Ännu lite senare…
Symaskinen surrade för fullt. Meter efter meter sydde den
ihop den skira vita fotsida klänningen. För att jag inte skulle frysa hade jag
fodrat den med allra mjukaste och varmaste flanell på insidan. Där jag satt
alldeles naken och sydde frös jag inte alls. Jag var varm och som omsluten av
de mjukaste dun. Snart var min nya stass klar. Det enda som fattades var min
osynlighetsluva. Den hade de nyfunna vallonkusinerna snott i ett obevakat
ögonblick. Vad de inte visste var att den bara fungerar på mitt huvud. För alla
andra fungerar den bara som en helt vanlig blå luva.
Den vita fotsida klänningen, de vita lurviga stövlarna och
de vita mjuka vantarna var klara. Mitt uppdrag skulle ta sin början. Jag var
redo. Det enda som fattades var snöfallet. I en hel vecka funderade jag på hur
jag skulle få det att snöa i mitten av oktober och med ungefär åtta grader
varmt. Inte heller kunde jag hitta Kung Bore. Troligen var han borta i
drömmarnas rike. Det var ju inte riktigt tid för honom att vakna än. Jag beslöt
att skrida till verket utan hans medverkan. Det fick bära eller brista…
Framför spegeln tog jag på mig klänningen jag sömmat
speciellt för detta tillfälle. Det var ett trixande och pusslande innan jag var
i klänningen med armar och ben och diverse andra delar av min kropp. På åkte de
vita stövlarna och till det de likaledes vita vantarna. Håret fick vara mörkt, som
det alltid varit, långt och utslaget. Ögonen glänste svarta och farliga under
luggen. Där stod jag skinande vit, som en dröm. Och en dröm skulle jag ju tas
för att vara, denna gång liksom alla andra gånger. Så fort någon bara försökte
andas om vad de upplevt så brukade jag raskt avfärda dem med att de bara drömt.
En del av mina offer känner jag ju och vill inte förknippas med vad de upplevt.
Det är min lilla hemlighet, och den går med mig i graven.
Kvällen var kolsvart. Gatljusen gjorde bleka rundlar på
asfalten och mellan dem var det mörkt. Dimmorna drog som chiffongslöjor genom
luften och bitvis var det riktigt ruggigt. Det passade mig bra där jag satt,
högt uppe. Jag hade utsikt över hela långa gatan och ända in mot staden. Och
eftersom det var ljusflöde framför och under mig så syntes jag bara lite
diffust där jag satt. Och inte många kom ens på tanken att titta uppåt där jag
var.
Full utsikt hade jag över grannens fönster. Inget verkade
hända där inne hos honom än. Medan jag väntade på någon aktivitet satte jag mig
skönt tillrätta där uppe. Grep tag runt gatlyktans topp med mina stövelklädda
fötter och stoppade in små dun som spretade åt sidorna bland de andra
fjädrarna. Tittade med mina allseende ögon nedåt gatan och där kom en liten
grabb traskande med en stor skolväska. Troligen hade han varit hos någon kompis
och gick nu hemåt i mörkret. Funderade på att ge mig till känna för lillgrabben
men insåg att det nog var dumt. Man ska inte ge sig på små grabbar som går i
sin egen värld.
Så kom sista kvällsbussen och stannade nästan under mig där
jag satt. Ut vällde de som arbetat sent och nu snabbt ville till sina varma
upplysta hem. Människorna gick i hastig takt åt olika håll, kvar stod endast en
man som låste upp sin cykel. Försiktigt, försiktigt gjorde jag ett lätt frasande
ljud där uppe i luften. Mannen hoppade till och tittade sig omkring, men kunde
inte se något. Han fortsatte att snegla oroligt in i grannens mörklagda
trädgård med buskar och träd under tiden han grejade med cykeln. Trodde nog att
det var därifrån ljudet kom. Snabbt kastade han sig upp på sin tvåhjuliga
springare och trampade mycket raskt iväg.
En matte med hund kom sakta gående efter vägen. Hunden
sniffade och småmorrade hela tiden och matten hade fullt sjå med att hålla
hunden som slet och drog i kopplet. Den hade nog fått korn på mig men kunde
inte veta att jag var så långt från den ändå. Hunden kissade på gatlyktan,
morrade och hoppade upp mot den. Matten kliade sig i huvudet och lockade och
pockade för att hunden skulle följa med henne. Till sist gav hunden upp och
följde matte hemåt. Tre katter slogs i mörkret hos grannen såg jag. Mina ögon
kunde med lätthet se genom mörkret. De jamade och skrek som om någon hade
stuckit kniven i dem. Plötsligt slet grannen upp sin ytterdörr och visade sig
med en hink vatten som han slängde iväg åt det håll katterna hade hörts. Så smällde
han igen dörren och låste kvickt. Nu visste jag att han var hemma i alla fall.
Att bilen är hemma och att det lyser i fönstret är ingen garanti för det.
En text från år 2006, skriven på en kurs i kreativt skrivande.
