Från vapenrum till gym

I mitt hus finns många rum. Kan behövas... för vi som bor där, och för gäster. Även för tvn.

Nu för tiden har jag ingen tv i vardagsrummet. Inte heller i något sovrum, en tv hör inte hemma där. Den bor för sig själv om dagarna och vi besöker den... inte varje kväll, men lite då och då. Den verkar trivas med att ha eget rum.

Något rum vill de osynliga lägga beslag på... de som inte alla ser. Vi ser dem. Och jagar ut dem. För de har sin plats i en annan dimension. Där får de ha hur många rum som helst.

När jag delade hus med Han som misshandlade mig så gjorde Han i ordning ett vapenrum, "pangrum", i ett av husets alla rum. Det rummet har jag nu städat på alla de sätt som man kan städa på och renat flera gånger. Dessutom har jag målat och snyggat till. Alla spår av vapen är nu borta i detta stackars rum och där huserar gäster när andan faller på.

Eftersom jag har så många rum i mitt slott så tänkte jag så här... varför inte ha ett gym?

Jag har ju ett löpband som fungerar alldeles utmärkt. Till det kompletterades med ett hemmagym och skivstång med vikter. Allt för att kunna gymma hemma...

Då kan vi inte säga att vi inte orkar ta oss till gymmet... eller någon annan ursäkt för att slippa. Då blir enda rörelserna utanför hemmet de vi gör på Qi gongen och det vi gör i skog och mark. Samt på cykel och spark. Till och med talas om att åka skidor. Om temperaturen är lagom, vilket är en förutsättning.

Mycket har ändrats i mitt hus sedan Han flyttade ut. Inget är sig likt längre. Det blev som ett nytt hus, för mig.

Min härliga skidtur - 9

Så här efteråt har jag bara några svaga minnesbilder av allt detta och en mycket blek aning om att jag till och med skulle ha bett till vår skapare under vissa partier i mitt skidande. Men jag vet inte riktigt, kanske var det en dröm. Eller kanske inte…

Eller var det på film jag sett allt detta… Men jag var ju med i filmen…

I dagstidningarna som kommit ut under tiden jag legat och sovit var det stora rubriker om ett monster som härjat på det ställe jag skidat. Det skulle ha varit en röd varelse med hår i ansiktet och med svans från foten som hade morrat och slagits, allt detta enligt en svårt chockad tomte som skallgångskedjan hittat. Varelsen hade kommit som ett jehu åkande på träpinnar och krockat med denne stackars hårt arbetande tomte som nu vilade ut på ett sjukhem för utbrända tomtar.

Det stod också några rader om att de hittat bybon som skidat bort sig mellan jul och nyår.

Nedtecknat 2001-11-19 av Nina Warglycke och publicerat på nätet

Min härliga skidtur - 8

…

När jag vaknar igen tror jag att jag dött och hamnat i helvetet. 

Det skäller, morrar och står fullt med mörka varelser lutade över mig. Plötsligt är det någon som säger ”det är ju inte tomten, det är min granne, detta”. Då vågar jag titta upp och ser en massa hundar och gubbar med stora ficklampor. Grannen jag ”lånat” mössan av hade sett mitt lån och även att jag lastat bilen med ryggsäck och skidor och åkt. Tack vare honom hade det skickats ut en skallgångskedja för att söka efter mig. Men gubbarna hade blivit betänksamma när de hittat mig. De hade hittat en röd jacka med röd-grå-randiga ben och under huvan hade de hittat ett pälsklätt vitt ansikte. Och de hade sett ett pärlband av apelsiner. De hade inte sett mig tidigare utan antog att jag irrat omkring ett tag. 

Några gubbar bar mig till en varm bil och skjutsade hem mig. Väl hemma fick jag, stödjande på två gubbar, kliva in i mitt varma sköna hem för att lägga mig under duntäcket att tina. Så här var det definitivt inte på film!

På väg till sängen passerar man spegeln i hallen och det höll på att bli min allt för tidiga död. 

Det var något av det mest förskräckliga jag sett som stirrade tillbaks på mig. Ett monster! 

Undra på att gubbarna som letat mig inte visste vad de hittat. Klädseln var ju lite lustig som jag tidigare berättat men som jag såg ut i ansiktet. Vitkletig av granndamens anti-rynksalva som stramat upp mina anletsdrag till en grinande mask, och i det vita salvkletet var det fullt med tomteskägg-tussar. 

Det var tur att gubbarna inte var lättskrämda och trodde på otyg! Gubbarna släpade mig, som efter titten i spegeln var halvt avsvimmad, till sängen och bäddade ner mig. Det sägs att jag sov till trettonhelgen, och att granngubbarna hade anställt en sköterska som tagit av mig de hemska kläderna, tvättat av mitt ansikte och smort med fuktkräm för att återställa min hud i normala gängor. 


Nedtecknat 2001-11-19 av Nina Warglycke och tidigare publicerat på nätet

Min härliga skidtur - 7

Strax efter älgarna hittade jag min termos i snön. Den var fortfarande hel. Jag styrkte mig med den varma goda chokladen och fortsatte sedan mot bilen. Strax kom jag till avsnittet där jag fjättrat björnen. Där hittade jag en apelsin som jag stoppade i käften på den nu fullständigt tokiga björnen. Med en apelsin i munnen blev han plötsligt tyst och jag kom att tänka på ett grishuvud med äpple i munnen. Oj, vad hungrig jag blev. 

Jag fortsatte att följa min tidigare väg men baklänges. Så gjorde aldrig hjältarna jag sett på film! Men vad skulle jag göra? Snart var jag framme där tomten varit. Där hittade jag en apelsin till men denna var det någon som tagit ett stort bett ur. Vid stenen låg en röd vante med vit kant. Men tomten var borta. Eftersom jag fortfarande var lite rädd för denne tomte så skyndade jag mig vidare och denna brådska resulterade i att jag återigen gjorde en praktvurpa och denna gång landade jag på aktern. Oj vad det smärtade! Detta hände aldrig någonsin i filmerna! Ögonen tårades och bakdelen sved och gjorde rejält ont. Krypande fortsatte jag i mitt gamla spår mot det ställe där jag lämnat bilen. Det var ju tur att det inte snöade, för då hade mitt spår varit borta nu och kanske jag också, tänkte jag.

Höger skida fastnade i en omkullvält gran och efter mycket slitande kom jag loss men då utan skida på foten. Skidan fortsatte ensam i hög fart ner för backen, den hemgjorda vallan var oerhört bra kunde jag konstatera. 

Då såg jag nästa apelsin och denna hade inte någon ätit på! Den slukade jag snabbt och fick lite mer ork, men jag hade fortfarande så ont i ändalykten att jag inte ens kunde resa mig upp. Den fotled som jag virat halsduken runt började också ge sig till känna. Krypande på alla fyra men med en skida och en stav kvar fortsatte jag framåt. Plötsligt var det något som tog tag i mitt ben. Jag skrek i högan sky och slog med armarna mot detta okända som höll fast mig. Men det hjälpte inte. Jag blev bara matt och slut. Inte blev de trötta och slutkörda i filmerna? 

När jag lugnat ner mig en aning såg jag att det var en granpinne som jag fastnat med pyjamasbyxorna i och att de var delvis sönderrivna. För att komma loss var jag tvungen att offra farsans pyjamasbyxor till naturen. Farsan skulle komma att bli topp tunnor rasande för detta var hans favoritpyjamas. Och även den varmaste, det var därför jag lånade den till min utflykt.  Med endast farmors röd- och grårandiga yllekalsonger på benen fortsatte jag krypande framåt för att strax igen fastna i något. Denna gång var det under magen på mig som något höll fast. Det skulle visa sig att jag fastnat med anorakens magficka på en stubbe. Med uppbjudande av de sista krafter jag hade tog jag mig så småningom loss från stubben. Jag såg att det längre fram låg apelsiner som ett pärlband där jag hade skidat fram. Åh vad trött jag var! 

Måste vila innan jag kryper fram till de kvarvarande apelsinerna. Jag lägger mig i lä nedanför stubben och kurar ihop mig. Försöker att lägga halsduken upp över benen, men trots att den är lång så täcker den dåligt och jag fryser förskräckligt. Fjällviddernas hjältar brukar inte frysa i filmerna!

…


Nedtecknat 2001-11-19 av Nina Warglycke och tidigare publicerat på nätet