De små...

finns där ute.

Bakom dig. I ögonvrån. Där du minst anar.

Detta är i och för sig en virkad variant... men titta dig runt så kan du få syn på dem.

Mörkret tillhör en annan tid

Mörkret tillhör en annan tid. Som ljusarbetare vet jag att mörkret finns. Inte bara det mörker som blir om vinterkvällar och nätter. Det finns fler mörker än det, och det värsta tycker jag är det som finns inuti en del människor. Hat. Det tär bara på den som bär det. Äter upp inifrån.

Själv tänder jag mitt ljus. Försöker att sprida det på ett bra sätt över hela världen. Det som står i min header… jag är ditt ledljus, din guide... är inte bara något påhitt. Det kom till mig för många år sedan. Och det har fastnat. Jag finns ju här för att lysa. Lysa upp någons mörker. Vara en hjälp på vägen. För jag ser och vet betydligt mer än vad du någonsin kan ana. Och det har jag haft med mig så länge jag kan minnas. När jag var liten var det skrämmande, nu är det mer skrämmande vad levande människor kan hitta på.

Mitt hem har jag egentligen bland stjärnorna. Min boning här på jorden är mitt nuvarande hem. Fast jag kallar det inte hemma, det är en plats jag bor på just nu. Mitt hemma är, på en annan breddgrad i vårt land... och bland himlens alla stjärnor.

Jag kan handskas med drakar. Helst de med fyra ben och vingar, inte gärna de tvåbenta. För de tvåbenta bär ofta på just detta hat, som jag nämnde tidigare...

men helst vill jag sitta på en hästrygg och titta ut över nejderna. Finna horisonten. Månen. Stjärnorna. Naturen och dess väsen. Jag kan handskas med energier. Kristaller. Trummor. Och så vidare... 

Jag är jag. Och jag är unik. 
Precis som du. 
Vi har alla en uppgift att fylla. Även du.
Vi behövs alla. 

Och för att få balans behöver ljuset mörker... men inte hat. Så... jag balanserar upp någon annans mörker.

Novembersnö i trumman

November har anlänt för så där cirka tjugoen dagar sedan. Snön har också anlänt. Den kom i helgen som var och ställde bitvis till det i trafiken. Men det brukar ju vara mer regel än undantag nu för tiden att trafiken stockar sig i snöfall. Och det inte bara i huvudstaden som ju hånas för varje snöfall... utan i hela landet. Ingen verkar förberedd på det vita luddiga som vi varje år begåvas med. Undrar varför det blivit så konstigt att det snöar om vintern? 

Många långa dagar har gått sedan sist. Mycket har hänt och mycket har kommit emellan skrivandet och bildgörandet. Jobb. Fritidsintressen. Trötthet. Och att vi alla faktiskt behöver sova ibland. Jobbmässigt trappas det ju ner nu mot jul, men då kommer julen och allt som ska till för att den ska bli så där ljuvligt underbart rätt och precis som när man växte upp. Sanningen är att julen blir aldrig som när man växte upp... sorry! Bara i dina minnen. 

Sedan sist har vi haft en rejäl förkylning. Och den kan inte skyllas på barnbarns basilusker. Nej. Det var någon annan som smittade oss. Oklart vem. Säkerligen från något av våra jobb. Men nu är det förbi, Vi har också varit på spelkurs. Trumspelarkurs. En kväll och två långa dagar. Helt magiskt. Dessutom har vi bokat in oss på en trumbyggarkurs till sommaren. För jag ska ha min alldeles egna trumma. En som jag byggt själv och med rätt ljud. Nu har jag träffat trumman som är min förebild i trumbyggandet. Den på bilden. Djupt kraftfullt ljud. Inte någon "banka-på-burkar-trumma", som jag kallar de trummor som låter lite "plåtigt". Nu vet jag ju också hur man botar denna "plåtighet". 

För övrigt så ligger ett halvår i Spanien på önskelistan. Vinterhalvåret, vore bra. Slippa snön. Men å andra sidan skulle jag nog sakna den när julen bankar på dörren. För snö är ju vackert till jul. Och på bild. Saknar inte alls att skotta snö. Inte heller att halka och bryta armar och ben. Detta med brutna armar har jag redan testat. Inte alls så kul som det kanske låter. Bara besvärligt. Och ont! Spricka i benet har jag också testat, efter närkontakt med snö. Inte heller det var särskilt roligt. Mer av ont. Så... vinterhalvåret i södra Spanien och hem över jul och sedan sommaren i vårt land. Önskedröm.

Sjung, trumma, sjung...

Den här trumman har tagit lite tid att färdigställa. Inte så att jag inte visste vad som skulle målas. Bara det att den ville inte hastas iväg. Nu är den i alla fall klar och ligger och gosar till sig lite energier. För att förstärka det som redan finns.

Här syns alla ingredienser som behövdes. Varken mer eller mindre. Den "invigde" förstår. Alla andra får beundra den och sukta...

Det är alltid kul och väldigt inspirerande att måla trummor. Att se vad som finns i trumman och att se vad som finns i den som ska ha den. För det är inte bara en slump att det blir de motiv som blir. Det finns ett syfte med motiven och de har en innebörd för ägaren av trumman. 

I morgon överlämnas den till sin ägare och jag hoppas ägaren får många härliga trumstunder med sitt underverk till trumma. Så... trumma min trumma... länge och mycket, ofta, och låt den sjunga för världen och universum.

Sjung, trumma, sjung...

Att få pippi...

Det finns de som säger att man kan få pippi på nåt... ungefär som att snöa in på nåt. Totalt. Men bara för att man har en pippi hemma så betyder det inte därmed att man fått pippi, snöat in på fåglar.

Inte så att det är fel på fåglar. Nej då.

Den här pippin fann vi i en butik i Gamla stan i somras. Blå gungan. En mysig butik som är väl värd ett besök. När vi kikade runt satt plötsligt en svart korp och tittade storögd på oss. Lite högre upp på en hylla satt nästa korp. Och en av dem ville åka med oss hem. Väl inslagen i silkespapper klarade den resan och nu har den fått sin sittpinne.

Pinnen är ett skogsfynd. Man kan göra fynd överallt. Bland annat i skogen. Och då inte bara bär.

Här är nu... Korpen... i egen hög person. Eller fågel. Med en bumling av bergskristall, en nyckel och det som ju bör höra till... en liten vätte och hans boning samt en sten. Klart.

Mörkerkvällar

Trumma min trumma, skallra min skallra...

Med långa mörka höstkvällar... och senare vinterkvällar... kommer tid att vara kreativ. Hoppas jag. Vill jag. Fixa med foton, på det sätt jag känner för... inte bara en "tom bild", utan lite mer. Måla. Som trumman, som är omålad och ska få ett motiv. Motivet har jag redan klart. 

En sak jag tänkt använda mörkerkvällarna till är... kraftsaker. Ja. Kraft. För det finns kraft i det mesta jag tar i. Inte alla kan känna det eller förstå det. Det förstår jag. Vi är ju alla olika. Många har känt kraften. I de ting som de fått av mig. Kraftsaker. 

Jag samlar material i "ladorna" inför alla de mörkerkvällar som nu klivit in på arenan. Med ljuv musik och kvällslugn så händer saker. Nu går jag också in i en fullmånemånad av kraftsamlande. För även om man som jag är full av kraft så är det aldrig fel att ta in mer. Från källan. Och det är inget som bara jag är lycklig att ha tillgång till...

vem som helst kan få kraft från den rena källan. Inget konstigt alls. Så har det varit i alla tider. 

Skönt att lyssna till...

Lugn och fin musik. Som gör nytta.

Eftersom jag har ett bitvis ganska stressigt och pressat arbete behövs lite tid att bara andas... och slappna av. Då tar jag oftast till musik... för med musiken på kan jag ta även andra kreativiteter som jag mår bra av och kan slappna av med. Måla, skriva, fotografera och redigera bilder... en och annan stickning eller virkning... och så vidare.

Det är här Solfeggiofrekvenserna kommer in. Lugna och coola. Tränger sig inte på. Går att sova till... till och med. Underbar bakgrundsmusik. Och dessutom är den lik den stjärnmusik jag hörde som liten flicka... från stjärnorna. Men det kan jag berätta om en annan gång. Lite nyfikenhet är bra.

Jag har en varg i mitt rum och en ko i badrummet

Jomenvisst... såatte.

Det stämmer ganska bra med verkligheten. Förutom att kon verkar ha gömt sig någonstans i det stora badrummet. Inte så att en ko inte ryms, det gör den gott och väl. Men... jag tror att den gått till grannen. För hos grannen bökar det runt och klampar som av flera klövar. Speciellt om sena kvällen och natten. Eller så har grannen besök från sådana busar som inte alla kan se men som vill bli sedda. Jo... spöken. Eftersom det är sådan aktivitet om nätterna och dödstyst om dagarna. Jaja, jag är inte rädd! Har tagit itu med värre bestar. Vet hur man hanterar dem.

Sedan är det inte bara en varg i mitt rum utan två. Just bara för att jag gillar det. Har ju ingen hund just nu. Inte katt heller, men katt blir det nog inte då jag upptäckte att jag var ännu lite mer allergisk mot just katter. Bäst att hålla sig lite på lagom avstånd från dem. Hundar däremot går alldeles utmärkt. Liksom vargar. Och har man som jag dessutom haft med mig en varg sedan barnsben så är det absolut inget att frukta. Nu har jag två. Känns liksom så jädra bra...

fast det är inget fel på att ha andra djur med sig.

September har inträtt på arenan. Och snart oktober. Blev ingen gosig varm sommar... heller. Först en kall vår och så kallsommar på det. Nu kylig höst redan. Och det talas om att i Kiruna har det snöat lapphandskar. Nä, år 2017 går till historien som ett kallt år. Är väl bara att hoppas att det inte blir en för jädrig vinter. Vare sig med snö eller massa blåis.

Augustifullmåne

7 augusti, fullmånekväll. Naturligtvis bör det uppmärksammas. Även om jag nu bara hade mobilkameran att uppmärksamma detta med. Och mina egna ögon. 

Kvällen var ljum. Havet brusade och vinden susade. Tyvärr kom det en del moln emellanåt och skymde vår vän månen... men vi har sett den och den såg oss. Rakt i vitögat. 

Levande ljus runt oss. Trummorna. Lugn. Ro. Frid. Frihet. Magisk kväll i månens sken. 

Trumma, min trumma. Och trumman sjöng. Ljuvt och länge. Att spela tillsammans är än mer magiskt än att spela i ensamhet. Vilket inte heller är fy skam. Minsann. Men hellre fler trummor på samma energivåg. Energierna var höga och till slut vibrerade även marken där vi satt. 

Att äntligen ha sin egen trumma, efter år av önskan efter en... ja, det går inte att beskriva. Underbart. Och underbart är att använda den. Trumma. För allt, eller inget. Så länge syftet är gott... och det är det ju. Natten var full av väsen, energier... 

Till sist åkte vi hemåt i månskenet för att sova i vår säng där månen varje gång skiner in och försilvrar drömmarna. Inget är så skönt som att sova i månskenet. Hade jag haft egen tomt hade jag sovit ute i trädgården. Nu löser vi detta på annat sätt. Och vår vän månen myser med oss. 

Meditationsutmaningen dag 9

Vi är ju med i #meditationsutmaningen... och det innebär att meditera minst en gång var dygn.

Och det har vi gjort. Detta trots att det ibland blivit ganska sent på kvällen och vi har varit rejält trötta. Tanken är ju att vi ska hålla ut ända till slutet, vid midsommar.

När vädret blir varmare blir det att gå ut och meditera i naturen. Faktiskt väldigt skönt.












Vid gamla kyrkan, Vibyggerå. Foto: Warglycke

Booom booom booom

I höstas blev jag ju med trumma. En som en annan målat. Samtidigt följde en omålad trumma med hem. En som jag själv skulle måla. Efter mycket provande av de omålade trummor som fanns att tillgå följde denna med. Det givna var ett par ögon som tittade rakt på mig... redan på den omålade trumman. Som om det redan var givet vem som var trummans invånare. Och här har vi en av trummans boende... den andra kan man se lite av på ena sidan av trumman. Ögonen visade sig tillhöra en stor vit varg. Jag hade sett den innan men visste inte att den även skulle vara på trumman. Men så var det.

Nu är kvar att sy den väska den ska fraktas i när den följer med mig hemifrån. Väskan blir i röd sammet med svarta detaljer. Men... mer om det senare.

Att måla trumman var riktigt roligt och spännande. Inte så svårt som jag hade trott. Eftersom jag inte visste riktigt vad som skulle målas på trumman så hände saker eftersom. Och med facit i hand så blev det så rätt. Allt har en innebörd för mig. Och nu har jag en helt min egen trumma. Den jag fick målad tidigare är ju också min och med rätt ingredienser.

Drömliv

Antar att även du sitter och tittar på Mandelmanns trädgårdar? Ja, vi gör det. Och detta när en dröm jag haft länge.

Så... kanske dags att lätta ankar och dra till Österlen, eller en lika härlig del av landet där det verkligen går att odla med lätthet och där allt växer. Som Gustav själv säger... "det går att plantera ett träd upponer och det rotar sig". Det är så det ska vara. En frodighet. En lätthet att odla. Inte behöva joxa med både frys- och blåsskydd... ha stress över kort odlingsperiod... och så vidare.

Av olika anledningar är jag där jag är i vårt avlånga land. Men inget som inte går att åtgärda. Jag vet var jag har siktet inställt...

dessutom har jag en plan B. Inte att förakta. Och plan C. Fast nu är det ju så att alla dessa kommer att sammanfalla så småningom. Så det är inget att välja på A, B eller C. Det är redan valt. Bara inte valt i vilken ordning dessa ska uppfyllas.

Jag kan! Vi kan!
Jag har kunnat förr! Jag kan nu!
Vi har kunnat förr! Vi kan nu!

Vi ses!

Inget fattas dig, du är perfekt som du är!

Vad var det jag sa?

Själsfränder och tvillingsjälar.

Tvillingsjälar och själsfränder.

Själsfränder och tvillingsjälar.

Tvillingsjälar.

Vad var det jag sa?

I am the storm!

Vi tänder ljus för de som är på andra sidan

 Den här helgen hedrar vi de som gått före oss, lite extra mycket. Tänder ljus och minns. Stannat upp och reflekterar över livet och dess innehåll.

 Ingen nämnd och ingen glömd. Alla finns i minnet och med oss.

Och definitivt inte bara denna helg. Alla dagar. Alla nätter. All tid.

Trumma, min trumma...

dåna ut över nejden
bom bom bom
spela din låt
för din talan
trumma, min trumma
för ut ditt budskap
högt och lågt
långt och kort
tala till oss
bom bom bom
vargen är med mig
månen likaså
moder jord bär mig
trumma, min trumma
tala
bom bom bom

Nu har jag mina trummor. En målad av Rosenmåne och en som jag själv målar. Här ska spelas. Skallran och regnröret gläder sig åt nytillskottet. Fina melodier kommer att höras över nejden. Lyssna och ta in. Lev med. Känn. Vibrera i din energi.

Foto: Warglycke, med mobil Sony Xperia.

Jomen... ser du... det är alldeles utmärkt bra med mig!

Tack alla ni som gjort mig ont

ni har lärt mig att vara ödmjuk

och gjort mig starkare

Tack alla ni som hatade mig

ni har lärt mig att det är viktigt

att älska sig själv

Tack alla ni som svikit mig

ni har gjort att jag möter

framtiden mer orädd

Tack till alla er som talat osanning

bakom min rygg genom alla dessa år

ni har gjort att jag blivit en

självständig människa

som litar mest på mig själv.

(för mig okänd författare)

Jomen... ser du... det är alldeles utmärkt bra med mig. Jag mår som den prinsessa jag är. Alltså gott och bra. Jag ser en blå himlen mellan molnen, om det nu är moln när jag tittar på himlen. Oftast är den bara glänsande blå och ytterst vacker. Och om det nu vore moln... så vad gör det? Det är ganska naturligt med moln också. Och de ramlar absolut inte ner i huvudet på någon. 

Mitt liv glänser och skimrar. 

Bor som en kunglig. På en ö. Med utsikt över hav och himmel, träd och stjärnor. Arbetar på en annan ö. I ett bra arbete där jag får träffa en massa andra förträffliga människor varje dag. Kultur. Jajamen. Det gillas. Nygift och med en rar make som tar god hand om oss. För i livet ingår att man tar hand om både sig själv och sin kära. Det duger inte att gå på varsitt håll och bara tänka på sig själv. Släkten nära. Umgås och träffas. Äta gott och fika gott tillsammans. Kan resa vart vi vill, och det gör vi. En liten tur hit och en liten tur dit. Än här och än där. Får utrymme att hålla på med vad jag gillar... kreativa uppdrag. Utbilda mig i det jag vill. Leva det liv jag vill... med goda människor, kultur och hantverk, natur och upplevelser. 

I kärlek. 

Bara kärlek. Och mycket av den. 

Nu ser jag fram mot hösten med allt kulturellt utbud som serverats oss. Med en kurs som jag länge velat göra... och med mina trummor som är på väg till mig. En målad i kärlek av en trumkonstnär och en som jag själv ska smycka kärleksfullt. 

För vad livet går ut på är... kärlek. Både till dig själv och till din nästa. Kärlek. Vi föddes inte för något annat, vi människor föddes för att sprida kärlek. Kärlek, kärlek, kärlek... och så lite till kärlek. Inte svårt alls. Öppna ditt hjärta och låt det glimma och skimra vackert där inuti... låt det rinna över och ut i världen. Var lite generös. Både mot dig själv och dina medmänniskor. Kostar inget. Du har massor av kärlek bara du tror dig om det. Alldeles gratis. Kärlek.

Sedan finns det ju alltid de som har åsikter om än det ena och än det andra. Men låt bli. Jag är inte intresserad av annat än kärleksfulla människor. Jag är inte intresserad av de missunnsamma. De sura. De elaka. De kärlekslösa... 

The spirit

Jag är ditt ledljus

Som en fyr ska jag lysa i mörkret

Lysa upp din väg, ge dig ledljus

Låta dina fötter få jämn mark att gå på

så att du hittar hem på ett säkert sätt

Jag lyser för dem som behöver mig

För känd och okänd

För stor och liten

Följ mitt ljus och du är säker

Gå mot ljuset, där finns jag

Din guide i mörkret

Din vän på vägen

Alltid att lita på

Gå mot ljuset, Där sitter jag.

Som en fyr ska jag lysa upp din väg

Göra mörkret ljust och vänligt

Följa dig en bit på vägen

Din ledsagare

Tvivla inte

Vänd dig om och du ska se mig

Jag finns där

Du går säker där du går

Text: Warglycke 2007  Bild: Warglycke 2016