat 
jag visste till och med ditt namn 
Fast jag inte visste att du fanns 
En dag stod du bara där 
som en uppenbarelse 
Fast jag fattade inget 
Just då 
bara hur märkligt rätt det kändes 
bekant och nära 
som rätt pusselbit i mitt pussel 
Dock tvekade jag 
vilket gjorde att högre makter 
trädde in på scenen 
Jag hade inget att välja på 
Det enda rätta var att följa mitt hjärta 
och det följer jag nu 
tillsammans med dig 
I evighet lovar vi varandra 
trohet 
i evighetens evighet
Den blå stenen 
i våra ringar 
är det hemliga tecknet. 
Jag älskar dig 
vi hör samman 
Igår 
Idag 
I morgon 
Alla dagar 
i evighet 

Finkofta

En finkofta vill jag ha till mina fina långa klänningar.

Har ju ett antal maxiklänningar nu. En del av dem har bara smala axelband. Ibland vill jag vara lite mer klädd, om det är svalt eller om det inte anses propert att vara ganska naken upptill om axlarna. Man får ju ta seden dit man kommer. Eller hur?

Den här kommer att göras i ljust blått och mörkare blått. Rosa är fint och jag passar i kall rosa... men just nu är det blått den ska stickas i. Kanske blir det även en rosa senare.

Den här stickas med två garn. Tror det blir fint. På det virkas det till lite pynt. Sedan en knapp och så var man kalasfin.

Inte alla gånger man behöver en längre kofta. Bara en hjärtevärmare...





Tänkte även att denna söta hjärtevärmare passar offerkoftebärare bättre än just... offerkofta. Går också att byta till istället för butterluva och surstrumpor.

Offerkoftan på!

Det finns de som alltid måste ha offerkoftan på sig. Inte för att de fryser. För vem fryser i sommarvärmen?

Ja... den med offerkoftan då. Möjligen.

Men jag tror och vet att offerkoftan inte används för att värma. Inte heller för att svalka. Den bär man för att få en orsak till att sura, bråka och vara osams.

Bättre att repa upp den där jädra offerkoftan. Ta sig samman. Öppna ögonen. Dra ett djupt andetag. Och inse att offerkoftan ska brännas upp. Den gör bara allt sämre. Ful och fel är den. För stor och för lång. Fel färg. Fel garn. Sticks, bränns, svider och kliar. För att inte tala om hur den strular till livet för den som bär den. Bäraren har definitivt ingen nytta av offerkoftan... som bäraren tror. Den är bara till förtret och gör livet svårare.

Så... repa upp offerkoftan och virka söta hjärtan av garnet istället. Då har den kommit till någon nytta.




På bilden: Inte en offerkofta. En fin bebiströja jag en gång stickade.