Mörkret tillhör en annan tid

Mörkret tillhör en annan tid. Som ljusarbetare vet jag att mörkret finns. Inte bara det mörker som blir om vinterkvällar och nätter. Det finns fler mörker än det, och det värsta tycker jag är det som finns inuti en del människor. Hat. Det tär bara på den som bär det. Äter upp inifrån.

Själv tänder jag mitt ljus. Försöker att sprida det på ett bra sätt över hela världen. Det som står i min header… jag är ditt ledljus, din guide... är inte bara något påhitt. Det kom till mig för många år sedan. Och det har fastnat. Jag finns ju här för att lysa. Lysa upp någons mörker. Vara en hjälp på vägen. För jag ser och vet betydligt mer än vad du någonsin kan ana. Och det har jag haft med mig så länge jag kan minnas. När jag var liten var det skrämmande, nu är det mer skrämmande vad levande människor kan hitta på.

Mitt hem har jag egentligen bland stjärnorna. Min boning här på jorden är mitt nuvarande hem. Fast jag kallar det inte hemma, det är en plats jag bor på just nu. Mitt hemma är, på en annan breddgrad i vårt land... och bland himlens alla stjärnor.

Jag kan handskas med drakar. Helst de med fyra ben och vingar, inte gärna de tvåbenta. För de tvåbenta bär ofta på just detta hat, som jag nämnde tidigare...

men helst vill jag sitta på en hästrygg och titta ut över nejderna. Finna horisonten. Månen. Stjärnorna. Naturen och dess väsen. Jag kan handskas med energier. Kristaller. Trummor. Och så vidare... 

Jag är jag. Och jag är unik. 
Precis som du. 
Vi har alla en uppgift att fylla. Även du.
Vi behövs alla. 

Och för att få balans behöver ljuset mörker... men inte hat. Så... jag balanserar upp någon annans mörker.

Och så var det 2018 då... och jag

lägger allt krut på mig och mitt.

Ja, just det. Det är mitt år. Min tid. Mitt. Jag. Jag. Jag. #mefirst

Näe, jag är inte alls ego. Eller jo, jag är ego, för mitt eget bästa. Det borde alla vara. Detta innebär inte att man skiter i andra och är dum mot medmänniskor. Tvärtom. Men jag går först. För tar jag inte hand om mig själv så kan jag inte heller ta hand om någon annan. Inte finnas på ett bra sätt för någon annan.

Så... nummer ett är jag. Och mitt.

Nummer två är jag, och mitt, och min kärlek.

Sjung, trumma, sjung...

Den här trumman har tagit lite tid att färdigställa. Inte så att jag inte visste vad som skulle målas. Bara det att den ville inte hastas iväg. Nu är den i alla fall klar och ligger och gosar till sig lite energier. För att förstärka det som redan finns.

Här syns alla ingredienser som behövdes. Varken mer eller mindre. Den "invigde" förstår. Alla andra får beundra den och sukta...

Det är alltid kul och väldigt inspirerande att måla trummor. Att se vad som finns i trumman och att se vad som finns i den som ska ha den. För det är inte bara en slump att det blir de motiv som blir. Det finns ett syfte med motiven och de har en innebörd för ägaren av trumman. 

I morgon överlämnas den till sin ägare och jag hoppas ägaren får många härliga trumstunder med sitt underverk till trumma. Så... trumma min trumma... länge och mycket, ofta, och låt den sjunga för världen och universum.

Sjung, trumma, sjung...

Skönt att lyssna till...

Lugn och fin musik. Som gör nytta.

Eftersom jag har ett bitvis ganska stressigt och pressat arbete behövs lite tid att bara andas... och slappna av. Då tar jag oftast till musik... för med musiken på kan jag ta även andra kreativiteter som jag mår bra av och kan slappna av med. Måla, skriva, fotografera och redigera bilder... en och annan stickning eller virkning... och så vidare.

Det är här Solfeggiofrekvenserna kommer in. Lugna och coola. Tränger sig inte på. Går att sova till... till och med. Underbar bakgrundsmusik. Och dessutom är den lik den stjärnmusik jag hörde som liten flicka... från stjärnorna. Men det kan jag berätta om en annan gång. Lite nyfikenhet är bra.

Augustifullmåne

7 augusti, fullmånekväll. Naturligtvis bör det uppmärksammas. Även om jag nu bara hade mobilkameran att uppmärksamma detta med. Och mina egna ögon. 

Kvällen var ljum. Havet brusade och vinden susade. Tyvärr kom det en del moln emellanåt och skymde vår vän månen... men vi har sett den och den såg oss. Rakt i vitögat. 

Levande ljus runt oss. Trummorna. Lugn. Ro. Frid. Frihet. Magisk kväll i månens sken. 

Trumma, min trumma. Och trumman sjöng. Ljuvt och länge. Att spela tillsammans är än mer magiskt än att spela i ensamhet. Vilket inte heller är fy skam. Minsann. Men hellre fler trummor på samma energivåg. Energierna var höga och till slut vibrerade även marken där vi satt. 

Att äntligen ha sin egen trumma, efter år av önskan efter en... ja, det går inte att beskriva. Underbart. Och underbart är att använda den. Trumma. För allt, eller inget. Så länge syftet är gott... och det är det ju. Natten var full av väsen, energier... 

Till sist åkte vi hemåt i månskenet för att sova i vår säng där månen varje gång skiner in och försilvrar drömmarna. Inget är så skönt som att sova i månskenet. Hade jag haft egen tomt hade jag sovit ute i trädgården. Nu löser vi detta på annat sätt. Och vår vän månen myser med oss. 

Meditera i 100 dagar

Meditationsutmaningen.

100 dagars meditation. Gott och nyttigt. Här förklarar Charlotte Pehrson hur man går tillväga, för den som inte riktigt vet.

Nu har jag och maken tänkt hänga på till det härliga slutet vid midsommar. Utmaningen startar 16 mars 2017...

men vi har redan tjuvstartat. I måndags. Det blir alltså dag -3 (minus 3) och idag är det dag minus 2... för att  bli dag 1 på torsdag då allt startar.

Att meditera är inte så märkvärdigt. Man behöver inte sätta upp så svåra hinder och ta till en massa konstiga kläder, saker och annat många tror att man behöver vid meditation. Gör det enkelt och lätt. Gör det. Det är det viktigaste.

Nu kör vi. Är du med?

#meditationsutmaningen

Booom booom booom

I höstas blev jag ju med trumma. En som en annan målat. Samtidigt följde en omålad trumma med hem. En som jag själv skulle måla. Efter mycket provande av de omålade trummor som fanns att tillgå följde denna med. Det givna var ett par ögon som tittade rakt på mig... redan på den omålade trumman. Som om det redan var givet vem som var trummans invånare. Och här har vi en av trummans boende... den andra kan man se lite av på ena sidan av trumman. Ögonen visade sig tillhöra en stor vit varg. Jag hade sett den innan men visste inte att den även skulle vara på trumman. Men så var det.

Nu är kvar att sy den väska den ska fraktas i när den följer med mig hemifrån. Väskan blir i röd sammet med svarta detaljer. Men... mer om det senare.

Att måla trumman var riktigt roligt och spännande. Inte så svårt som jag hade trott. Eftersom jag inte visste riktigt vad som skulle målas på trumman så hände saker eftersom. Och med facit i hand så blev det så rätt. Allt har en innebörd för mig. Och nu har jag en helt min egen trumma. Den jag fick målad tidigare är ju också min och med rätt ingredienser.

Drömliv

Antar att även du sitter och tittar på Mandelmanns trädgårdar? Ja, vi gör det. Och detta när en dröm jag haft länge.

Så... kanske dags att lätta ankar och dra till Österlen, eller en lika härlig del av landet där det verkligen går att odla med lätthet och där allt växer. Som Gustav själv säger... "det går att plantera ett träd upponer och det rotar sig". Det är så det ska vara. En frodighet. En lätthet att odla. Inte behöva joxa med både frys- och blåsskydd... ha stress över kort odlingsperiod... och så vidare.

Av olika anledningar är jag där jag är i vårt avlånga land. Men inget som inte går att åtgärda. Jag vet var jag har siktet inställt...

dessutom har jag en plan B. Inte att förakta. Och plan C. Fast nu är det ju så att alla dessa kommer att sammanfalla så småningom. Så det är inget att välja på A, B eller C. Det är redan valt. Bara inte valt i vilken ordning dessa ska uppfyllas.

Jag kan! Vi kan!
Jag har kunnat förr! Jag kan nu!
Vi har kunnat förr! Vi kan nu!

Vi ses!

Gott Nytt År!

Nyårsafton 2016. Sovmorgon. Finfrukost. Åkte till Alderskär och hade kameror med. En fin och lugn stund med vågor och skog, strand och himmel. 

Lagat god nyårsmiddag. Krämig potatisgratäng med en gnutta vitlök i... så där så det bara anas som en underbar extra guldkant, sparris, finaste möraste oxfilén som gick att uppbringa. Gott ekologiskt vargvin till. Senare i kväll mer gott, bär av olika slag. Fika. Nyårsskålen inte att förglömma. 

Löftena har vi givit varandra. Lämnade av det gamla år 2016 vid havet, så nu är vi rena och inväntar det nya året 2017... som ska bli ännu bättre än det goda 2016. Så...

Gott slut på år 2016 och 

Gott Nytt År 

tillönskas er alla!

Tredje advent

Det tredje ljuset brinner. Det går mot jul. Den snö som tidigare föll är borta och ingen ny julesnö har anlänt än. Dock hinns snö med för än är det inte jul. Faktiskt.

Tredje advent firades med att bonusbarn och bonusbarnbarn hälsade på. Riktigt trevligt och gemytligt. En julmarknad betades av och där fann vi finfina värmealstrande vantar till frusna fingrar och en stor metallstjärna att pryda hemmet med. Söndagskvällen avslutades med healingbehandling. Också det trevligt och gemytligt.