Midsommaraftons magiska natt

Växtvärk

Ja, det kan man säga att rabarbern lider av. Eller lider... det tror jag inte. Den växer av fröjd och glädje. Och för att den kan!

Den växer. Och den växer. Och växer. Och växer lite till. Omkretsen är imponerande. Har inte mätt den men jag räcker inte till runt den och inte över den.

Äter gott av rabarbern. Gömmer i frysen till kalla dagar. För att äta gott då med. Gott är gott. Och denna rabarber är mild och god, inte sur och syrlig och bitsk. Nej, god och glad vill den fröjda gommen på oss som har förmånen att få smaka av den.

För ett barn skulle bladen räcka till som paraply en regnig dag. Eller som solparasoll en fin och solig dag.

Tig och håll käften, du är osynlig!

Tänker på hur människor behandlar varandra. Inte de som behandlar andra väl, mer på de som inte gör så.

Tänker också på varför vissa människor tror att de ska och kan bestämma hur livet för en annan medmänniska ska se ut... eller inte se ut.

Tänker på hur de tänker. Kanske tänker de inte alls. Kanske tänker de fel. Mest troligt. Att de tänker fel. För fel är det ju!

Det finns de som tänker att de ska minsann tiga ihjäl sin medmänniska. Visst, det finns de som tjatar ihjäl sin medmänniska också, tjatar och gnatar. Men... det är inte dessa jag tänker på idag. Det är de tigande surmulna människorna som genom sitt tigande tror att de gör någon som helst nytta här på vår jord. Visst, en del borde tiga... andra inte.

Hittade en bra text om bestraffning genom tystnad. Om de som inte talar med dig, inte ser dig, ignorerar dig och beter sig som om du inte funnits här på jorden och aldrig kommer att finnas här. Alltså verbal misshandel genom tystnad. Tystnadskontroll. En sorts bestraffning, av oftast en oskyldig människa som dessutom inte ens får veta vad hen ska ha gjort för fel. Och som inte ens gjort fel... kanske. Bara i den bestraffandes intrigerande hjärna. Det är bara ett sätt för den bestraffande att smita undan sitt ansvar i situationen... och ofta har nog hen problem med sig själv och borde lösa dessa knutar i sitt eget inre.

Bestraffaren vill på detta tysta sätt försöka på ett grepp på dig... bestraffa dig. Känslomässigt. På ett sätt "döda" dig. Känslomässigt övergrepp. Ett övergrepp lika illa som något annat. Psykisk misshandel.

Personen som utsätter dig för detta har säkerligen en massa problem med sig själv... men projicerar detta på dig. Låg självkänsla, starkt kontrollbehov och emotionell omognad... plus säkerligen en massa annat. Dessutom är de förnekare av misshandeln de gör, gnäller bara om hur synd det är om dem själva. Men det finns inga ursäkter för de som bestraffar dig med tystnad och ignorans. Inga som helst ursäkter!

Det är ett maktmissbruk och övergrepp som inte är ok! Och detta övergrepp bevisar bara hur illa ställt det är med personen själv i fråga.

Jag känner till en hel bunt med människor som gör på detta vis. Tiger som bestraffning för något någon antas ha gjort. Småsinta och egensinniga människor som tror att de leder världen och gör något stort i sitt ignorerande och tigande.

Sanningen är att de bestraffande personerna är så små, obetydliga och psykiskt omogna att jag inte nämnvärt bryr mig om dem. Jag klarar mig ändå... med de som inte försöker tiga ihjäl mig och mina medmänniskor. Jag behöver er inte, ni som tiger som en sorts bestraffning för något ni inte kan säga vad det är. Omoget gjort.


Sedan finns det de som bestraffar genom att tjata hål i huvudet på sina medmänniskor... men dessa tar vi ett inlägg om en annan dag.

Världen är full av morrhoppor!

Arten människa håller på att utvecklas till ett renrasigt monster. Överallt rapporteras om hur människor blir allt mer onda och inbilska. Det ljugs, förtalas, förnedras, hotas, hatas, mobbas på alla möjliga sätt... det misshandlas och mördas. Verkar inte finnas någon ände på förskräckligheterna.

När mina barn var små och tjafsade om leksaker eller vem som hade rätt i någon fråga... och var riktigt osams... då berättade jag om hur en stor grej som ett världskrig kan börja. För det är ju inte så att bara rätt som det är så är det fullt krig... det föregår ju en massa småtjafs innan som byggs upp mer och mer. Från början kan det vara två personer som tjafsar, så lägger sig fler och fler i. Till sist krigas det. Om man inte innan krigsutbrottet kommit på hur dumt bråket är. Så mina barn fattar det. Hur det är med andra vet jag inte.

Arten människa går runt och tycker att den är skapelsens gud... eller i alla fall skapelsens krona och kung. Att djur, växter och vår jord är något man bara ska ta för givet, sno åt sig, och exploatera. Likaså antas att man bara kan ta sina medmänniskor för givna, utnyttja dem och förnedra dem på alla de sätt man kan komma på. Var och en är sig själv närmast, och det märker vi så väldigt väl nu.

Varför måste människor behandla andra människor illa? Varför förtala? Varför förnedra? Varför misshandla på allehanda sätt? Empati och medkännande... vad är det? Var finns det? Eller tänker dessa monstermänniskor på samma sätt om sina mänskliga medresenärer i tiden som de ofta tänker på djuren och naturen? Utnyttja bara! Ta för egen vinning?

Nä, världen är för full av morrhoppor av alla de sorter.

Istället för att bråka och jävlas med era medmänniskor, djur och natur... ta och ge ut lite kärlek istället. Världen skulle bli mycket bättre om alla var kärleksfulla. Du behöver inte älska alla, däremot respektera dem och behandla dem värdigt. Sluta hata och att önska dåligheter till dina medmänniskor. Sluta tänka bara på dig och ditt. Ta tillbaka empatin och förståelsen för dina medmänniskor, på samma sätt som för dig själv. Ta ditt ansvar för hur världen ser ut. Både i det stora hela och i det lilla. Om vi alla hjälps åt så blir det så mycket bättre!

Det gäller dig... och dig... och dig... det gäller er alla! Oss alla!

Fin kisse, Spirit!

Nationaldagen, 6 juni 2015

En regnig dag. Först tyckte SMHI att... det blir regn den dagen. Sedan... nämen, det blir soligt och fint. Så ändrade de sig igen och återtog regnet. Jaja, det är bra för potatisen. Och allt annat som växer och gror. För nu är en bråd tid i naturen. Växa så det knakar. Så gör i alla fall rabarbern jag har. Över alla bräddar vräker den sig ut och upp och överallt.

Vi hinner inte med att käka ikapp med vad den växer. Räcker till att ge bort också, både till Mor och till en annan liten dam. Över blir det ändå. God är den också. Inte sur och hemsk.

Bråda tider är det också med plantor och plantering. Jag har införskaffat. Ser lite ut i påsarna, men tro mig... det är mer än vad du någonsin tror där. Bara det att det syns inte så bra på bilden. Operation ombyggnad pågår i trädgården. Sand, grus, sten, rostigt armeringsjärn, rostig armeringsmatta... och än mer saker.

Steg ett i ombyggnaden av trädgården. Rostig armeringsmatta jordad och uppe. Nu ska där grävas bort gräset som är mellan den och rabatten framför. Dit med grus. Och jord där klematisen och dennes kompisar ska stå och växa. I rabatten är det krusbärsbuskar i var ände, plommonträd mitt på och en massa blommor.

Det har varit ett för starkt energiflöde in och ut genom "hålet" mot gatan. Det har nu stoppats, bara genom att sätta upp armeringsmattan. Stor skillnad. Stenen framför hjälpte inte helt, den satte vi dit först. Stenen till vänster ska flyttas. Till sin rätta plats på en grusgång framför rabatten.

 Så här är det tänkt att bli när det är klart. Rospergola, sten, grusgång, stenplattor... lite buskar. Om vi hinner och orkar blir det flyttning av odlingslådor och så tillkommer några bärbuskar till.

En vägg mot grannen skulle sitta fint. Ge lä och skydd. Rama in. Något för framtiden... torde inte hinna i år.

Idag, nationaldagen, blev det som sagt regn. Gjorde alltså bara en runda hos handelsträdgården och bakade sedan bullar. Slappade och planerade hur vi ska lägga upp sommarhalvåret.

Det är bara att göra som jag säger!

Grattis på Mors dag!

Mjau!

Målade en tavla till en födelsedagsfirare. En kattmänniska...

En glad katt som ska leda till små flin. En glad katt som uppvaktar med röda tulpaner. En glad katt som även fungerar i barnrum. Eller i hallen... när man kliver in genom dörren.

Och... jodå... katter ser visst ut på detta sätt. Det syns ju!

Sura myror och försommarvärme

 Nästan försommar... eller kanske redan försommar. I alla fall blommar maskrosorna vilt och vackert överallt där det är någorlunda varmt och skönt.

 Den här dagen i maj, en eftermiddag... då blev det plötsligt alldeles ljumt i luften. Solen sken, vinden avtog... och allt var bara så skönt. Stilla. Fräscht. Energifyllt.

I lönnen arbetade myrorna med att bärga mat. Har inte tidigare sett dessa lättstötta myror i lönnblommor. Inte i några blommor över huvud taget. Men här var de. Inte bara en och annan, utan hela klanen... utspridda... med huvudet nere i blommorna. Brydde sig inte det minsta om mig som stod där med kameran i högsta hugg inpå dem. Hade det varit på marken hade myrorna stått på bakbenen och viftat med knytnävarna åt mig... de är sura de här myrorna. Med huvudet i blommorna har de totalt glömt sitt surande.

Vem där?

Jag har ett speciellt ställe jag brukar gå till. Ett ställe för att beundra utsikten... vara nära himlen... meditera... eller bara njuta av naturen.

Ibland känns det som om jag inte är ensam. Det tisslar och tasslar. Skymtar något. En hastig rörelse... något. Känslan av att vara iakttagen. Sedd.

Jag har sett spår. Både stora och små. Tassar och fötter.

Här om kvällen var det något som jag följde... upp för branten... upp och upp och upp. Något som kravlade och krälade, vilade... bidade. Något.

Funderade ett tag på om jag skulle vara så modig... så modig att följa efter... men, tänkte.. jag har ju min tunga kamera att dänga varelsen med om det skulle hetta till. Och en bild på... vad det nu var... om något skulle hända.

Men... det som hände var bara att jag till sist var ensam på krönet... beskådade utsikten, insöp den friska klara kvällsluften. Och bakom trädstammarna rörde sig något... tisslande och tasslande. Men jag fick vara i fred med mig själv. Ensam, fast ändå inte.

Installation

Man kan ha kul i en sandgrop...

Växtvärk

Känns som att naturen har växtvärk... just nu. Det händer saker i rask takt. Spirar och blommar, och har sig. Humlor och yrvakna bin letar mat i en rasande fart.

Akvarell

Josef, tre och ett halvt dygn ung.

Skissat med blyerts, målat med akvareller från St Petersburg.

Mobilfoto

Vattengymnastik

Frimodiga, glada, uppspelta prästkragar utövar vattenkonst i den högre skolan. Akvarell och tusch.

Vådan av att meditera

Ja, så kan det gå...

Akvarell och tusch. Uppgiften var blommor. Detta kom fram ur pappret.

Här stylar vi om!

Den numera omstylade inglasade altanen har fått ett träd. En pil, som nu håller på att slå ut. Troligen blir det en till av samma sort... och fuchsia som sommarblommor.

Borta är hammocken. Borta är det långa bordet och de tunga stolarna. Nu kör vi lounge... med soffa! Och till soffan ett runt brickbord i orientalisk stil. Kvar är det lilla matbordet, och nya lätta stolar till det. Lätta spetsgardiner silar solen rart, vid behov.

De väggar som har samma färg som huset ska få ny färg. Annan färg. Milt grått, blir flott. Ny belysning. Några mattor... gosiga kuddar och filtar... ett och annat täcke. Allt för att kunna gosa in sig när det inte är så varmt.

Jodå, vi har invigt den omstylade altanen. Fungerar alldeles utmärkt bra. Nu är det skönt att vara där och slappa efter långa arbetsdagar. Precis som jag alltid ville ha den!

Utanför de skjutbara glasdörrarna lever världen, trädgården... blommor, blommor, blommor... två plommonträd, lite bärbuskar... och förstås gräsmattan. Och just nu den här tiden är det fullt av fåglar överallt. Grönsiskor, bergfinkar, pilfinkar, hackspett, och några till som vi inte kunnat identifiera än. Till det kommer de obligatoriska skatorna, kråkorna och kajorna. Samt en och annan katt.

Räddningsaktioner

 Bergfink

Jag har fågelmataren kvar ute än. Jodå, småfåglarna kan behöva mattillskott än i slutet av april. Många småfåglar samlas där. Det ser en mindre rovfågel som ett ypperligt sätt att själv få sig ett skrovmål. Eller skatorna, för de är lika glupska på småfåglar... och allt som går att käka. De roffar åt sig från matstationerna de med.

 Grönsiska

När skatorna eller rovfågeln kommer susande yr det upp småfåglar i luften. Precis överallt är de i sin flykt för att slippa bli mat. En del av dem kör in i glasrutorna på inglasade altanen och ramlar ned omtumlade på trappstegen.

De som inte är döda försöker vi rädda till livet. De får healing och lugn och ro. Och blir till synes helade. När de sedan flyger iväg efter behandling och vila vet vi ju inte om de överlever. Dock är de pigga och alerta när de drar iväg.

Bäst vore ju om inte någon jagade småfåglarna. Kan inte skylla på traktens katter. Även de försvinner när skator och andra fula rövare dyker upp. Ni har väl sett hur skatorna retar katterna? Inte så kul att vara katt då. Nypt i svansen och dragen i pälsen så fort den vänder ryggen till. Nä.

Josef

Jag har fått den stora äran att följa Josef med kameran.

Änglar

Ibland dyker de bara upp. Änglarna. Står där rakt framför dig och tittar.

Som här.

Den befann sig plötsligt bara på mitt pappersark. Tyst. Stilla. Väntande. Till hands. Inte alla dagar man ser dem så väl, ibland är det bara en känsla.

Livat i holken

Jo, det är mycket nu.

Driver fotoklubben. Kör konstkurs. Arbetar. Gör lite renoveringsarbeten på ett hus. Sålde bort altanmöblerna. Ska in med nytt möblemang i annan stil. Ändra färg på väggarna, lite ny belysning. Lounge, var ordet. Arbetar med kameran. Bildredigering. Nytt bildjobb i helgen. Beställningssömnad.

Jo, det är mycket nu.

Men det går. Om jag gör en sak i taget. Det enda jag vill få bort är det där andra huset och dess bekymmer.

Och visst är jag trött om kvällen. Inga problem med vad jag ska se på tv. Hinner inget sådant. Vill heller inte. Nu kommer ju den årstiden då jag vill leva ute. I naturen. Med kamera i hand. Eller fingrarna i jorden.

Och holkarna... ja, nu är det konkurrens om de två fågelholkar jag har. Jäsingen vad mycket fåglar som bevistar min tomt just nu.

Gåva

Jag fick de fina pionerna av Moder Jord...

nu får hon tillbaka dem. Tack så mycket!

Vårkänslor

Jodå, båda mina pellor har fått vårkänslor. Trots hårda vindar och regnskurar. Pellorna, Prins Nicolaj och Emperor Nicholas, lutar sig mot fönsterglaset och tycker att det ser så härligt ut där ute... de skulle bara veta. Inte alls så fint som det ser ut på bild.

Vinden friskar i så att det är nära att vi flyger iväg med den. Som Mary Poppins... fast utan paraply. När det tar i som värst vore enklast att hålla i sig i en lyktstolpe. Jag väljer att sitta på läsidan... i solen.

Och så läser vi på om husdjur...

Orgelkonsert med många besökare

Var på orgelkonsert i Själevads kyrka på  påskdagen, 5 april 2015. Håkan Dahlén spelade tillsammans med notbladsvändare Erik. På repertoaren stod musik av Johannes Brahms, Felix Mendelssohn Bartholdy, Robert Schumann och Franz Liszt.

När Håkan spelade fick jag sådan lust att titta mot trappan upp till predikstolen. Gång på gång. Kunde inte låta bli. Vad jag först såg var ett grått dis som rörde sig sakta fram och tillbaka. Fanns inget som kunde göra det gråa diset inne i kyrkan.

 

Visade sig att en ung kvinna höll till där, småfnissande. Hon travade upp och ner i trappan, iklädd lång vid klänning med åtsittande urringat liv och med konstfullt uppsatt blont hår, ungefär tjugoårsåldern. Ville inte engagera mig i henne, ville lyssna på musiken... så jag bad henne att återkomma. Och sa att jag skulle vilja få henne på bild efter spelningens slut. 

Om jag lyckades... tja... jag har inte på år och dag lyckats att få ljuset att spela mig ett spratt i objektivet... så... varför idag. Inte heller första gången jag fotar konstiga saker... har många bilder med ansikten och annat på.

Att inte räcka till

Allt fler talar om att inte räcka till.

I den meningen att de inte hinner med allt de antas hinna med på de tilldelade tjugofyra timmarna som vi alla har på våra dygn.

Jag räcker inte till.

När det egentligen är för mycket runt omkring var och en. För många uppgifter och krav på för lite tid. Nu för tiden antas vi arbeta snabbare och effektivare. Oavsett om vi hanterar maskiner, människor eller djur. Fort... fort... fort... ännu fortare.

Det är som att det är fult att säga att man inte hinner. Inte hinner med på den stipulerade tiden. Den av någon utsatta tiden. Någon som kanske inte ens har en aning om hur lång tid som egentligen krävs till våra uppgifter. På det ska vi ha en aktiv fritid, både själva och våra barn. Samt hinna med att vara supersociala, både i verkligheten och online. Som grädde på det moset bör vi också förkovra oss. Bli lite mer bildade. Var minut ska vara fulltecknad av aktivitet. Finns absolut ingen plats för vila och rekreation... i den bemärkelsen att... reflektera. Bara vara. Verkligen vila kropp och knopp.

Vem är det som hittat på att man måste räcka till... till så förbannat mycket? Vem?

Jo, jag har läst boken "Det händer när du vilar" av Tomas Sjödin. Många bra ord. Hela 206 sidor av bra ord.

Bästa orden är...

Man behöver inte räcka till
Det räcker att man finns till
Allt utöver det är bonus

"Sjödins trossats" ur ovan nämnda bok. Så bra. Läs boken. Läs den en gång till. Du hinner.

Glad Påsk!

Det våras!

Även om snön ibland vräker ner och termometern envisas med att besöka den röda sidan... så blir det vår ändå. Bara lugn.

Tuffa vårblommor sticker upp huvudet och trotsar Kung Bore. En och annan liten insekt tittar storögt på blomfröjden.

Ja, så här kan det se ut.

Att titta in i evigheten...

Fotoklubbsevenemang!

Nu drar fotoklubben igång sitt första evenemang. Kom och delta du med! Naturligtvis har vi beställt vackert väder.

Tatanka - Manantial (Official Music Video)

Nu är det snart helg... och vi dansar in den för att få den rätta känslan.

Dansa du med! Det gör inte ont.

Bjuder in min indian till dans... och kärleken. Svänger, sjunger, dansar, trummar takten... nu är det helg! Trumma på!


Och mest av allt just nu önskar jag mig en shamantrumma. Må den rätta hitta hem till mig.

Akvarellprövningar

 Ja, jag målar med akvarell just nu. Prickar, ränder, fläckar, rinningar... ibland händer saker med det vita arket. Fram träder sådant som jag absolut inte förväntade mig. Som insekten som är på väg att landa i blommorna.

Här kom den gyllene ängeln och gav healingenergi till en person i behov av sådan.

Ja, så kan det gå i akvarellens spirande kreativitet. Vad målar du?

Jag har startat en fotoklubb!

Nu har jag startat Nätra Fotoklubb.

Den 19 mars 2015 samlades en skara fotointresserade för att starta upp föreningen. I april har vi vårt första evenemang för allmänheten. Mer om det kommer senare.

Föreningens ändamål är:
* att främja medlemmars kunskaper om och färdigheter i fotografering och bildhantering
* att främja fotografering som konst och hobby
* att verka för fotografisk utveckling och att utgöra ett samband mellan personer som är intresserade av detta

det innebär att föreningen arrangerar olika aktiviteter såsom medlemsträffar, olika evenemang, utställningar, tävlingar, månadens tema, utflykter, kursverksamhet och utbildning deltar i externa fototävlingar mm

Alla, oavsett bostadsort, får ansluta till klubben.
Alla, oavsett kamerautrustning, får ansluta till klubben.
Det viktiga är fotointresset... inte utrustning och kunnighet. Vi ska inte tävla med varandra, varken i fotokonsten eller utrustningsmässigt.

Medlemsansökan, frågor, mm kan mailas till fotosnabelawarglycke.se

Ge mig ro och stillhet

Jag vill luta mitt huvud mot ditt bröst

Nosa i din halsgrop

Känna den svaga doften av rakvatten

Jag vill luta mitt huvud mot ditt bröst

Vill att du håller om mig, hårt och länge

Rufsar om mitt hår och andas i det

Vill höra ditt hjärtas rytm

Jag vill höra att jag betyder något för dig

Och vill att du håller mig kvar en stund

Så att jag inte kan gå min väg

Håller mig hårt och länge

Jag vill hålla din varma trygga hand

Så att jag måste stanna ännu en stund

Och bara vara omhuldad, omfamnad

Känna trygghet, ömhet

Håll mig kvar

Få mig stilla

Kyss mig ömt

Få mig att känna att jag betyder något

Ge mig ro och stillhet

Text från 2005