IDAG ÄR BEFRIELSEDAGEN

 

Idag. 3 januari. Nio år sedan Befrielsedagen. Den dagen helvetet tog slut. Det helvete jag bott i hemma i mitt eget hem. Våld och hot. Den dagen polisen kom och allt var över. Fast sedan blev fler förvecklingar och hot men det var ändå över. 

Här kan man läsa om detta elände. Fast det är inget uppbyggande att läsa om det. Bara upplysande. Ifall någon lever på samma sätt. Det finns hjälp. Fast ibland kan det vara svårt att nå ut med anropet om hjälp. Det beror på hur övervakad man är. Jag hade väldigt svårt att få ut mitt anrop om hjälp. Men lyckades i alla fall, så att en person ringde polisen. 

Dessa minnen är inget att fira. Tanken är att det kanske kan hjälpa någon annan i liknade situation. Stå på dig. Sök hjälp. Avbryt det hela innan det gått för långt. Ditt liv kan vara i fara. 

Hur försäkringsbolagen tänker om kvinnofridskränkningar

Såg ni på Plus i går på SVT1?

Handlade bland annat om hur försäkringsbolagen ser på detta med olika slag av kvinnomisshandel.

Att inget försäkringsbolag har någon som helst tanke på att ersätta en kvinna som misshandlats i samboskap eller äktenskap. Hur försäkringsbolagen... i detta fall Länsförsäkringar... antar att man snackat ihop sig om att blåsa bolaget på några fjuttiga tusenlappar. Men som tv-journalisten sa...

hur kan man tro att en kvinna tar på sig att misshandlas på olika sätt för att få lite ersättning att dela med mannen?

hur kan man tro att mannen i fråga vill ta på sig en polisanmälan om kvinnofridskränkning bara för en halv fjuttig ersättning från försäkringsbolaget?

hur ska detta med kvinnofridskränkning någonsin kunna belysas och till sist fås att sluta om alla förnekar att det förekommer... om försäkringsbolagen anser att man är överens om att blåsa dem

Bara för att man har eller haft ett förhållande med mannen så får man själv stå för alla kostnader det medför att ta sig ur det destruktiva förhållandet.

Som kvinna får man bland annat:

- på något sätt försöka påkalla uppmärksamhet att kränkningarna pågår, inte så lätt som det kanske låter som i mångas öron
- ofta själv se till att komma till skyddat boende hos en kvinnojour någonstans, och kanske innan bo på soffan hos någon vänlig själ som öppnar dörren till skyddade boendet kan ta emot... dessa bostäder står inte bara tomma och väntar på de som behöver, de är ofta upptagna av andra som också behöver skydd och hjälp
- själva betala resor, både till tillfälligt boende och till det skyddade boendet
- själva betala det skyddade boendet, för ingen bor gratis där... det kostar hyra även på dessa ställen. Samtidigt ska kvinnan fortsätta betala på allt hon betalade hemma i egna bostaden.
- se till att spärra konton och bankdosor hos sin bank
- ordna nya medicinrecept... för inte alltid får man med sig det man behöver. Kostar både i tid, ork och pengar
- köpa kläder... då man inget mer än det man har på sig får med sig
- ordna med arbetet... inte alla gånger man kan eller ens orkar arbeta... och ofta blir det kostsamma resor till arbetet om man orkar, eller tvingas arbeta. Kostnader som kvinnan får ta.
- handla mat, tvättmedel, hygienartiklar mm... då kvinnan inte kan ta sig hem och hämta detta
- bekosta läkarbesök, terapi och annat som kan behövas i detta trängda läge...

säkert finns fler saker som kvinnan får betala...

Som misshandlad kvinna får man stå för allt själv. Kvinnan betalar alltså både mer pengar och mer energi att lägga upp ett nytt liv. Men det räknas inte. Inte inom försäkringsbolagens värld. Jag undrar om de ens bryr sig om hur kvinnorna har det. De lever nog kvar i Hedenhös tid...

När jag misshandlades fick jag betala dyrt.
All heder och ära togs från mig. Inte bara av Han som misshandlade mig på olika sätt. Den togs även från mig av arbetskamrater och bybor. Även av poliserna tycker jag... de som kom hem till bostaden till slut. De "kastade ut mig" i ingenting. För jag skulle ut ur huset. Inte mannen. Han var det synd om för han var ju "skriven där". Vilket ju även jag var, och dessutom ägde jag huset och hade äktenskapsförord och lagfart. Jag fick dra iväg till annan ort utan varken kläder, mediciner eller ens hem- och arbetsnycklar. Utvakad och uthungrad, skakig och rädd efter ännu ett vapenhot och stryptag skulle jag åka iväg ca tio mil med egen bil. Ensam. Polisen kollade bara att jag svängde åt rätt håll på stora vägen.
Efter nästan en vecka fick jag ett skyddat boende. Som kostade hyra. Informerade chefen, som tyckte att jag skulle sluta larva mig och åka hem. Han är ingen misshandlare, sa chefen... bland annat. Var tvungen att åka till min arbetsplats för att arbeta. Var bara att stänga av alla sinnen och försöka göra ett bra jobb. Blev av med jobbet. För att jag vidhöll att jag ville skiljas. Upptäckte att jag var utsatt för bedrägerier av Han. Stora summor. Som jag fått betala. Inte betalade Han inte. Nej. Han vägrade att ta sitt ansvar för något som helst av allt Han gjort. Ja, man kan utan att ljuga säga att jag fick betala dyrt. Mycket stora summor. Bara för att jag var kvinna och inte fann mig i misshandel och kränkningar.

Det enda jag kan säga som är positivt är...

att utredande polis gjorde ett bra jobb och var reko
att Trygg-Hansa, där jag har min egen personförsäkring, var reko och snabbt ordnade terapi för posttraumatisk stress när jag behövde det
att kvinnojouren ställde upp när jag behövde det
att det fanns några enstaka snälla medmänniskor som också ställde upp för mig

i övrigt har jag inte många positiva erfarenheter av arbetet runt detta med kvinnofridskränkningen. Tidigare arbetskamrater, Hans kompisar, Han själv, bybor... alldeles för många av dem skvallrar fortfarande och sprider osanningar. Olika instanser där misshandlade kvinnor också kan få hjälp och stöd... hade inte tid! Inte resurser! Inte personal tillräckligt. Skamligt alltihop!

För övrigt funderar jag på att flytta mina övriga försäkringar från just Länsförsäkringar. Bara för att de har mage att gå ut med att de tror att misshandlade kvinnor samarbetar med misshandlaren för att tjäna några fjuttiga tusenlappar.

FY SKÄMS, Länsförsäkringar!
Ta nu ert ansvar och driv frågan om hur man ersätter drabbade kvinnor på bästa sätt! Kliv fram och ta ert ansvar, visa de andra bolagen hur man gör.

Läge för en pudel, Länsförsäkringar!

Här kan du se avsnittet av Plus.

En av alla - 26 - Om våld i en nära relation

Nu är sista sessionen med EMDR för PTSD klar. Kvar är ett uppföljningsbesök om ca en och en halv månad.

Vad jag tyckte om det?

Det var en bra behandling!

Jag, som med mitt ptsd klassades som krigsskadad person, fick bra hjälp av behandlingen. Det var inte lätt. Att ta fram de känslor som fanns mitt i infernot var oerhört svårt. Att återuppleva. Skräcken. Dödsskräcken. Nä, svårt var bara förnamnet. Visst, jag satt i säkerhet och hade inget att vara rädd för... men det visste inte kroppen och knoppen... som satte igång samma reaktion som när jag stod mitt framför den laddade revolvern. Ack, så fruktansvärt. Och detta har jag inte bara upplevt en enda gång under förhållandet. Revolvern kom fram ett antal gånger.

Nu, efter EMDR, känns minnena som om det var något jag upplevt på tv. Bara. Naturligtvis rev det upp minnen och jag har drömt läskigt om natten ett tag... men sådant går över när hjärnan läker det som varit.

Det är bara så surt att behöva ha upplevt allt detta. Alla övergrepp. Ingen skulle behöva uppleva sådant!

Den man som behöver ta till knytnävar eller olika vapen mot en kvinna är en mes! En jädra mes. Öppna munnen och tala istället. Men inte genom att skrika och anklaga. Inte genom att rapa upp lögner som andra planterat i skallen på den mesige mannen... som inte har andra verktyg än att på olika sätt "spöa upp" sin kvinna.

Kan inte på något sätt tacka för den tid jag och Han fick tillsammans. Ett övergrepp tackar ingen för.

Inte heller tackar jag de jädrigt fjolliga bybor som med berått mod på olika sätt informerat Han genom lögner och förbannad dikt. De som Han kallade sina vänner... har på olika sätt "stuckit kniven i ryggen" på Han också... gnuggat Hans nos i dyngan... genom att ljuga och hitta på. De så kallade vänner som hade mundiarre när lögnerna tryckte på. Men så fattade inte Han... då. Och nu skiter jag högaktningsfullt i vad Han tycker och tänker.

Jag har mitt liv. Ett nytt liv. Utan hugg och slag. Utan skrik och bråk. Ett liv i lugn och ro. Ett arbete. Jag klarar mig bra.

Men... här om dagen träffade jag åter igen på en av skitsnackarna... som genast fick mundiarre... och talade om vad jag hade för planer och vad jag gör... och så vidare. Bara det att inget stämde. Jodå, hen hade hört... av någon. Vem denne någon var det vet jag inte. Skiter väl också i. Lögnerna frodas fortfarande. Så jädra löjligt. Byhålementalitet! Så jädra löjligt!

Väx upp och sköt er själva!

Jag mår bra. Jag har det bra. Jag gör som hunden... går det inte att äta eller leka med så pissar jag på det och går vidare. Jag pissar nu på de som fortfarande sprider skit...

för ni kan inte komma åt mig.

Vofför gör di på detta viset?

Ja ser du... det har jag undrat många, många gånger...

Hur kan man sätta sig på ett nioårigt barn och dunka dess huvud mot golvet. En vuxen som sitter på ett barn. Nä, det går över mitt förstånd. Oavsett vad den lille gjort och heter, eller från vilket land denne kommer... man gör inte så!

Hur kan man terrorisera annan människa med ständiga psykiskt fnattiga sms? Och dessutom inte fatta när man blir ombedd i ganska bryska ordalag att lägga av. Frekvensen av okvädingsord verkar ha med en psykisk instabilitet att göra. Likaså regelbundenheten. Vid mentala dipp går telefonen varm och skiten haglar. Man gör inte så! Ett gott råd... sök på psyket.

Hur kan man hylla böcker och en film som handlar om sexuellt våld mot kvinnor? För det är vad det är. Nä, jag har inte läst boken... däremot hört vad som berättats. Verkar inte alls vara varken mysigt eller trevligt. Våld är våld oavsett hur det presenteras! Våld är aldrig ok! Man gör inte så!

Hur kan man som högre tjänstepersoner i arbetslivet sätta sig skyhögt över andra människor? Tycker att de är så mycket bättre? Sedan när blev det bra att kränka sin personal? Vad jag vet får man aldrig med sig personalen genom att kränka, nedvärdera dem och sprida skvaller. Man gör inte så! Prova en annan väg istället så får företaget bättre renommé och inkomster.

Hur kan man få för sig att misshandla djur? Vem säger att människan är högre än djuren? Att djuren många gånger behandlas som skit bara för att de inte tänker och beter sig som människor ger väl inte oss rätten att misshandla dem? Man gör inte så! Ett djur tänker inte som en människa, och tur är väl det! Många gånger är de smartare än människorna.

Idag är det Alla hjärtans dag.
Jag tänker på de som misshandlas i sina förhållanden. Tänker på de som knappt vågar andas för att inte "reta" sin respektive. De som knappt vågar röra sig... än mindre tänka. Hur hjärtligt är det? Jag har själv levt i det, inte det minsta hjärtligt! Om du nu trodde det.

En av alla - 25 - Om våld i en nära relation

Frikänd?

Han går runt och skryter om att Han är frikänd av polisen för de brott Han begått. Inget kan vara mer fel. Men så likt honom, skryta och prata strunt.

Jag har talat med polisen. Där finns inget som helst frikännande. Brotten är kvar. Brotten är gjorda. Varken frikänt eller bortglömt. Sanningen är att anmälningarna lades ned, för åklagaren vågade inte ta beslut på de bevis som ändå fanns. Sanningen är att om någon till vågade anmäla Han så tas detta upp igen. Allt. Och många finns som borde anmäla. Allt för många.

De skulder han försatte mig i utan min vetskap... har jag inte sett ett öre i ersättning för. Jodå, ena gången lovade Han dyrt och heligt att Han skulle betala tillbaka allt och ränta på det. Andra gången fick jag skylla mig själv för jag "var så dum". Eller jag "jobbade så mycket". Många är ursäkterna för Hans beteende. Men det finns ingen ursäkt för att misshandla andra på detta sätt. Skulderna sitter jag och betalar på. Fortfarande. Han har inte tagit sitt ansvar. Fast har Han inte tagit sitt ansvar på alla år han levat så varför skulle han plötsligt göra det nu? Kanske att begära för mycket!

Alla saker som Han snodde från garaget har heller inte kommit tillbaka. Han tror väl att bara för att dessa saker var i garaget så var det automatiskt hans. Det mesta hade jag betalat. Fanns väl en och annan lite pryl som Han faktiskt betalat. Någon enstaka pryl. Men... behöver Han ha alla dessa saker för att känna sig rik och trygg så får Han väl ha dem... och stoppa dem dit där solen inte lyser. För där hör de hemma.

Kriminellt var allt Han gjort. Det är bara att läsa bakåt i alla texter så syns vad som förekom. Kriminellt. Och övergrepp.

En av alla 24 - Om våld i en nära relation

Idag, 3 januari 2015, är det ett år sedan jag återfick min frihet.

Idag är det ett år sedan jag började min resa tillbaka till ett normalt liv.

Idag.

Idag, för ett år sedan hade jag nu (kväll) precis landat hos min dotter. För det var det enda ställe jag kunde åka till i brådrasket när polisen hjälpt mig ut ur mitt eget hus. Fem dagar senare hamnade jag i ett skyddat boende. Där blev jag fast i tre veckor. Lagom till månadsskiftet januari/februari hade Han som jag var gift med äntligen fattat att han skulle lämna huset. Detta efter att min advokat hotat honom med vad som annars skulle ske.

För ett år sedan hade jag hållits vaken hela natten mot den tredje januari. Förhör om allt och inget. Förhör om sådant som dök upp i en förvirrad hjärna. Inbillade tankar och inbillade handlingar.

För ett år sedan hade kunnat bli min sista dag i livet. Vapenhot och stryptag. Hårda knuffar och hårda tag om mig. Han projicerade alla sina misstag på mig. Jag fick skulden för allt. Oavsett om jag var skyldig eller inte. Och inte var det mycket jag var skyldig till... nej. Så gott som allt var sprunget ur den förvirrade hjärnan hos Han.

Det var fysisk misshandel.
Det var psykisk misshandel.
Det var ekonomisk misshandel.
Det var sexuell misshandel.
Det var latent våld och misshandel.

Men utåt skulle det se så rart och bra ut. Rart och bra var det sista man kan benämna förhållandet.

Idag firar jag inte. Om nu någon trodde det. Vad ska jag fira?
Det går inte att fira en annan persons totala haveri som drabbade mig. För ett totalt haveri har Han haft i hela sitt liv. Det inser jag nu. Haveri efter haveri. Det vet alla de kvinnor han levt med. Jag hoppas innerligen att den kvinna Han nu lever med slipper uppleva vad vi andra upplevt tillsammans med Han. Den kvinna han hade i bakfickan och raskt gifte sig med när Han inte fick som Han ville med mig. Och så har Han beskyllt mig för att ha män i beredskap att skyndsamt gifta mig med. Jag är inte omgift.

Jag hatar inte heller Han. Han finns inte i min värld. Inte i den här världen. Jag har totalt raderat ut Han ur mitt liv. Kastat bort, raderat bort, tvättat bort. Däremot hatar jag det Han gjorde. Och det Han gjort mot sina tidigare kvinnor. Hatar. Jag hatar också hur samhället ser på män som misshandlar.

Samhället säger sig vara modernt och med i utvecklingen, och säger sig ta hand om utsatta kvinnor. Det är inte sant. Jo, vi har en kvinnojour... mer har vi inte. I modern tid. Många kvinnor dödas. Det verkar som att sådant ska vi leva med. De som sker i hemmen - det får ske. Att kvinnor får stryk... tja, sådant är livet. Ungefär. Det handlar om klena utredningar. Det handlar om klena åklagare. Det handlar om klena myndigheter som velar med männen som misshandlar.

Och kom inte och säg att man får gå genom prövningar här i livet. Detta var ingen prövning. Det var ett jädra övergrepp. Det var inget som någon ska behöva gå genom. Det var kriminella handlingar Han utförde.

Den tredje januari 2014. Det kunde ha blivit min sista dag. Nu hann polisen fram till huset i tid.

Jag är tacksam mot de två personer som hade lite insyn i mitt liv och stöttade mig på vägen mot min frihet. Som höll kontakten hela tiden. Tacksam mot den person som ringde till polisen.

Däremot är jag inte alls tacksam mot grannar och dåvarande arbetskamrater... som visste. Som hörde. Som såg. Och inget gjorde. Men som efter skilsmässan förtalar mig. Fortfarande, ett år senare. Jag önskar att de kunde få smaka på samma som jag levt i... om så bara för en timme. För att förstå.

Jag är också tacksam för de, kända som okända, som stöttat mig under detta år... på vägen tillbaka till mitt liv. Som lyssnat. Som haft medkänsla. Som varit goda medmänniskor. För sådana finns.

Nä, jag firar inte. Men idag är det precis ett år sedan jag mödosamt fick börja ta mig tillbaka till ett normalt liv.



Nu går jag behandling för PTSD... posttraumatiskt stressyndrom...

En av alla -23 - Om våld i en nära relation

Våldet jag upplevde i mitt liv med Han har satt spår.

Tyvärr.

Fast det är inte konstigt alls. Jag är en helt vanlig människa med tankar och känslor som alla andra... så det är egentligen inte konstigt. Det konstiga är att jag inte brutit ihop och blivit ett lallande kolli. Det har vem som helst kunnat bli tillsammans med Han.

Nu går jag i terapi. Inte för depression, som besserwissrarna går och snackar. Nej, jag har ingen depression. Jag har posttraumatiskt stressyndrom. Orsakat av livet med Han. Helvetet med han. 

Det han orsakade jämförs med en krigsskada. Fungerar lika som de som varit i krigets helvetesfasor. Behandlas även med en terapi som bland annat krigsskadade får. EMDR.

Nu har jag gått ett par sessioner i terapin. Än har vi inte kommit in i den hårda verkligheten på riktigt. Knutarna sitter där de sitter. Knutarna från helvetet. Hittills har vi försökt hitta positiva ting i livet och sysslat med hur jag tänker om mig själv. Eller inte tänker. Resultatet blev att jag tänker rätt. Tji, för alla som har gått och skvallrat annat. Tji, för alla som går och säger att jag är psykiskt sjuk. För den sjukan finns bara hos Han som misshandlade mig. Där är felet.

Jag är en stark person.
Det betyder inte att man inte kan vara rädd och liten i en sådan situation som jag hamnade i. Det betyder inte att jag inte påverkas. Vem som helst påverkas i ett sådant liv. Vem som helst. Alltså även den starkaste.
Att vara en stark person behöver inte innebära att man hörs och syns på flera kilometers håll. Att man har världens största käft. Att man sprider skit om sina medmänniskor. De människorna är innerst inne små och rädda. Rädda att bli bortglömda. Rädda att inte synas. Rädda... över huvud taget. 

Jag har en bra självkänsla.
Däremot är det många som sätter etiketter på mig och "vet hur jag ska vara", "hur jag är", och då säger att jag har både dåligt självförtroende och dålig självkänsla. De har fel. De talar nog mer om sig själva än om mig. Och det är från personer som inte känner mig för fem öre. Världen är full av skitstövlar som vill förtrycka andra. Thats it. Det är de som inte kan låta mig duga som jag är. De som inte kan ta att ingen människa är lik den andra... mer än att de flesta har två ben och två armar. Ungefär.
Att ta stor plats och gapa sig fram i livet är inte att ha bra självförtroende och bra självkänsla. Det är precis tvärtom. Men så ses vi människor. Den som hörs mest och syns mest anses ha ett jädra bra själv. Men... det är de små rädda som spelar stora och stöddiga. Fegskitarna. Den som pratar mest skit och sprider mest lögner om sin nästa... ja, den hyllas för sin kaxighet. I min värld är det bara dumhet. Dumhet! Absolut inget att ta efter.

Jag går min egen väg.
Även detta är positivt. Att som en zombie vandra i det dike som kallas vardagsnormalt och där alla antas befinna sig försöker jag hitta de stigar som passar mig och leder mig rätt i livet. För mitt liv är inte ditt liv... inte heller någon annans. Det är bara mitt och jag har min gärning här på jorden, som ingen annan har. Och det är starka personer med bra självkänsla som går sin egen väg. Sug på den du!
Ända sedan jag föddes har jag gått min egen väg. Och det kommer jag att fortsätta med. Det lönar sig inte att försöka övertyga mig om att jag ska göra det jag inte vill... det jag inte ska.

Jag har ett motto som en hund säger...
kan du inte äta det eller leka med det, pissa på det och gå vidare.

Nu har jag "pissat" på det våldsamma förhållandet och gått vidare. Efter terapin så ska inga "gamla lik" ligga kvar någonstans. Inte i känslan i kroppen, inte i bostaden, inte i bilen... inte någonstans. Han är borta. Han är utstädad. Han finns inte mer i min värld. Han har aldrig funnits i min värld.

Jag kommer också att "pissa" på alla de som sprider lögner och förtalar. De som tror sig ha vetskap om sanningen. Bah! Det är bara att fråga mig så får ni veta. Men ingen har den styrkan att de vågar fråga mig om vad som hände. Inte ens de som både hört och sett det hemska. Det är mycket lättare att lyssna på osanningar och hitta på sina egna osanningar om vad som hände. Jag har via bakvägar fått höra många oerhört fantasifulla versioner som inte har med sanningen att göra för fem öre. Nog för att livet med Han var en hemsk rysare, men fantasin hos vissa gör det till en än värre rysare. För fasiken, fråga mig vad som hände... sitt inte där och hitta på. Det blir inget bättre av att sitta i stugorna och frisera till sanningen till något det inte var.

Och detta var ingen prövning som jag skulle genom. Helvetet med Han. Detta var ett rent övergrepp från en sjuk person.
Ö v e r g r e p p .
Från en person med snedvridet tänkande om kvinnor.
Ö v e r g r e p p !
Från en som ville ha makt. Som ville ha kontroll. Över kvinnor. Som inte drog sig för något när det gällde att straffa de som inte gjorde som Han ville. Jo, sanningen kryper fram. Den sanning som Han inte ville tala om.

Nä. jag går vidare...
jag vet
att jag är bra
att jag duger precis som jag är
att jag är värdefull
att jag är stark
att jag gör rätt

att jag är värd något mycket bättre här i livet!

En av alla -22 - Om våld i en nära relation

Skräcken. 

Den förskräckliga skräcken...

att uppleva att stå framför ett laddat vapen som den man tror älskar en håller riktat mot en... och viftar med hit och dit när Han talar. Skräcken och dödsångesten. När du inser att du kan inte ta vägen någonstans... inte heller beveka eller övertala Han att sluta... när du inser att om du ens andas fel så kan skottet gå av. Fingret på avtryckaren... 

Den skräcken. 

Den tar för mycket av mitt liv. Minnena. De fruktansvärda minnena. 

Nu har jag via mitt försäkringsbolag fått tid för att ta bort dessa skräckminnen. Försäkringsbolaget kunde var hälsocentralen inte kunde. Få fram en hjälp. Hälsocentralen drar allt i långbänk med först kuratorsamtal, sedan till läkare för att utreda eventuell depression... och så remiss... och vänta. Vänta. Vänta. På någon som kan hjälpa mig med KBT för skräcken. För jag vill inte käka några dumma piller och trycka ner skräcken i skoskaften. Skiten dyker då bara upp senare.. kanske ganska olämpligt också. 

Via försäkringsbolaget var tid hos terapeut bokat och klart på mindre än 24 timmar. Så nu får jag hjälp med detta i alla fall. 

Vid inledande samtal med terapeuten konstaterade hen att här förelåg absolut ingen depression. Det var istället ett helvete med en galen man som satt skräck i mig... och därav har jag fått...

PTSD. 

Posttraumatiskt stressyndrom. Ungefär som om jag varit i krig...

Den enda som detta kan skyllas på är den man jag var gift med. Han med vapnen och de osorterade illasinnade tankarna. Han som på alla sätt gjorde livet till ett helvete för mig. Ett helvete där jag inte visste vad som väntade när jag klev innanför hemmets dörrar efter en lång arbetsdag. Där hemmet som ska vara ens trygghet var precis tvärtemot. För vad väntade innanför ytterdörren... mer än två hundar som var glada att matte äntligen kom hem. Jag visste inte i vilken sinnesstämning Han var. Visste inte hur det var med jyckarna. Visste inget. Bara att det förmodligen skulle bli något som snedtände och startade ytterligare ett bråk med horribla anklagelser.

Det är så skönt att nu få leva sitt eget liv. Slippa allt bråk. Slippa all misshandel. Slippa att stå framför laddat och osäkrat vapen. Samma vapen som Han sköt sönder väggar med inomhus i mitt hus. Slippa ligga och sova med ett vapen under Hans kudde, laddat och riktat mot mig och mitt huvud. Slippa skräcken att Han gjort något tok under dagen när jag arbetat för att vi skulle få mat på bordet och kunna bo kvar i huset. 

Det är så jädra skönt att ha sitt eget liv och leverne. Så jädra skönt. Slippa vara rädd för stryk. Slippa allt nattvak med förhör om otrohet... som inte fanns. Slippa allt skit!

Hur blir jag rik?

Att vara rik är väl att ha

fysisk hälsa
själslig hälsa
ekonomisk hälsa

Det sista innebär att ha de pengar jag behöver för att leva och överleva.

Själv har jag fysisk hälsa. Lite ont i någon muskel eller led... men vad sjutton, det kan kännas att hitta någon inaktiverad muskel någonstans. Innebär bara att ta bättre hand om den i fortsättningen. Och även om jag kan se lite pinnig ut, och klen, så innebär det inte att jag inte har en styrka även där. Svällande muskler är inte allt.

Själv har jag också själslig hälsa. Att jag inte gått under efter mardrömmen med Han är ett under. Men, det bevisar bara att jag har en otrolig själslig styrka.

Själv har jag den ekonomiska styrkan att jag kan betala mina räkningar, ha mat på bordet och tak över huvudet. Plus lite till då... guldkanten.

Så... hur blir jag rik?

Tja, jag är redan rik. Jag har ju de tre kriterierna som jag listade högre upp. Och det ska visst vara vad som behövs för att vara rik.

En av alla - 21 - Om våld i en nära relation - Det rättar till sig!

Under tiden med Han blev jag mer och mer allergisk mot precis allt. Det var inte mycket jag kunde äta utan att bli mer eller mindre dålig. Det gick till och med så långt att jag fick ha akutmedicin hemma och lova att alltid ta med den dit jag åkte.

Och flera gånger har jag fått lov att ta akutmedicinen. Allt för många gånger. Läkarna tyckte att jag åkte in för många gånger för grava besvär med allergi... de var till och med rädda att något dåligt skulle hända. Man kan nämligen snabbt tappa medvetandet, få allergisk chock. Några gånger har det varit jädrigt nära...

Enligt expertisen så har min kropp protesterat vilt mot det förhållande jag var i... med våld och psykisk press. Kroppen protesterade så till den milda grad att jag kunde ha tappat livet på kuppen. Inte bara genom vad Han gjorde. Bara genom att äta. Lägg då till det vad Han sysslade med i fråga om misshandel på alla de sätt som går att uppbringa. Undra på att kroppen sa ifrån på skarpen.

Nu... kan jag äta lite helt vanlig fisk igen. Det som kroppen protesterade vansinnigt mot. Jag kan också äta äpplen. Däremot går inte vitt bröd bra, inte heller ägg och äggrelaterade produkter. Det har jag varit allergisk mot så länge jag har levt. Det får jag nog leva med.

Men... jag är så glad att mitt liv nu är så lugnt att kroppen helar sig själv. Och tillsammans med healing så gör jag stora framsteg på den fronten. Nu med ett lugnt liv med det innehåll jag vill ha så fungerar det mesta...

kvar finns som sagt höns- och äggallergin. Samt överkänslighet mot vitt mjöl.

Och alla ärren som förhållandet med Han tillfogade mig!

All skräck som jag fortfarande får leva med. Den önskar jag att Han skulle kunna få tillbaka och leva i själv. Att Han skulle få alla ärr Han tillfogat mig. Alla skador som jag inte vet om de kommer att läkas... eller om jag får leva med det resten av livet. Jag har inte bett om att få de skador som Han åsamkat mig. Inte en enda skada ville jag ha. Jag trodde att Han var den snälla rara person som Han var från början... men det var fel. Han var en hemsk person som bara utnyttjar och manipulerar. Ljuger och slingrar sig. Beskyller andra för de fel Han själv begår. Han är ju närmast Gud och felfri... gubevars.

Fast jag vet hur Han är. Definitivt inte felfri.

Nu kan väl ingen anses vara felfri... men tala inte om grader i felfrihet med mig. Jag har levt med Djävulen.

I alla fall... nu äter jag fisk. Jag är så glad över det. Jag älskar fisk. Och idag blev det torsk med varm sallad. Tillsammans med Qinoa. Underbart gott. Avnjöts tillsammans med Min Bästa under lugna former till fin musik, tända ljus och rosor på bordet.

En av alla - 21 -Om våld i en nära relation

Skräcken.

Skräcken!

Den jag trodde var över. Att jag kommit förbi. Lagt åt sidan.

Skräcken.

Nä, den finns kvar. Djupt rotad efter lång tid i helvetet. Tyvärr. Fast du kan säkerligen inte ens föreställa dig hur det var. Hur jag kände. Hur jag led. Hur jag var tvungen att stänga av allt allt allt allt allt... för att över huvud taget kunna fortsätta att vara mig själv. För att inte gå under.

Du kan inte ana hur det känns att tro att... nu... har du dragit ditt sista andetag. Och att det sista du ser är en galen man med skjutvapen och mord i blick. Du kan inte hur du gärna du än vill föreställa dig hur det känns. När det känns riktigt jävligt för dig så tänk det gånger tusen... miljoner... eller mer.

Den skräcken finns kvar.

Det behövs inte mycket för att den ska flyta upp till ytan. Jävla helvete att jag skulle behöva uppleva detta. Att jag ska behöva ha dessa minnen. Jag hade klarat mig utan dem. Galant.

Skräcken kan utlösas av hastiga steg på trappan utanför huset... buller utanför huset... hårda röster... och annat. Behövs inte så mycket alls. Då återupplever jag det jag varit med om. Skräcken.

Skräcken!

En av alla - 20 - Om våld i en nära relation

"Jag berättade för psykologen om din otrohet och din "liggverksamhet på jobbet"... och då tyckte hen inte att det var konstigt alls att jag tog fram vapnen och tänkte göra verklighet av hoten att döda. Det var en helt naturlig handling. Jag var ursäktad av ditt beteende."

I verkligheten handlade det inte om varken otrohet eller någon sorts "liggverksamhet". Detta fanns bara i den förvirrade hjärnan. Han tänkte absolut inte klart. Inte för fem öre.

Han berättade också att alla kvinnor Han varit tillsammans med (vilket inte kan räknas på båda handens fingrar ens - fingrarna räcker inte till) var horor och hade "legat runt" febrilt. Av berättelserna att döma borde ingen av kvinnorna haft tid att varken arbeta eller sköta hem och familj.

"Dina kvinnliga vänner är lesbiska och ni håller bara på hela tiden... det är därför ni vill träffas utan mig med".

Nu förhåller det sig så att ingen av de kvinnor jag känner är lesbisk... och om så vore. Vad i helvete skulle det göra för skillnad? Får jag inte vara vän med en kvinna om hon gillar andra kvinnor? Nä, det fick jag inte! Inte vara vän med någon annan heller. Inte utan att Han kontrollerade och var med hela tiden. När Han var med gick inte att få en syl i vädret för Han höll låda hela tiden. Om sig och sitt. Om något av exen.

Själv utmålade Han sig som en riktig jävel i sängen. Och Jävel, det stämde. Men i sängen var Han inte speciellt verksam. Mest verksam i att ligga och sova med ett öga öppet och kolla att jag inte olovandes klev upp och gick på toa. Ensam. Hemska tanke. Kanske horade jag där... i min ensamhet. Med toalettstolen då? Eller...

Själv ansåg han sig vara trogen mig intill döden. I denna trohet ingick att "sälja ut sig" till andra hågade kvinnor. Vissa kompisars fruar. Andra kvinnor. Och att berätta för andra kvinnor att de var "så vackra, så vackra". Det var näst intill frieri som orden föll. Att jag var precis bredvid gjorde ingen skillnad. Så jag vet ju inte hur orden föll när jag inte var med. Kanske "sålde han ut sina tjänster" än flitigare. De tjänster han erbjöd hemma var stryk, okvädingsord, nattvak och vapenhot.

En annan verksamhet som skedde i sängen var att ligga där timme efter timme med tvn på högt som attan. Den dånade genom huset. Ingen ro någonstans. Och någon annanstans var jag inte behörig att vara. Inte utan att Han då också var på samma ställe. Han tankade hem film på film. Tusentals. Råa jävla mördarsaker. Det skulle jag se på, tillsammans med Han. Jag hatade det. Kom att hata hela rummet, hela sängen. Allt. Mycket av filmerna handlade om att skjuta folk. Eller skjuta djur.

Nä, sängen var en hatad plats. Så borde det inte vara. Den användes inte för att sova och älska. Den användes för att hata och se på mord på tv. Tror att Han bara älskade sig själv... för jag hittade en massa nyinköpta porrfilmer. Det var tydligen vad Han sysslade med när jag jobbade för att vi skulle få mat på bordet och räkningar betalda. Porr och våld. Jag kräks!

En av alla - 19 - Om våld i en nära relation

Den här bilden är en del av en tavla.

Den här bilden gav mig tröst när jag var utkörd ur mitt eget hus... ur mitt eget hem. Den och mina två vänner. Tittade på tavlan var dag. Präntade in orden djupt i sinnet. Du är inte ensam... du är inte ensam...

fast ytterst ensam kände jag mig. Ensam i fiendeland... ungefär. För vem kunde jag lita på. Jag som var inflyttad och  icke trovärdig... därmed. Men skvallrarna skulle bara veta hur trovärdig jag är. Fast de vill säkerligen inte ta reda på hur det egentligen ligger till.

Synd för dem... gå där och tro saker som inte stämmer det minsta med den riktiga verkligheten. Leva på fantasifoster och vanföreställningar.

Men som sagt... det är skvallerspridarnas nederlag.

En av alla - 18 - Om våld i en nära relation

Än är inte allt över.

Ännu håller Han på och jävlas till saker och ting. Fast Han gormar om att Han inte vill ha någon som helst kontakt med mig. Varför tar Han då kontakt? Varför skickar Han rätt som det är en jättemegauppsats i skällsord på sms? Varför?

Är det inte bara så lätt att låta mig vara? Låta mig leva mitt liv?

Nä, för det vill Han inte. Jag ska ha ett miserabelt liv. Det är vad han vill. Han själv ska få gå vidare som Han säger... och har redan snabbt som sjutton förlovat sig med ännu en stackars kvinna. Jag hoppas verkligen att Han behandlar henne bättre än vad Han behandlat mig.

Fortfarande håller Han på och försöker ansluta min släkt till sin egen "Fan"-klubb. För i den klubben kommer bara ut faen och helvete... inget gott.

Fortfarande är det kvar minnen i huset efter det så kallade vådaskottet. Det var ett medvetet skjutet skott... inget vådaskott. Hur i fasen kan man ha revolvern laddad och osäkrad och stå och sikta med den, som för skjutning... om man bara kollar eller leker med den?! Nä. Och skotthålen går i helt rak bana genom dörrkarmen, dörrlisten, spegeln på väggen, väggen, garderobsväggen, garderobsdörren, rumsväggen i nästa rum och ut i ytterväggen. Där stannade kulan tack och lov.
Han sa att Han haft revolvern vid höften och vådaskjutit... nej, det är inte sant. Det är omöjligt med tanke på var skotthålen sitter. Helt omöjligt. 

Det är heller inte första gången Han skjutit inomhus. Han satt innanför altandörren och sköt skator på tomten. Är väl heller inte så rätt och riktigt?!

Han har åkt runt och "föreläst" om hurdan jag är. Han ringer till allt och alla och "föreläser" hurdan jag är. Han knatar runt i husen i byarna och sladdrar. Och allt är bara en massa lögner. Men det kommer nog att slå tillbaka på Honom själv så småningom.

Han berättar om min gravt psykiskt sjuka släkt. Var den finns vet jag inte. Jag har inget sådant i min släkt. Han berättar att jag genom hela livet misshandlat alla jag kommit i kontakt med. Både kompisar, syskon, släkten, barnen... och till och med hundarna. Jag ska ha slagits så in i helvete... på Han.

Fast hur det ska ha gått till vet jag inte. Han är huvudet högre än mig och 40 kilo tyngre... dessutom har Han ägnat sig åt att lyfta skrot och varit som en belgisk-blå-tjur. Men man vet ju aldrig med små kvinnor... de kan ju hoppa upp och smälla till den stackars ynka killen på käften en vacker dag. Och då går ju luften ur och den stackars ynka killen faller ihop som ett korthus.

Det är så jädra mycket fult Han ställt till med förutom att misshandla mig på alla de sätt han kunde komma på. Fy faen.

Jag har många sår som jag nu ska läka. Det kommer säkerligen att ta tid. Sår som jag inte borde ha behövt ha om Han varit som en riktig man... inte en mes som skulle ge sig på kvinnor. Riktiga män slår inte kvinnor. De går heller inte runt och smäller ner andra killar eller lejer folk för att puckla på andra. Jävla fegskitar.

Alla de sår och rädslor som jag nu ska försöka få ogjorda går inte att ta bort i en handvändning. Jag vet heller inte hur jag ska få bort dem. Jag har, här där jag bor, lärt mig att jag kan inte lita på en enda jävel. Tyvärr. Tilliten har fått sig en rejäl törn. Det enda jag lärt mig är att det är ok att misshandla, ljuga och bedra. För det har den man som var min make lärt mig. Han fick jobba hårt för att få in den lärdomen i mitt huvud... men nu sitter den. Tack din jävla tölp!

Livet med Han har också givit det resultatet att jag har svårt att se på filmer över huvudtaget... om det inte är snälla rara goa filmer. Jag mår så illa av skjutningar och våld, kan inte se sådant. Mår jävla dåligt bara av nyheterna på tvn.

Fast jag larvar mig väl bara... jag har ju genom hela livet misshandlat alla grovt... *ironi*
Men så för faen, varför har de inte polisanmält mig då? Nä, för inget finns att anmäla.

En av alla - 17 - Om våld i en nära relation

Månadsskifte januari/februari.
Jag anländer till mitt hem. Slut på att bo i skyddat boende. Han har äntligen givit upp och motvilligt flyttat på sig sedan min advokat hotat Honom.

Räddare än en förskrämd hare är jag. Har med mig mina "livvakter". Byter omgående lås i dörrarna. Är så rädd att Han ska dyka upp. Hundarna mår absolut inte bra men är glada att matte äntligen är hemma igen.

För att Han inte ska ha något för att åka runt och spana drar jag ner persienner och drar för gardiner. Detta noteras ganska omgående och Han sänder hånfulla sms om det. Alltså har han varit runt och kollat. Som jag trodde. Efter ett tag skriver han att det är grannarna som talat om detta för Honom. Det tror jag inte. Nog för att de säkerligen skvallrar. Det tror jag. Om vad som kan ha hänt och vad som kommer att hända... och lite till.

Finner att Han lämnat en kartong kvar som han inte tog med när Han drog iväg till sitt tillfälliga boende. Hittar den kartongen i det rum som är kontoret. Börjar att titta i den... ser att Han tagit mina bodelningspapper från skilsmässan från mina barns far, och skogsbruksplanen. I Hans packade kartong. Vad Han nu skulle med dem att göra?! Han har ingen som helst användning av de pappren. Men dessa tänkte han alltså ta med sig när Han flyttade till sin lägenhet.

Hittar också en lista på alla mina lösenord till datorn - hur det gått till vet jag inte. Jag har inte lämnat ut några lösenord. Hade heller inte dem uppskrivna någonstans... de gamla uppskrivna lösenorden var just gamla. Däremot vet jag att Han har en kompis som kan hacka det mesta och tar reda på sådant.

Hittade också en lista där han radar upp vad Han skulle få för pengar om jag dog. Att Han skulle få huset och mina bankmedel.... samt att Han räknade med att få ut försäkringspengar. Det var många siffror hit och dit efter olika scenarion. Blir alldeles kall och skakis.

I kartongen ligger också alldeles nyköpta porrfilmer. Det är alltså vad han gjort när jag arbetat, förutom alla andra tokerier. Jag vet ju att tvn alltid gick om dagarna och att Han tillbringade mycket tid med att ligga i sängen och glo.

På jobbet får jag av en lösmynt person veta att det har varit möten om mig, i somras, där bara vissa personer var kallade - inte jag - mötet skulle ha handlat om att jag skulle "flytta in hos en arbetskamrat". Något jag aldrig sagt.

Får av samma person veta att chefen ringt Han och uppgett att jag "legat i varje buske" på jobbet med samma arbetskamrat. Även detta en ren och skär lögn.

Enligt Han ska arbetsplatsmedarbetare haft ännu ett möte om mig i januari 2014... för att diskutera mig och mitt. Han skulle få mera uppgifter och detaljer från det mötet senare under dagen. Enligt Han har chefen ringt och bett att Han ska informera om vår skilsmässa på ett arbetsplatsmöte där jag förmodades inte vara med. Detta i slutet på januari. Vad arbetsplatsen har att göra med vår skilsmässa framkommer inte. Det enda de möjligen behöver veta är att vi skiljer oss. Resten är privat.

Successivt har jag blivit av med mina arbetsuppgifter. Ingen säger något men borta är de uppgifter jag ska göra. Eftersom jag inte vet om mitt förordnande förlängs så tar jag ut sista semesterdagarna i början på februari, innan slutdatum. När slutdatum infinner sig finns inte pärmar eller något kvar på arbetsplatsen... de har flyttats så att jag inte ska "kunna ta något"... eller "sabotera". De har alltså utgått från att jag skulle sno saker och förstöra!

Samma dag som var min sista arbetsdag var lösenorden till sociala medier jag administrerade borta. Ingen ansvarig på arbetsplatsen säger något, mer än hälsar via arbetskamraten där... att jag skyndsamt ska lämna från mig nycklarna.

Ingen har tackat mig för de år jag arbetat. Och jag har arbetat hur mycket som helst. Helt olagligt mycket. Ingen ser mig när de möter mig. Ingen hälsar när de möter mig. Däremot har jag hört skvallret de sprider runt i alla byarna.

Även Han snackar vitt och brett... om att jag är psykiskt sjuk, gravt psykiskt sjuk... och att hela min släkt är lika illa däran. Talar om att "sätta in oss på papper"... på psyksjukhus. Samma gamla tjatter som Han tidigare hotat med... hotat mig, hotat min ena syster, hotat min ena broder... till och med hotat att han ska sätta in mamma.

Hundtiken har fått lov att omplacera. Det var ett bra alternativ för henne. Hon har det bra där hon är och får göra det hon ska.

Hanhunden är tyvärr död. Han skulle ta över hanhunden, gjorde det, och efter en vecka var hunden död. Skjuten. Han sa att hunden var dödssjuk. Den var inte sjuk veckan innan då han bodde hos mig. Vet än idag inte om det är och var sant att hanhunden var sjuk. Eller om det bara var besvärligt att ha honom. Han tog inte hunden till veterinär. Ringde inte heller och rådgjorde. Hunden var försäkrad och det var ingen jättesumma att ta honom till veterinären. Han och en hans kompis tog resolut och sköt hunden. Kvar blev ett vanmäktigt försäkringsbolag som bråkat som attan på mig om att så får man inte göra  och att jag skulle tagit hunden till veterinären. Jag kunde inte göra det, hunden var hos Han. Det de gjorde, bara kallt skjuta hunden, anser jag vara att leka Gud och bestämma vilka som ska få leva och vilka som ska dö!

Fortsättning följer...

En av alla - 16 - Om våld i en nära relation

Mitten av januari. På jobbet får jag order att göra en pärm "Gör så här"... om hur jag gör arbetet.

Han sänder sms på sms om att Han ska "flytta" på torsdag, mitt i januari. Han skriver att jag ska få ett sms om detta av en annan person, en Hans vapenkompis... och att jag då skyndsamt ska ta mig hem till de ensamma hundarna.

Dessa sms bombarderar mig flera gånger om dagen i flera dagar... och som tillägg till "flyttnings-sms:en" skriver Han om att hundarna är totalt apatiska och vägrar att äta och dricka.

Han har tydligen bestämt nu att Han ska "flytta" den 16 januari... och den dagen infinner sig. Kan säga att det känns inte alls bra, för jag vet inte vad han tänker hitta på. Vet inte vilka fasor jag ska få uppleva... som om det inte räcker med vad jag redan fått uppleva tidigare. Jag vet inte om Han menar att Han faktiskt äntligen ska flytta till en bostad... eller vad Han tänkt hitta på. Han sänder ett kryptiskt sms om att en Hans vapenkompis kommer att sms:a mig när Han "flyttat". Jag fattar inget men inser att något skit kommer det ut av detta... men vad vet jag inte. Tror att Han ska döda hundarna hemma i bostaden... kanske sig själv också eftersom jag vägrar att komma hem till Honom och vill ha ut Honom ur mitt hus.

Detta har jag fått berättat från Han, polisen, och några andra personer:

Tydligen är det så att den morgonen sover Han längre än vad Han tänkt. Trött efter att ha varit vaken hela natten försover han sig till det Han tänkt göra. Han väcks av att polisen knackar på dörren för att hämta alla Hans vapen. Polisen ser till att få fram vapnen och ser samtidigt ett självmordsbrev liggande på matrumsbordet. Han själv är i dåligt skick så polisen beslutar att ta med Honom till vårdcentralen och därefter vidare till psyk.

Några timmar senare får jag ett sms från Han. "Kom och hämta mig på psyk och skjutsa hem mig". Jag, som inte då visste om att Han var där och vad som hänt, svarar bara att "Han får be en kompis". Han har pratat ut sig från psyket och raljerar om hur jävla dumma läkarna är där... hur Han kan manipulera dem till vad som helst. Polisen bekräftar för mig att Hans vapen är beslagtagna och att Han fått åka till psyk för hjälp.

I och med detta har Han också fått vetskap om att det ligger en polisanmälan för vad Han gjort mot mig under hela tiden sedan det började gå åt helvete med förhållandet. Det var av den anledningen de kom och tog Hans vapen.

"Ta tillbaka anmälan... annars", meddelar Han via sms. Och fortsätter sms-bombningen med att...

"Hans vapenkompis (tillika en arbetskamrat till mig, som hämtade Honom från psyk...) "ska hjälpa Honom att få mig att förlora målet... de ska krossa mig totalt".

"Ta tillbaka anmälan... jag vill inte behöva använda psykiatrins metoder mot dig". (Han har alltid talat om och påpekat hur lätt Han har för att "få in folk på papper" till psykiatrin - Han har flera gånger hotat att Han ska göra just det mot mina syskon och släktingar, även mot mina två enda vänner.

Nu talar Han om att jag ska komma hem och att Han ska rasta hundarna åt mig på luncherna, att Han ska ha åtminstone en nyckel kvar till mitt hus. Han talar också om att jag måste fortsätta att försörja Honom i minst tre månader efter skilsmässan... vilken Han för övrigt inte skrivit under. Det gör Han inte förrän min advokat hotar honom med åtgärder.

Efter detta med polisens hämtning av Hans vapen och Hans besök på psyk får Han äntligen tag i en lägenhet. Det ska lite senare visa sig att den som hyr ut åt Honom har tagit kreditupplysning på mig, med Hans goda minne... och när jag ringer upp uthyraren och funderar vad i helvete han gjort så för så säger han bara att jag måste betala hyran om Han inte gör det. Jag berättar att vi ligger i skilsmässa och inte behöver betala ett öre ens för vad Han gör för skit. Jodå, säger uthyraren och mal på om vilka skyldigheter jag har gentemot Han. Uthyraren är en släkting till Chefen... och rapporterar direkt till hen.

Tyvärr är Hans bostad allt för nära där jag har mitt hus. Vad jag inte vet vid den tid när Han ska utrymma mitt hus för att för en tid bo hos en syster till han får sin bostad... är... att Han tömmer garaget på alla verktyg utom en hjulmutterdragare och några värdelösa småverktyg från Ikea som jag köpte när jag flyttade till lägenhet tidigare, innan huset. Innan Han anser sig ha flyttat klart är hela garaget tömt förutom en gräsklippare och en jädra massa skräp. Så gott som allt Han tagit med sig har jag betalat med mina egna pengar... för i ett husboende behöver man ju mer saker än i lägenhet. Till och med kläderna Han bär har jag betalat. Han arbetade ju inte och hade ingen inkomst. Men allt det där kan Han stoppa upp där solen inte lyser. Även järnspettet!

Själv sitter jag och kör en massa mil var dag till och från jobbet. Fortfarande bor jag i skyddat boende men måste arbeta. På arbetet tas jag från arbetsuppgift efter arbetsuppgift. Alla möjliga och omöjliga kallas in för att göra det som är mitt arbete. När jag påtalar detta finns ingen som ser det... ingen som erkänner att så är fallet. Fast så är fallet. Det är bara tystnad och hemska blickar... viskningar bakom ryggen och när de inte tror att jag hör. Men hörseln är det inget fel på!

Fortsättning följer...

En av alla - 15 - Om våld i en nära relation

När jag skrev om julen glömde jag att skriva om hur jag inte fick sända julkort till vem jag ville. Och då handlade det bara om släkten. Det är inte så att jag sänder julkort till allt och alla och i stora mängder. Nej. Absolut inte. Tänkte att jag skulle sända julkort till de släktingar som jag och mamma besökte i maj 2013, då vi åkte en längre tur genom landet. Men... det var fel tänkt, att sända julkort till mostrar och morbror. Speciellt till min morbror, en man på över sjuttio år (vilken rival... va?). Han skulle inte ha. Jag fick inte sända. Helst skulle jag nog inte sända julkort till någon, men för att det skulle se bra ut "fick" jag skicka till de närmaste... som mamma och döttrarna. Sedan räckte det.

När jag nu skriver om allt det här som jag gjort, och kommer att göra... så är det absolut inte allt som hänt. Det var incidenter jämt. Av olika slag. Totalt jävla kaos. Bara en skitsak som julkorten gjorde ett jättegräl. Suck!

Nu är det början av januari och jag har "kommit hemifrån" och ur helvetet. Trodde jag.

Den sjunde januari träffar jag representanter från Kvinnojouren. Får en bostad. Från den tredje till den sjunde, på kvällen, har jag bott hos stora dottern. Funderar hur i sjutton jag ska lösa allt nu. Jag skulle ha börjat jobba igen efter julsemestern. Det går inte. Jag vågar heller inte. Vem vet om Han kommer till jobbet och börjar på ny kula med hot och våld (att skriva börja på ny kula kan låta osm en rolig ordvits, det är det inte... jag är allvarlig, skämtar inte om vapen och kulor efter vad jag fått vara med om). Jag har heller inga nycklar. Varken hem eller till jobbet. Har inga kläder. (Jo, hemma i garderoben.) Extra medicin har jag fått ut via vårdcentralen som hjälpte mig med en extra omgång från apoteket. Annars hade det också varit kört då apoteket säger att jag hämtat för ofta om jag tagit ut mer utan läkarens order. Hur får jag tag i kläder? Hur får jag tag i mina nycklar? Hur får jag tillgång till min bostad? Jag behöver kameran också. Den är hemma... datorn, ja... jag behöver allt som är mitt. Känner mig totalt strandsatt.

Åttonde januari meddelar Han via pm på Facebook att "Han minsann ska besöka min mamma och tala om för henne vilken satan till dotter hon har". Han ska berätta allt jag gjort. "Varsågod att berätta", tänker jag och ringer mamma och varnar henne. Fast vad han ska berätta som jag antas ha gjort vet jag inte, han har nog fantasi nog att hitta på vad sjutton som helst som inte är sant. Så har det ju varit hittills. Ber mamma att alltid ha dörren låst och att inte öppna om Han står utanför och bråkar. Tack och lov har mamma tittöga i dörren och kan se vem som står där.

Han skriver också att "Han talat med mina barns far, och diverse andra... om hur jag är". Skitsnack alltså. Och att" Han fått det bekräftat att jag är världens värsta människa att utnyttja andra människor och sedan kasta dem på sopbacken". Han säger sig också ha kontaktat mina syskon för att berätta om mig och vad jag gjort. Det jag vet är att Han har haft kontakt med min äldsta lillebror. De andra syskonen bryr sig nog inte om Han det minsta. Tror istället att det blir ganska arga om Han försöker dumma sig där och prata skit.

Får sms på sms i min telefon. När jag är i det skyddade boendet har jag den avstängd. När jag går därifrån och befinner mig någon annanstans startar jag min telefon igen och då plingar sms:en fram i en strid ström. Det ena värre än det andra.

Skriver under skilsmässopappren, som jag fått utskrivna. Vet att Han inte kommer att skriva på dem, därför sänder jag själv in dem med bara min underskrift och talar om att jag vill ha tillbaka huset och att det länge förekommit våld och hot i äktenskapet.

Eftersom jag inte har kläder till ombyte måste jag köpa nya. Eftersom jag inte har varken arbetskläder, eller nycklar till jobbet eller hem så måste jag ta semesterdagar från jobbet. Jag har ju fortfarande dagar kvar att ta ut. Ringer chefen och ber chefen komma till ett fik i staden så vi får prata. Tar med mig en "livvakt" till fiket och träffar chefen. Hen blänger mest och verkar inte tro på mig. Istället säger chefen till mig "att gå till en präst och prata"... samma präst som jag vet att Han varit till och berättat alla lögner för och anklagat mig för otrohet... en präst som babblat bredvid munnen till Han om vad en annan person sagt. Samma präst stannade också till på mataffären, böjde sig fram runt mig och kommenterade att "det var roligt att se att vi var tillsammans".

Jag känner chefen så väl så där vid samtalet förstår jag redan då att jag snart kommer att vara utan arbete. Hen hade redan i höstas tagit in mig på tu man hand och försökt få mig att säga att jag gjort en massa fel... vilka vet jag inte... och att det är bra mellan mig och Han. Jag "fick ju inte lämna Han för Han behövde mig", sa chefen. Och det gällde oavsett om det var bra mellan oss eller inte. Jag skulle vara kvar i äktenskapet i vilket fall som helst. Nu är det så att chefen känner även Han. De har arbetat tillsammans tidigare, på ett av alla arbeten Han haft innan Han fick för sig att Han skulle försörjas av sin kvinna. Chefen lovade att sända en annan person, som Han känner väl, för att hämta ut min kamera och nycklarna. Mer hjälp än så skulle jag inte få!

Via kvinnojouren och en vän fick jag i alla fall tag i lite kläder, begagnade och på rea så jag hade något ombyte och inte skulle behöva gå naken när jag tvättade kläderna. Chefen beslutar att när jag får nycklarna ska jag tillbaka till jobbet. Och att jag ska sluta att larva mig och ta mig hem till huset. Det fanns inga som helst faror för mitt liv.

Den trettonde januari ringer jag med darrande händer till Han för att säga att Han ska söka sig ett annat boende. Detta på inrådan av den advokat jag fått i brottmålet. Säger att huset är mitt och att Han ska flytta. Talar om att jag lämnat in skilsmässopappren. Han börjar då rapa upp en del av allt Han tidigare sagt...

"det är onödigt att lämna in skilsmässopappren - då får ju A och C dela på pengarna efter mig"

"om du inte hade varit så dum så hade jag inte behövt ta i eller gå till vapenskåpet"

"Han vet var de skyddade boendena är i staden..."

"säger att jag ska ha telefonen på hela tiden så att Han kan skicka sms när Han drar från hundarna - lämnar dem ensamma när han raskt "flyttar" - det är mitt fel om de inte mår bra efter "flytten" (ordet "flyttar" och "flytten" sätter Han själv inom parentes)

"jag ska ringa Honom varje dag"

"vi måste prata genom detta - för att jag (Warglycke) har aldrig sagt något om jobbet - alla män - osv"

"Han ska röra om i grytan om jag (Warglycke) inte hör av mig"

Jag mår så jädra dåligt av allt detta. Sitter på jobbet, där jag måste vara, och är livrädd att Han ska dyka upp där. Känner mig bara säker i det skyddade boendet när jag kommit innanför dörren och låst noga.

Fortsättning följer...

En av alla - 14 - Om våld i en nära relation

Det jag kommer ihåg från incidenten på toaletten den tredje januari är att jag tänker... när Han har handen hårt om min hals...

"hur ska jag förklara det här för mamma... hur ska jag säga att Han dödade mig?"

Trött, utsvulten, rädd och darrig tar jag bilen och åker de nästan tio milen till min ena dotter. Det enda ställe jag kan komma på istället för att hamna på polisstationen. Jag har inte sovit natten innan. Inte ätit något på hela dagen. Jag har talat om detta för polisen - ändå släpper de iväg mig ensam i min bil många mil efter stora vägen. Och det värsta av allt - som jag vet nu - är att de inte ens noterade utryckningen till mitt hus och vad de gjorde där. I min värld är detta tjänstefel! Det bevisar bara hur lite de värderar en kvinna i nöd. Ändå var den ena polisen en kvinna. Detta satte en fet tagg i mig, mot poliser. Att en kvinna i nöd i princip slängs ut på gatan istället för att få hjälp och att mannen får stanna kvar i bostaden och tro att Han har rätt. Fast jag vet ju inte vad Han sa till den manliga polisen... troligen ljög han friskt och bortförklarade allt som hänt.

Bor hos dottern. Har ingen medicin med mig. Inga nycklar, mer än till bilen. Bara ett mjukisbyxombyte, och telefonen. Sover på hennes soffa. Gråter. Svär. Förbannar. Fattar inget av hur polisen betedde sig mot mig. Fattar inget av hur Han betett sig mot mig.

Mamma ringer till dottern. Ledsen och uppriven. Rädd. Mamma har fått telefonsamtal, sent på kvällen, från Han... som pratat osammanhängande om att jag är borta... eller kanske hos dottern. Mamma blir rädd att något hänt mig, dessutom hade hon tagit sömntablett så hon var lite förvirrad och på grund av nedsatt hörsel hör hon inte så bra i telefonen... och förstod inte vad Han ville och menade. Bara att det var väldigt fel och att hon blev rädd för mitt liv. Jag ringer omedelbart upp Han... tycker att jag är ju ändå i relativ säkerhet så jag kan göra det... och läser lusen av Han, att Han inte ska ringa till min mamma något mer och skrämma henne.

Han skriver långa pm på Facebook om hur jävlig jag är. Skickar otaliga sms, vartannat argt och vartannat vädjande att jag ska komma hem. Hem vågar jag inte komma något mer. Inte så länge Han finns under mitt tak. Han skriver om självmord och att hundarna mår dåligt. Att hundarna mår piss och pest kunde Han ha tänkt på för länge sedan... som Han bråkat och skrämt dem.

Han ringer yngsta dottern och ljuger henne full och enligt Han så har Han fått smaskiga uppgifter om hur jävlig jag alltid varit, från dottern. Jag vet inte om det ens är sant att Han ringt henne och att hon ska ha sagt sådant. Förstår inte i så fall varför hon ska ha sagt så. Nu efteråt vet jag att Han ringt yngsta dottern. Han har även ringt den äldre av döttrarna, men där gick Han nog bet... fick inte samma gensvar som hos den yngre som enligt Han "var så lätt att manipulera". 

Han har tidigare under hela vårt förhållande gärna talat om hur han kan ta folk med "rättspsykiatrimetoder" och "ta ner dem", få dem att göra som Han vill. Och skulle inte det funka så sa Han att "Han kan ta in dem på papper... hur lätt som helst". Det har varit väldigt mycket prat om att "ta in folk på rättspsykiatriska" så fort någon inte gjort som Han vill. Eller att anklaga folk för att vara psykiskt sjuka. Aldrig någonsin har Han funderat på om felet kanske ligger hos honom.

Fortsättning följer...

En av alla - 13 - Om våld i en nära relation

Nyårsafton i ensamhet. Tillsammans med Han. Och hundarna. Kylan ute fanns även inne. Nya självmordsbrev. Orkar inte.

Orkar inte.

Orkar... inte.


År 2014.
Januari.
Tredje januari. Trött, sliten och utvakad. Ännu en natt utan sömn, med "förhör" om min så kallade otrohet. Sovit endast några timmar i gryningen. Otvättad. Halvklädd. Hungrig. Beslöt att jag skulle gå ner till tvättstugan och starta tvättmaskinen. Hade inte tvättat på några dagar och det fanns smutstvätt. En maskin tvätt klar... mitt på dagen. Plötsligt är det bara ett jättebråk. Mer våldsamt än tidigare.

Jag vet ännu inte vad som utlöste bråket. Det är som ett svart hål i minnet.

Jag bara gick från toaletten uppe och mot trappan ner till tvättstugan när grälet var i full gång. Han grälade. Högljutt. Ilsket. Med många fula ord...  Jag sade inget. Fattade inget. Vad var anledningen? Varför? Totalt överraskad.

Jag minns bara att det mycket snabbt blev verkligt obehagligt. Så obehagligt att jag kände att nu går det definitivt åt helsike... att jag inte vet om jag kommer att överleva. Tror att det handlade om att det skulle skjutas, att det skulle dödas... finns svaga fragment av det. Minns inte heller om jag var ner i tvättstugan eller inte. Var så dödligt rädd. Däremot minns jag att jag letade reda på min telefon... i smyg... och skickade ett sms till min kvinnliga vän... "om det hände mig något nu så var det Han som gjort det". Låste in mig på toaletten, gråtande. Han gick till vapenskåpet... som vanligt. Tänkte att jag måste ha tag i min telefon, som jag gömt sedan jag skickade sms:et till min kvinnliga vän. När jag hämtade telefonen hörde jag hur Han öppnade vapenskåpet - hörde de välbekanta kodlåsljuden och ljudet av hur dörren öppnas och stängs. De numera välbekanta ljuden. De fruktade ljuden. Efter att ha hämtat telefonen låser jag in mig på toaletten igen. Tänkte att Han säkert skulle låta mig vara där. Tänkte fel! Han står på utsidan och kräver att jag ska låsa upp. Jag vägrar. Jag är så jätterädd. Skakar. Gråter. Rädd att jag nu ska dö. Tror att han har vapen med sig där Han står. Tror att nu ska Han döda mig och sedan skjuta sig själv. Tänker... "vem ska ta hand om hundarna?"

Det blir tyst...

och så öppnas den låsta toalettdörren. Utifrån. Han visar på en tång och råflabbar. Han går in på toaletten, jag backar så långt jag kan... Han kräver att få min mobiltelefon. Han ska kolla den. Jag vägrar. Står bara stilla och håller telefonen och hoppas att Han ska ge sig. Det gör Han inte. Jag tror att jag kommer att dö där inne på toaletten. Tänker att det var ju ett jävla ställe att avsluta jordelivet på... mitt i all rädsla. Jag tror ju att Han har ett vapen med sig. Gömt under tröjan. Han tar ett hårt grepp om min ena underarm... precis där jag tidigare brutit den. Det gör vansinnigt ont. Han bryter min arm åt olika håll och försöker ta telefonen med våld.  Jag håller så hårt jag kan i telefonen och vill absolut inte lämna från mig den. Han ska se vem som sms:ade till mig... det var min kvinnliga vän som nu ringt polisen om min situation. Han tar nu tag om halsen på mig och klämmer till. Hårt. Han får loss telefonen ur mitt grepp när jag försöker värja mig mot greppet om halsen. Han ser helt vansinnig ut i blicken och jag tror att jag ska dö. Här och nu. Att han kommer att strypa mig där på toaletten.

För att på något sätt försöka få Honom på avstånd och kanske få Honom att släppa taget om min hals tar jag tag i Hans tröja... det enda jag kunde få tag i. Han sliter till så den går sönder. Medan jag försökte få Han på avstånd från mig har Han läst sms:et att polisen är på väg. Han ger då tillbaka telefonen och börjar hårdhänt knuffa mig för att få ut mig från toaletten. Jag, som fortfarande tror att han har ett vapen med sig eller utanför toaletten stretar emot allt vad jag kan... jag tror ju att han nu ska döda mig. Hans ansikte är helt förvridet och jag har aldrig sett en mer ondskefull människa i hela mitt liv. Den man jag nu ser är absolut inte den man jag en gång lärde känna... detta är som satan själv. Han drar och sliter i mina armar och nyper hårt så det gör ont hela dagen och nästa dag. När Han inte får ut mig från toaletten sätter Han sig på toalettstolens lock och funderar... "varför har du blandat in den där kvinnan... varför stretar du emot, och varför blandar du in polisen?"

Hör en bil stanna utanför huset, gissar att det är polisen. Han säger "du får ta hand om polisen efter vad du gjort". Jag vägrar att ens röra mig, rädd för att i sista sekund innan räddningen avrättas på väg mot ytterdörren. Han ger upp och går och öppnar, med "happy face" påkopplat och lugn vänlig röst. Som att här har inget hänt och vad vill de. En manlig och en kvinnlig polis kommer in. Mannen sätter sig med Han i matrummet och kvinnan med mig, inne på toaletten. Jag vågar inte går därifrån.  Får berätta för kvinnliga polisen vad som varit. Poliserna talar med ett högre befäl och det bestäms att jag ska iväg från huset. Enligt polisen till polisstationen och där ska jag få ett telefonnummer till  Kvinnojouren och det är meningen att jag ska själv ringa och ta mig iväg till Kvinnojouren.

Jag upplyser poliserna om att jag faktiskt äger huset, att jag har äktenskapsförord på att det är mitt, och bara mitt... de kontrar med att "Han är ju skriven i ditt hus och därför kan de inte  ta med honom". Däremot ska jag ut ur huset! Det är detsamma vem som äger huset. Han har rätt att vara kvar så länge han vill!

Jag upplyser också poliserna om att jag faktiskt inte ens hittar i stan. Att jag knappt varit där... att jag mest varit instängd hemma. Säger att jag hellre åker till en dotter i en annan stad ganska nära. Ja, det kan jag väl, tycker poliserna och vill helst att jag skyndar på att ta med mig några småsaker. De har bråttom iväg och vill inte vänta på mig. Packar några få saker... inte lätt att tänka ut vad som ska med och inte när jag nu ska vara klartänkt plötsligt efter allt som skett. I min rädsla glömmer jag det mesta som är viktigt... vågar inte heller gå förbi Han för att hämta sådant jag skulle behövt fast att polisen är där och ser och hör. Får inte med mediciner och nycklar.... nästan inget annat heller. Trött efter en vaknatt, utan mat i magen sedan kvällen innan och rädd så jag skakar och gråter... får jag ta bilen och åka iväg nästan tio mil. Ensam. Det enda poliserna gör är att se så jag verkligen åker iväg... och att Han inte åker efter.

När jag senare sitter på polisstationen och gör min anmälan mot Han så finns inte ens en notering att polisen gjort en utryckning till min adress! Inte ens en notering! Och fast de talat med högre befäl om situationen... det anser jag vara tjänstefel!

Fortsättning följer...

En av alla - 12 - Om våld i en nära relation

Den varma och vackra julmånaden anländer till oss alla...

ja, för de flesta, men inte för mig. Fortsatta bråk, nattvak ungefär varannan natt. Han ska skjuta sig själv och "knäppa vissa andra". "Det ska flyta blod".
Vissa andra var i detta fall mina enda kompisar.

Inser att Han kontrollerar min dator när jag inte är hemma. T ex mailen, är alltid hemtagna när jag loggar in. Det är de normalt inte. Har inte varit så förr om åren, så varför nu helt plötsligt? Konfronterar Han med detta faktum. Han blånekar och säger att jag är lite virrig och själv gjort det. Jag har inte gjort det! Det vet jag!

Han har också flera gånger tagit min mobiltelefon, där den legat hemma... som vanligt när jag är hemma... och kollat genom kontakter, vilka som ringt, vilka som sms:at... vilka jag ringt till och vilka jag sänt sms till. Jag protesterar  mot att han ska kolla både dator och mobiltelefon... men "Han måste ju det för jag är ju otrogen, och han har då rätt till det".

Allt har eskalerat under hösten... och fortsätter så. Jag tror att jag lever i helvetet och vet inte hur jag ska ta mig ur det. Har flera gånger talat om skilsmässa, men så får jag inte tala för Han.

Han fortsätter att klämma mig hårt om armarna och trycka in mig i väggar och ner mot golvet. Jag gör allt för att slippa göra illa mig... och tyvärr har jag inga jätteblåmärken att visa upp. Tror också att Han medvetet ser till att det gör ont men inte blir blåmärken.

Nattvak varannan natt. Vi ska diskutera. Och det vi ska diskutera är min otrohet! Men jag har inte varit otrogen! Jag är så slutkörd av allt nattvak. Får hela tiden höra nedsättande kommentarer och benämningar om mig. Och min kvinnliga vän.

Strax före jul tar jag julledigt från jobbet, har semesterdagar kvar att ta ut. Känner inte för att vara ledig och hemma, och känner mig väldigt rädd. Misstänker att jag gjort något väldigt dumt i och med att jag ska vara hemma och ledig. Går bra ett par dagar...

sedan är helvetet igång igen. Han tar min telefon när vi ska in till stan för att handla. Jag protesterar mot att Han tog den men Han knuffar bara undan mig och tittar i telefonen... Han ser att jag talat med min manliga arbetskamrat... börjar högljutt skälla och gapa och anklaga mig för otrohet. Den här gången ber jag Honom att hålla käften och ge mig telefonen. Han slänger iväg telefonen till mig och vi åker in till stan i tystnad. Väl framme i stan, på stadens torg... börjar Han högljutt anklaga mig för att ha varit otrogen... och där på torget, mitt framför alla människor ska Han ha svar från mig varför jag varit otrogen... och med vem... så att alla ska höra mina svar också förutom hans anklagelser. Jag har inte varit otrogen en enda gång... blir förbannad och säger åt Honom att jag inte varit otrogen, att Han ska hålla käften... och att det där tar vi hemma. Då blåser Han upp sig som en galen tupp och fortsätter än mer högljutt att anklaga mig. Jag lämnar Honom och går in på affären vi skulle till... Han efter... än mer högljudd, anklagar mig igen för att ha varit otrogen. Människorna omkring glor och några böjer huvudet och sticker iväg som om de är rädda för att även de få sig en omgång av Han. Jag säger att jag inte varit otrogen och att det där tar vi hemma. Tar rulltrappan upp till affären vi skulle till. Jag sticker från Han i affären och hämtar det jag skulle ha, Han står vid en annan hylla och ropar högt och fordrande "Gumman!", och menar att jag skulle komma rusande till Honom. Jag gör det inte. Då skriker han "Gumman!" och blänger. Jag säger bara åt honom att hålla käften och går mot kassan. Väl hemma igen blir det förhör på förhör.

Den här månaden är det ofta det inte blir någon mat hemma. Inget sova heller. Däremot ständiga tjat om sex... Han har behov! Och jag ska ställa upp. Jag känner absolut inte för något sex och vill inte. Då kommer anklagelserna om att jag är otrogen igen. Jag ställer i alla fall inte upp på något sex. Jag orkar inte. Har inte orkat på hela tiden det har varit bråk och hot. Sex och våld är milsvitt skilda i min värld. Det är så avtändande med hot och våld så sex i det sammanhanget finns inte på kartan.

Vid ett av bråken tar Han en av stolarna som står runt matbordet, lyfter den och siktar mot mig... men ställer ner stolen igen utan att ha slagit mig. Jag vet inte om Han tänkte slå den i huvudet på mig eller kasta ut den genom fönstret bakom mig där jag stod. Stolen väger sju kilo! Det är tunga stolar jag har runt mitt stora matbord.

Julen går väl. Sådär. Kylig och trist. Ett par dagars status quo. Han och jag besöker mina flickor hos deras far. Jag lämnar deras julklappar. Julklappar som bara jag köpt och som jag varit tvungen att skriva att de även var från Han. Han har inte köpt en enda grej vare sig till födelsedagar eller jular. Däremot skulle Hans namn stå med. Fikar lite i samband med julklappsöverlämningen. Känner hur fel det är och hur Han är ilsken och blänger... menande. Julklapparna skulle lämnas över snabbt. Julen firas sedan i ensamhet. Jag, Han och hundarna. Snart börjar "det vanliga livet" igen. Bråk. Gräl. Hot. Våld. Hundarna börjar nu vara som nervvrak. Storhunden gömmer sig rädd och flåsande under ett bord i ett annat rum, den mindre hunden skakar och darrar, flåsar och slickar sig om munnen... hukande.

Bröllopsdagen infinner sig, mellan jul och nyår. Han köper en jättebukett blommor. Jag kan inte glädja mig över den. Går inte. Det enda jag vill är att slippa Han. Jag uppskattar absolut inte blommorna. Vill helst glömma att det är bröllopsdag.

Fortsättning följer...