Gott Nytt År!

 

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

 

Så blev det 2018... då

fast det visste vi ju alla.

Ännu ett år har gått. Tyckte tidigare att året hann bara börja så var det slut, men nä... nu känner jag att det var långt. Inte för långt, inte för kort... precis som det ska vara. Bara.

Det här året, 2018, ska bli så mycket bättre. För man kan hela tiden förbättra. Inte fel alls. Vi har tänkt att införa än mer magi... mirakel... underverk.

Hur har du tänkt?

Första oktober

Oktober. Första dagen i månaden. Himlen är jämngrå. Träden lyser i olika valörer av gult, rött och brunaktigt. Några håller envist kvar det gröna. Regnet strilar emellanåt. Då kan man behöva lite uppmuntran...

som ett par nya dojor...

med vargar. Eller med... ännu mer varg.

Kanske också...

trollsländor.

Många fina dojor finns det att välja på. Varför gå med tråkiga enkla svarta eller bruna och tråka sig genom vintern. Det finns massor med roliga skor att välja på. Här!

Lys upp din vinter med ett par härliga kängor! 

Snart har ett år gått igen...

2016 rivstartade verkligen... och så har det fortsatt. Massor har hänt, vi har verkligen inte haft tid att ha tråkigt. Nu håller detta år på att ta slut och vi travar på för fullt framåt. Planerar för nästa år, 2017... som ska innehålla än mer roligheter och upplevelser.

Vilka funderingar vill du ha svar på?

Nu tänds förhoppningar i vart fönster

Nu tänds förhoppningar i vart fönster 

om glädje 

om umgänge 

om frid 

Nu tänds förhoppningar i vart fönster 

det glimmar gnistrar 

lovar lockar generöst 

ger värme förväntan 

Utanför är det kallt

Det är hälsosamt att röra på sig!

Att röra på sig är ju nyttigt. Sägs det. Och jag håller med. Jag gillar att röra på mig. Och se nytt. Än bättre när man kan sammanfoga dessa båda - både röra sig och se. Det gillar jag.

Nu är det så att jag deltar i en grupp som gör rytmiska övningar en kväll i veckan. Lagom och elegant. Fast vissa känner sig mer som... elefant. Kan ju bero på att de inte har övat lika länge som jag har gjort.

I alla fall. Mjuka rytmiska rörelser, till avslappnade musik. Och naturligtvis nedvarvning före. Släppa alla tankar och idéer som virvlar runt i skallen. Låter ju underbart...

men...

vissa kvällar... är det som förgjort.

Nedvarvningen görs helst med stängda ögon för att undslippa yttre stimuli. Nog så svårt när man efter en hel arbetsdag stressat ihop lite käk för att överleva kvällens bravader. Där står jag och försöker tänka på inget och ha ögonen stängda. Då hostar någon... och jag vaknar till. Ena ögat vill kika vad som händer runt omkring. Hör ju prasslande träningskläder och snörvlingar runt mig, för att inte tala om hostningarna. Försöker stänga öronen. Misslyckas. Funderar på hörselskydd. Men de jag har de förstärker istället. Nedvarvningen fortsätter del för del av kroppen och knoppen. Nja, när vi är klara med denna övning så har jag inte varvat ned. Men...

så startar övningarna. I långsam takt ska vi göra rörelse efter rörelse. Bråttom som jag ofta har sätter jag upp världens fart. Får onda ögat av "gympaledaren", som ju naturligtvis har stenkoll på sina elever. Försöker sakta ned. Får kramp i foten. Vill skrika rakt ut. Går inte. Då slår de andra ihjäl mig... tror jag... där de står och ser ut som totalt borta och avslappnade. Troligen bara kroppsligen närvarande i rummet.

Fortsätter med benövningar. "Vrid knäna" hör jag och fattar inget. Naturligtvis var det inte "vrid knäna" som vår ledare sa. Känner ändå nästan hur ont det skulle kunna gjort om jag vridit knäna runt benen. Sätter en jädra fart att göra som jag ska göra... istället för det felaktiga kommandot jag just trodde mig hört. Åter igen ser ledaren mig och tittar strängt. Drar ner på farten och inser att jag plötsligt är före i rörelseschemat. Vi ska ju alla göra samma rörelse... och samtidigt. Drar ned lite på takten och hamnar i fas med de andra. Någon annan är också ur fas ser jag när jag sneglar... känns bra att inte vara ensam om att ha bråttom.

Efter diverse benövningar åt alla håll är det dags för "hula-hula"... det vill säga höftrullningar. Känns lite obscent där jag står och putar med rumpan bakåt och skjuter fram underlivet i fortsättningen på höftrullningen. Tänker att "tur att jag inte tog min kortkorta kjol idag". Flera män deltar ju... vill inte flasha allt för halvkända män. Det räcker så bra ändå med rumpeputandet. Nu är det slut med ben och höftövningar och rörelserna för övre delen av kroppen inträder på scenen.

Armar böj och snurra och vifta och vinka... Nä, så var det nog inte. Armar böj. Så långt var jag rätt. Därefter skulle bara armarna och bålen snurra. Jag snurrar, räknar hur många snurr jag gör... räknar fel när jag tittar ut genom fönstret på alla som befinner sig där. Avstressad? Nä! Och nu ska vi plötsligt snurra bakåt. Ordentliga tag och vrid på bålen. Som att simma, men på torra land. Ungefär. Mitt i denna luftslukande rörelse ska vi plötsligt bli som träd i storm. Först viftar löven. Sedan viftar grenarna.. ganska friskt. Och så stormar det. Armarna fladdrar som en ljuslåga i vinddraget. Eller som stormen Egon. Snart vet jag inte vad som är bak och vad som är fram på mig själv. Misstänker att armarna sitter mitt fram och mitt bak istället för på sidorna av kroppen. Sansar mig och kollar var alla har armarna. Vi har dem där de ska vara. Tack för det.

Armarna får sig sin rejäla duvning. Liksom överkroppen. Känner att jag har axlar. Och armar. Tror jag har ett och annat finger också. Har inte kollat än. Nu kommer det jag gillar bäst. Att sträcka ut sig till sin maximala längd och kasta sig ned mot golvet. Dubbelvikt. Och upp mot taket igen... och ner. Tänker att jag skulle vilja ställa mig på händer där på golvet. Kanske hjula lite... Inser att jag då nog blir utkastad för denna kväll. Eller får sitta i skamvrån. Känns väl lite sisådär. Beslutar att sköta mig.

Efter allt viftande, putande, vridande av knän och dubbelvikande ska vi då väcka kroppen. Jag tror ju att den är vaken ändå. Som vi fladdrat med alla kroppsdelar borde väl ingen sova. I alla fall... väcka kroppen var det. Händerna för ögonen... bonk. Blir nog blåöga till i morgon, lagom till jag ska till jobbet. Mysigt. Nä. Händerna för öronen. Aj, slet lossa ena örhänget. Ner på golvet och leta. "Gympaledaren" ger mig nu verkligen onda ögat. Inte bara med ett öga, utan båda. Nu jävlar gäller det att snabbt hitta örhänget och hänga med. Nu ska vi knåda ansiktet, hårt och utan pardon. Ungefär som moster/faster Hilda skulle ha gjort när hon tycker att vi har växt duktigt och blivit feta och goa.

Som om detta inte vore nog så ska vi ni ta och klappa till oss själva. Över hela kroppen. Men... lämna njurarna, för ledaren tycker nog ändå inte att vi varit så hemska att vi ska tillfoga oss mer skador än vad vi redan gjort. Klapp, dunk, bonk, klapp... klapp...ordentliga tag. Inget slarv här inte.

Nu tror vi alla att vi har sluppit undan för den här gången och att det blir bättre nästa gång. Ack, vad vi misstar oss. Ledaren förutsätter att vi anländer i tid nästa vecka igen. För samma behandling. Och att vi ska ha blivit bättre på rörelserna sedan sist.

Jag ska hem och kurera blåögat... undrar om det var en biff eller om det var filé som skulle göra ögat friskt igen. Minns inte om jag hade något sådant i frysen... och tror nog inte att det var en fryst köttbit som skulle in i ögat... eller över ögat. Misstänker att biffen gör bättre nytta i magen än på ögat, för övrigt. De vridna knäna ska jag låta vila hela kvällen och natten. Kanske behöver mina knän något knäskydd i morgon för att jag ska orka arbeta hela dagen lång. Sjukskrivning känns mest som ett bra alternativ.

Rak i ryggen och med huvudet högt försöker jag utan att halta ta mig ut ur gympalokalen. Kan inte visa att jag lidit av vad vi just gjort. Kanske får jag då än värre övningar nästa gång. Väl ute i bilen andas jag ut och då känns det... ont. Ont. Överallt. Den där ledaren borde få känna på sin egen medicin, tänker jag. Inser att det är just vad ledaren gör. För hen gör samma övningar som vi gör. Visar. Blir fysisk och korrigerar handfast där vi gör fel. Jodå, det är bra. Anar att om vi gör fel så gör det än värre ont efteråt. Kör sakta hemåt. Kikar genom mörkret med det oskadade ögat. Kommer till sist hem, oskadd. Kryper ur bilen och in genom ytterdörren till mitt hem. Ramlar ihop på hallmattan. Inser att det är jobbigt att klä av sig ytterkläderna. Kryper sakta vidare till sovrummet. Så småningom har jag äntligen lyckats ta mig upp i sängen och under täcket. Somnar...

Nästa dag känner jag mig bättre. Lyckas lirka ut mig ur täcke och ytterkläder. Tar mig till toaletten för att kolla i spegel om jag har blått öga. Jodå! Känner genom kroppens alla delar.. aj, oj, ont. Orkar inte gå till jobbet idag.

Somnar på toalettgolvet...

Och att delta i denna aktivitet är inget nyårslöfte...

det är en gammal försyndelse som bara hållit på och hållit på, termin efter termin.

Storstädning

Nytt år. Nya planer. Nya infall. Nytt allt...

För att få plats med nytt måste man röja bort gammalt. Jag röjer. Går genom fotomappar och tar bort det jag inte vill ha kvar. Hittar gammalt "godis"... det vill säga... bilder som går att återuppliva och använda igen.

Främst städar jag för några av mina nya projekt. Städar bland bilder och texter. Hittar. Slänger bort. Hittar. Sparar.

Den som tror att jag ligger i soffan och sparkar mig trött... den tror fel. Fast jag ligger även i soffan. Samlar mig för nya stordåd. Får nya tankar och idéer. Löser vissa problem. Jo, det är en soffa bra till. Speciellt min soffa. Där den står råder frid. Fridens liljor...



Var tog julen vägen?

Och nyåret?

Det är ju redan den sjätte januari. Är detta ett bråttom-år? Nä. Glöm det.

Nähäpp du. Fixa lite fler bilder. Titta på kungen och hans familj. Och sedan sägs det vara arbetsvecka resten av veckan. Det ska vi nog bli två om...

för övrigt så vräk-snöar det, och blåser småspik.

God fortsättning, år 2015!

Ja... god fortsättning på det nya året... då!

För mig slutade det gamla 2014 bra, det nya 2015 började lika bra som det gamla året slutade. Med klackarna i taket skålade vi in nyåret på exakt rätt sekund. Ett nyår som var milsvitt skilt från förra nyåret, då jag var sliten, rädd, och trött. Men mer om detta och annat i en årssammanställning senare.

Tänkte på häromdagen... då jag var ute i fotoärenden. Slank in på en affär med kameraväskan hängande över axeln. Precis som vanligt. Som jag gjort många gånger. Dock var detta en affär där jag aldrig haft med mig kameran in.

Jodå...

jag klev in genom larmbågarna i ena änden av varuhuset. Gick hur bra som helst. Styrde kosan mot det jag tänkte kolla efter. Fick knata runt lite för att hitta... men hittade inte det jag sökte. Ville heller inte reahandla. Nej. Jag har det mesta jag behöver och vill inte samla på mig onödor.

I alla fall. Sökte mig mot utgången. Den andra utgången. Även den med larmbågar. Jädrar vad det plingade och tjöt. Kunde tro att jag snott hela jädra varuhuset och mer därtill. Kvinnlig expedit glor på mig som tittar mig storögt omkring. Är det jag eller någon annan? Nä, tydligen var det jag.

Expedit ser lite besvärad ut och ber mig visa väskan. Javisst. Inga problem. Ställer den från mig och säger att "titta själv". Där finns bara kamera och lite kamerarelaterade småsaker. En och annan penna också och en lista med vad jag ska fota. Expediten säger att jag ska gå genom bågarna utan väskan. Kan jag väl. Inget händer. Då var det inte jackan... som hon såg var ganska nyköpt. Inte heller mobilen. Mer än det hade jag inte i fickorna, förutom en gammal Lypsyl då... men den borde väl inte larma.

Expediten suckar och lämnar kameraväskan till mig... jag får gå mot larmbågarna igen. De galltjuter. Jag suckar. Går till expedit och säger igen "kolla väskan själv". "Gå genom alla fickor i den också" Nä, det vill hon inte så jag får öppna och visa. Så tar hon kameran och går till larmbågen. Nä, inget tjut.

Expedit säger att hon känner sig dum och det är olustigt... för jag har ju riktiga "proffsgrejor". Expedit ser generad ut. Lånar min plånbok och går genom larmbågen. Nä. Inget. Ber mig tömma kameraväskan och går med den till larmbågen. Tjut! Pling! Skrik! Expedit ser än mer dum och generad ut. "Det är ju proffsgrejor du har, det ser jag ju"... som om det vore förklaringen... Expedit vill gå med den tömda väskan till sin disk och se om den larmar där också och i så fall larma av den.

Tar en stund och jag hinner börja fundera på vad expedit sysslar med så kommer hen lubbande genom varuhuset. Säger att "jo, den larmade... men nu har hen larmat av väskan". Expedit antar att firman som sålde väskan till mig inte larmat av den.. innan jag fick den. Jag vet inte, den är köpt i huvudstaden och jag har hittills inte falsklarmat med den någonstans."

Packar ner kamera och de andra grejor jag fick plocka ur kameraväskan. Expedit ursäktar sig och tycker att det var pinsamt att hen måste kolla mig. Men jag tycker inte det är pinsamt. Det pinsamma var hela långa proceduren innan expedit hade hittat vad som larmade... Jag visste ju att inget stöldgods fanns att hitta i min väska. Inte heller i mina jackfickor.

När jag äntligen får gå från varuhuset... utan att larmet tjuter... så går tre unga tjejer in... och larmet tjuter för dem. När de går in. Expediten får något vilt i blicken, släpper mig och tar sikte på tjejerna. Antar att det blev en hektisk eftermiddag för den expediten och det varuhuset. För jag tror att det var något fel på larmbågarna.

Och jag kommer inte att sluta gå runt med min kameraväska. Det får larma var som helst och jag slutar inte. Kanske är det så att proffskameragrejor utlöser larmbågar. Kanske inte. Oavsett så är det varuhusets problem. Inte mitt. Och även larmbågeföretagets problem. Förr i tiden var det mobiltelefoner som utlöste larmen. Men den tiden är förbi.

Och jag skäms inte! För jag har inte stulit något... så varför skämmas. Nä.

Gott Nytt År 2015!

Alldeles i slutet av detta år, 2014. Mycket har hänt under detta år. Både tråkigt och roligt. Mest har det roliga ändå övervägt...

sedan jag fick min frihet och mitt liv tillbaka.

Jag har planerat en massa för nästa år. År 2015, som står bakom knuten och stampar och frustar.
Genomförande, är nog ordet för detta år. Temat. En del tycker nog att jag som vanligt är ganska kryptisk... beror på att inte alla behöver veta vad jag tänker och funderar på. Jag har trots alla bra läsare av min blogg...

en handfull bloggläsare som jag inte vill skriva på näsan vad jag tänker göra eller inte göra. Därför kommer vissa saker ut här i efterskott... eller inte alls. Och den nyfikne kan ju ta och tala med mig i verkligheten så kanske den får veta.

Går och filurar på en årssammanställning... men först ska jag lyxa till mig och fira ett hejdundrande glatt och fint nyår. God mat, god underhållning, gott sällskap... och inte minst ett gott avslut på detta år och ett gott nytt år. För det är jag verkligen värd!

Skål på er käringar och gubbar!

Gott Nytt År!