En av alla - 14 - Om våld i en nära relation

Det jag kommer ihåg från incidenten på toaletten den tredje januari är att jag tänker... när Han har handen hårt om min hals...

"hur ska jag förklara det här för mamma... hur ska jag säga att Han dödade mig?"

Trött, utsvulten, rädd och darrig tar jag bilen och åker de nästan tio milen till min ena dotter. Det enda ställe jag kan komma på istället för att hamna på polisstationen. Jag har inte sovit natten innan. Inte ätit något på hela dagen. Jag har talat om detta för polisen - ändå släpper de iväg mig ensam i min bil många mil efter stora vägen. Och det värsta av allt - som jag vet nu - är att de inte ens noterade utryckningen till mitt hus och vad de gjorde där. I min värld är detta tjänstefel! Det bevisar bara hur lite de värderar en kvinna i nöd. Ändå var den ena polisen en kvinna. Detta satte en fet tagg i mig, mot poliser. Att en kvinna i nöd i princip slängs ut på gatan istället för att få hjälp och att mannen får stanna kvar i bostaden och tro att Han har rätt. Fast jag vet ju inte vad Han sa till den manliga polisen... troligen ljög han friskt och bortförklarade allt som hänt.

Bor hos dottern. Har ingen medicin med mig. Inga nycklar, mer än till bilen. Bara ett mjukisbyxombyte, och telefonen. Sover på hennes soffa. Gråter. Svär. Förbannar. Fattar inget av hur polisen betedde sig mot mig. Fattar inget av hur Han betett sig mot mig.

Mamma ringer till dottern. Ledsen och uppriven. Rädd. Mamma har fått telefonsamtal, sent på kvällen, från Han... som pratat osammanhängande om att jag är borta... eller kanske hos dottern. Mamma blir rädd att något hänt mig, dessutom hade hon tagit sömntablett så hon var lite förvirrad och på grund av nedsatt hörsel hör hon inte så bra i telefonen... och förstod inte vad Han ville och menade. Bara att det var väldigt fel och att hon blev rädd för mitt liv. Jag ringer omedelbart upp Han... tycker att jag är ju ändå i relativ säkerhet så jag kan göra det... och läser lusen av Han, att Han inte ska ringa till min mamma något mer och skrämma henne.

Han skriver långa pm på Facebook om hur jävlig jag är. Skickar otaliga sms, vartannat argt och vartannat vädjande att jag ska komma hem. Hem vågar jag inte komma något mer. Inte så länge Han finns under mitt tak. Han skriver om självmord och att hundarna mår dåligt. Att hundarna mår piss och pest kunde Han ha tänkt på för länge sedan... som Han bråkat och skrämt dem.

Han ringer yngsta dottern och ljuger henne full och enligt Han så har Han fått smaskiga uppgifter om hur jävlig jag alltid varit, från dottern. Jag vet inte om det ens är sant att Han ringt henne och att hon ska ha sagt sådant. Förstår inte i så fall varför hon ska ha sagt så. Nu efteråt vet jag att Han ringt yngsta dottern. Han har även ringt den äldre av döttrarna, men där gick Han nog bet... fick inte samma gensvar som hos den yngre som enligt Han "var så lätt att manipulera". 

Han har tidigare under hela vårt förhållande gärna talat om hur han kan ta folk med "rättspsykiatrimetoder" och "ta ner dem", få dem att göra som Han vill. Och skulle inte det funka så sa Han att "Han kan ta in dem på papper... hur lätt som helst". Det har varit väldigt mycket prat om att "ta in folk på rättspsykiatriska" så fort någon inte gjort som Han vill. Eller att anklaga folk för att vara psykiskt sjuka. Aldrig någonsin har Han funderat på om felet kanske ligger hos honom.

Fortsättning följer...

En av alla - 13 - Om våld i en nära relation

Nyårsafton i ensamhet. Tillsammans med Han. Och hundarna. Kylan ute fanns även inne. Nya självmordsbrev. Orkar inte.

Orkar inte.

Orkar... inte.


År 2014.
Januari.
Tredje januari. Trött, sliten och utvakad. Ännu en natt utan sömn, med "förhör" om min så kallade otrohet. Sovit endast några timmar i gryningen. Otvättad. Halvklädd. Hungrig. Beslöt att jag skulle gå ner till tvättstugan och starta tvättmaskinen. Hade inte tvättat på några dagar och det fanns smutstvätt. En maskin tvätt klar... mitt på dagen. Plötsligt är det bara ett jättebråk. Mer våldsamt än tidigare.

Jag vet ännu inte vad som utlöste bråket. Det är som ett svart hål i minnet.

Jag bara gick från toaletten uppe och mot trappan ner till tvättstugan när grälet var i full gång. Han grälade. Högljutt. Ilsket. Med många fula ord...  Jag sade inget. Fattade inget. Vad var anledningen? Varför? Totalt överraskad.

Jag minns bara att det mycket snabbt blev verkligt obehagligt. Så obehagligt att jag kände att nu går det definitivt åt helsike... att jag inte vet om jag kommer att överleva. Tror att det handlade om att det skulle skjutas, att det skulle dödas... finns svaga fragment av det. Minns inte heller om jag var ner i tvättstugan eller inte. Var så dödligt rädd. Däremot minns jag att jag letade reda på min telefon... i smyg... och skickade ett sms till min kvinnliga vän... "om det hände mig något nu så var det Han som gjort det". Låste in mig på toaletten, gråtande. Han gick till vapenskåpet... som vanligt. Tänkte att jag måste ha tag i min telefon, som jag gömt sedan jag skickade sms:et till min kvinnliga vän. När jag hämtade telefonen hörde jag hur Han öppnade vapenskåpet - hörde de välbekanta kodlåsljuden och ljudet av hur dörren öppnas och stängs. De numera välbekanta ljuden. De fruktade ljuden. Efter att ha hämtat telefonen låser jag in mig på toaletten igen. Tänkte att Han säkert skulle låta mig vara där. Tänkte fel! Han står på utsidan och kräver att jag ska låsa upp. Jag vägrar. Jag är så jätterädd. Skakar. Gråter. Rädd att jag nu ska dö. Tror att han har vapen med sig där Han står. Tror att nu ska Han döda mig och sedan skjuta sig själv. Tänker... "vem ska ta hand om hundarna?"

Det blir tyst...

och så öppnas den låsta toalettdörren. Utifrån. Han visar på en tång och råflabbar. Han går in på toaletten, jag backar så långt jag kan... Han kräver att få min mobiltelefon. Han ska kolla den. Jag vägrar. Står bara stilla och håller telefonen och hoppas att Han ska ge sig. Det gör Han inte. Jag tror att jag kommer att dö där inne på toaletten. Tänker att det var ju ett jävla ställe att avsluta jordelivet på... mitt i all rädsla. Jag tror ju att Han har ett vapen med sig. Gömt under tröjan. Han tar ett hårt grepp om min ena underarm... precis där jag tidigare brutit den. Det gör vansinnigt ont. Han bryter min arm åt olika håll och försöker ta telefonen med våld.  Jag håller så hårt jag kan i telefonen och vill absolut inte lämna från mig den. Han ska se vem som sms:ade till mig... det var min kvinnliga vän som nu ringt polisen om min situation. Han tar nu tag om halsen på mig och klämmer till. Hårt. Han får loss telefonen ur mitt grepp när jag försöker värja mig mot greppet om halsen. Han ser helt vansinnig ut i blicken och jag tror att jag ska dö. Här och nu. Att han kommer att strypa mig där på toaletten.

För att på något sätt försöka få Honom på avstånd och kanske få Honom att släppa taget om min hals tar jag tag i Hans tröja... det enda jag kunde få tag i. Han sliter till så den går sönder. Medan jag försökte få Han på avstånd från mig har Han läst sms:et att polisen är på väg. Han ger då tillbaka telefonen och börjar hårdhänt knuffa mig för att få ut mig från toaletten. Jag, som fortfarande tror att han har ett vapen med sig eller utanför toaletten stretar emot allt vad jag kan... jag tror ju att han nu ska döda mig. Hans ansikte är helt förvridet och jag har aldrig sett en mer ondskefull människa i hela mitt liv. Den man jag nu ser är absolut inte den man jag en gång lärde känna... detta är som satan själv. Han drar och sliter i mina armar och nyper hårt så det gör ont hela dagen och nästa dag. När Han inte får ut mig från toaletten sätter Han sig på toalettstolens lock och funderar... "varför har du blandat in den där kvinnan... varför stretar du emot, och varför blandar du in polisen?"

Hör en bil stanna utanför huset, gissar att det är polisen. Han säger "du får ta hand om polisen efter vad du gjort". Jag vägrar att ens röra mig, rädd för att i sista sekund innan räddningen avrättas på väg mot ytterdörren. Han ger upp och går och öppnar, med "happy face" påkopplat och lugn vänlig röst. Som att här har inget hänt och vad vill de. En manlig och en kvinnlig polis kommer in. Mannen sätter sig med Han i matrummet och kvinnan med mig, inne på toaletten. Jag vågar inte går därifrån.  Får berätta för kvinnliga polisen vad som varit. Poliserna talar med ett högre befäl och det bestäms att jag ska iväg från huset. Enligt polisen till polisstationen och där ska jag få ett telefonnummer till  Kvinnojouren och det är meningen att jag ska själv ringa och ta mig iväg till Kvinnojouren.

Jag upplyser poliserna om att jag faktiskt äger huset, att jag har äktenskapsförord på att det är mitt, och bara mitt... de kontrar med att "Han är ju skriven i ditt hus och därför kan de inte  ta med honom". Däremot ska jag ut ur huset! Det är detsamma vem som äger huset. Han har rätt att vara kvar så länge han vill!

Jag upplyser också poliserna om att jag faktiskt inte ens hittar i stan. Att jag knappt varit där... att jag mest varit instängd hemma. Säger att jag hellre åker till en dotter i en annan stad ganska nära. Ja, det kan jag väl, tycker poliserna och vill helst att jag skyndar på att ta med mig några småsaker. De har bråttom iväg och vill inte vänta på mig. Packar några få saker... inte lätt att tänka ut vad som ska med och inte när jag nu ska vara klartänkt plötsligt efter allt som skett. I min rädsla glömmer jag det mesta som är viktigt... vågar inte heller gå förbi Han för att hämta sådant jag skulle behövt fast att polisen är där och ser och hör. Får inte med mediciner och nycklar.... nästan inget annat heller. Trött efter en vaknatt, utan mat i magen sedan kvällen innan och rädd så jag skakar och gråter... får jag ta bilen och åka iväg nästan tio mil. Ensam. Det enda poliserna gör är att se så jag verkligen åker iväg... och att Han inte åker efter.

När jag senare sitter på polisstationen och gör min anmälan mot Han så finns inte ens en notering att polisen gjort en utryckning till min adress! Inte ens en notering! Och fast de talat med högre befäl om situationen... det anser jag vara tjänstefel!

Fortsättning följer...

En av alla - 12 - Om våld i en nära relation

Den varma och vackra julmånaden anländer till oss alla...

ja, för de flesta, men inte för mig. Fortsatta bråk, nattvak ungefär varannan natt. Han ska skjuta sig själv och "knäppa vissa andra". "Det ska flyta blod".
Vissa andra var i detta fall mina enda kompisar.

Inser att Han kontrollerar min dator när jag inte är hemma. T ex mailen, är alltid hemtagna när jag loggar in. Det är de normalt inte. Har inte varit så förr om åren, så varför nu helt plötsligt? Konfronterar Han med detta faktum. Han blånekar och säger att jag är lite virrig och själv gjort det. Jag har inte gjort det! Det vet jag!

Han har också flera gånger tagit min mobiltelefon, där den legat hemma... som vanligt när jag är hemma... och kollat genom kontakter, vilka som ringt, vilka som sms:at... vilka jag ringt till och vilka jag sänt sms till. Jag protesterar  mot att han ska kolla både dator och mobiltelefon... men "Han måste ju det för jag är ju otrogen, och han har då rätt till det".

Allt har eskalerat under hösten... och fortsätter så. Jag tror att jag lever i helvetet och vet inte hur jag ska ta mig ur det. Har flera gånger talat om skilsmässa, men så får jag inte tala för Han.

Han fortsätter att klämma mig hårt om armarna och trycka in mig i väggar och ner mot golvet. Jag gör allt för att slippa göra illa mig... och tyvärr har jag inga jätteblåmärken att visa upp. Tror också att Han medvetet ser till att det gör ont men inte blir blåmärken.

Nattvak varannan natt. Vi ska diskutera. Och det vi ska diskutera är min otrohet! Men jag har inte varit otrogen! Jag är så slutkörd av allt nattvak. Får hela tiden höra nedsättande kommentarer och benämningar om mig. Och min kvinnliga vän.

Strax före jul tar jag julledigt från jobbet, har semesterdagar kvar att ta ut. Känner inte för att vara ledig och hemma, och känner mig väldigt rädd. Misstänker att jag gjort något väldigt dumt i och med att jag ska vara hemma och ledig. Går bra ett par dagar...

sedan är helvetet igång igen. Han tar min telefon när vi ska in till stan för att handla. Jag protesterar mot att Han tog den men Han knuffar bara undan mig och tittar i telefonen... Han ser att jag talat med min manliga arbetskamrat... börjar högljutt skälla och gapa och anklaga mig för otrohet. Den här gången ber jag Honom att hålla käften och ge mig telefonen. Han slänger iväg telefonen till mig och vi åker in till stan i tystnad. Väl framme i stan, på stadens torg... börjar Han högljutt anklaga mig för att ha varit otrogen... och där på torget, mitt framför alla människor ska Han ha svar från mig varför jag varit otrogen... och med vem... så att alla ska höra mina svar också förutom hans anklagelser. Jag har inte varit otrogen en enda gång... blir förbannad och säger åt Honom att jag inte varit otrogen, att Han ska hålla käften... och att det där tar vi hemma. Då blåser Han upp sig som en galen tupp och fortsätter än mer högljutt att anklaga mig. Jag lämnar Honom och går in på affären vi skulle till... Han efter... än mer högljudd, anklagar mig igen för att ha varit otrogen. Människorna omkring glor och några böjer huvudet och sticker iväg som om de är rädda för att även de få sig en omgång av Han. Jag säger att jag inte varit otrogen och att det där tar vi hemma. Tar rulltrappan upp till affären vi skulle till. Jag sticker från Han i affären och hämtar det jag skulle ha, Han står vid en annan hylla och ropar högt och fordrande "Gumman!", och menar att jag skulle komma rusande till Honom. Jag gör det inte. Då skriker han "Gumman!" och blänger. Jag säger bara åt honom att hålla käften och går mot kassan. Väl hemma igen blir det förhör på förhör.

Den här månaden är det ofta det inte blir någon mat hemma. Inget sova heller. Däremot ständiga tjat om sex... Han har behov! Och jag ska ställa upp. Jag känner absolut inte för något sex och vill inte. Då kommer anklagelserna om att jag är otrogen igen. Jag ställer i alla fall inte upp på något sex. Jag orkar inte. Har inte orkat på hela tiden det har varit bråk och hot. Sex och våld är milsvitt skilda i min värld. Det är så avtändande med hot och våld så sex i det sammanhanget finns inte på kartan.

Vid ett av bråken tar Han en av stolarna som står runt matbordet, lyfter den och siktar mot mig... men ställer ner stolen igen utan att ha slagit mig. Jag vet inte om Han tänkte slå den i huvudet på mig eller kasta ut den genom fönstret bakom mig där jag stod. Stolen väger sju kilo! Det är tunga stolar jag har runt mitt stora matbord.

Julen går väl. Sådär. Kylig och trist. Ett par dagars status quo. Han och jag besöker mina flickor hos deras far. Jag lämnar deras julklappar. Julklappar som bara jag köpt och som jag varit tvungen att skriva att de även var från Han. Han har inte köpt en enda grej vare sig till födelsedagar eller jular. Däremot skulle Hans namn stå med. Fikar lite i samband med julklappsöverlämningen. Känner hur fel det är och hur Han är ilsken och blänger... menande. Julklapparna skulle lämnas över snabbt. Julen firas sedan i ensamhet. Jag, Han och hundarna. Snart börjar "det vanliga livet" igen. Bråk. Gräl. Hot. Våld. Hundarna börjar nu vara som nervvrak. Storhunden gömmer sig rädd och flåsande under ett bord i ett annat rum, den mindre hunden skakar och darrar, flåsar och slickar sig om munnen... hukande.

Bröllopsdagen infinner sig, mellan jul och nyår. Han köper en jättebukett blommor. Jag kan inte glädja mig över den. Går inte. Det enda jag vill är att slippa Han. Jag uppskattar absolut inte blommorna. Vill helst glömma att det är bröllopsdag.

Fortsättning följer...

En av alla - 11 - Om våld i en nära relation

Bråk, bråk, bråk...

och vi går in i november månad. Ständiga "gräl och förlåt". Det vill säga... Han startade jättegräl. Jag startade aldrig något gräl. Vad som helst kunde starta grälen.

Det var också ständiga nattvak för att jag skulle tala om sanningen om vad jag gör på jobbet. Sanningen om hur jag "ligger runt". Jag var nu så slutkörd att jag bara orkade sitta på en stol och inte säga något under dessa nätter... eller försöka  ta mig runt matrumsbordet snabbare än Han så att Han inte fick tag i mig med sina hårda nypor. Jag gillade faktiskt inte att bli omruskad, slängd in i väggen eller ner på golvet. Jag har aldrig gillat hårda tag!

Även nu kommer revolvern fram. Vid ett av de ständiga bråken från Hans sida går Han till vapenskåpet igen. Jag hör hur kodlåset piper och att vapenskåpsdörren öppnas och tror att Han hämtar vapen. Jag försöker ta mig ut genom ytterdörren men hinner inte ut innan Han rusat tillbaka och stoppar mig. Han ser till att jag inte kommer ut genom att låsa dörren, stå för den och hålla i dörrhandtaget. Han säger att Han lade tillbaka revolvern i vapenskåpet... jag vet inte om det är sant eller om Han har revolvern innanför tröjan eller  bak i byxlinningen.

Jag vet inte heller hur det hela slutade... om Han verkligen hade hämtat vapnet eller om det bara var ett hot och att Han försökte få mig att tro att Han hämtat det genom att öppna vapenskåpsdörren. Jag börjar få svarta hål i minnet av skräcken. Det är oerhört läskigt, men säkerligen kroppens sätt att skydda mig.

Tänk dig själv att du tror att du kommer att dö... hur skulle du känt? Hur skulle du tänkt, gjort och känt om du hade ett laddat vapen framför dig? Ett vapen som dessutom inte var pålitligt då det släppt iväg, som Han sa, ett vådaskott inomhus tidigare.

Tur i oturen så var Han ensam hemma när vådaskottet gick. Om jag varit hemma vet jag inte var jag varit... kanske i närheten... kanske i vägen för kulan. Den gick genom dörrkarmar, dörr, väggar och en spegel för att till slut äntligen stanna i ytterväggen. Rena rama turen. Vem vet var kulan annars tagit vägen om den fortsatt utanför ytterväggen.

Vardagsmat är numera att få armarna hårt klämda, rakt över där jag tidigare brutit dem... och att kallas för diverse "vackra ord" som benämningen på kvinnans könsorgan, en prostituerad och bara sådant som att jag hela tiden är "dum i huvvet", ljuger och bedrar... att jag bara jävlas med Han.

Självmordsbreven duggar tätt. Jag orkar inte se dem. Orkar inte läsa dem. Orkar inte. Detta är sjukt!

Fortsättning följer...

Fjädrar anamma...

Vackra fjädrar vi fann på en utflykt till en skog. Travade bland stenar... kikande så att ingen orm skulle sluka oss... fann fjädrar. Massor.

Och en orm. Huggorm. Fast den var inte på hugget... om man säger så. Den var bara trött och lat. Ville vila. Lämnade den i skogen. Tog hem fjädrarna. Någon ville att vi skulle ha dem. Blir fint till medicinhjul och drömfångare.

Tvätta tagel

Hade turen att få tag i tagel... från de hästar jag känner.

I kväll har jag tvättat taglet. Sedan ska det ingå i lite pyssel jag ska göra. Jodå, så kan man visst göra!

En av alla - 10 - Om våld i en nära relation

Nu går tiden in i oktober.

Allt arbete och allt bråk hemma har tagit på mina krafter så jag känner mig som jag ska svimma så fort jag står upp. Har också ont i njurtrakten på höger sida. Kontaktar vårdcentralen och får av läkaren veta att jag är på väg in i väggen. Och har lite bakterier i urinen. Får order av läkaren att vila och medicin mot urinvägsinfektion.

Han (mannen) har missat att lyssna när jag talade om att jag skulle till läkaren för att jag mådde så dåligt... och hade ont... blir arg och kallar mig bland annat hora, säger att jag har gonorré och klamydia och är smittsam... och att det är det jag smugit iväg till läkaren för att få åtgärdat. Att det är därför vi inte haft något sexliv på en evighet. "Han vill inte bli smittad av mig... av allt skit jag dragit på mig på jobbet".

Dessa anklagelser fortsätter sedan i all evighet.

(Tidigare i år har Han lovat en kompis fru att Han ska ställa upp och komma till henne på natten om hon behövde... då hennes man var bortrest i tjänsten. Detta lovat till henne utan att mannen hörde. Jag hörde det både tydligt och klart. Däremot framgick inte vilka tjänster Han skulle tillhandahålla. På tal om olika könssjukdomar... och otrohet. Denna kvinna har massor av släktingar och andra kompisar hon kunde tagit hjälp av om hon var i sådan nöd. Men nej... )

Hela månaden är det ständiga "gräl och förlåt". Jag förstår inget. Förstår inte vad jag gör för fel. Försöker bara tyst och snäll och inte störa. Hjälper inte.

Även denna månad är det något, jag vet inte vad... som startar det stora "skället och gnället" från Han. Bara från ingenstans är det bara världens jättebråk och jag står som ett frågetecken. Plötsligt tar han fram revolvern, som nu låg under dynan i ena fåtöljen i vardagsrummet.

Han säger att den är laddad och att någon nu ska dö.

Pipan pekar än hit och än dit. Hundarna försvinner rädda till andra rum. Jag skyndar till dörren och hinner ut på trappan utanför ytterdörren - där får Han tag i mig - och börjar slita och dra i mig för att få in mig i huset igen. Orkar inte hålla fast mig i trappräcket ute. Han är för stark. Jag skriker allt vad jag kan i hopp om att grannarna ska höra och reagera. Ingen granne reagerar. Han låser dörren och ställer sig för den. Jag är så rädd och övertygad om att "nu dör jag"... så jag minns inte hur det slutade... mer än att vapnet till sist åkte in i vapenskåpet. Minns bara att jag tänkte - "hur rädd kan man bli innan hjärtat stannar av chocken?" Det minns jag än idag.

Var och varannan natt är jag vaken... med ständiga förhör om vad jag sysslat med. Ständiga anklagelser. Ständiga okvädingsord som... hora, idiot... och liknande... plus "att hade jag inte pratat så dumt så hade detta inte hänt".

Allt var mitt fel. Vet inte hur många nätter jag sprungit undan runt matrumsbordet så att Han inte skulle få tag i mig. Så att Han inte skulle kunna göra mig mer illa fysiskt eftersom Han var både större och starkare än mig. Dessutom var jag mager och kraftlös efter den tid som varit sedan våren och sommaren.

Kan jag inte sova om natten blir det också bråk. Och vem kan sova när tankarna snurrar och man inte vet när och om det blir mer bråk. Bara att det med all säkerhet blir bråk. Att t ex behöva gå på toaletten om natten kunde utlösa bråk.

Ännu fler självmordsbrev fabriceras och Han tvingar mig att läsa dem. Otäckt och jävligt. Där står att han ska ta livet av sig...

jag är numera så rädd att komma hem från jobbet och sätta nyckeln i låset... att inte veta om hundarna levde... att inte veta om han skjutit sig eller hundarna medan jag var borta... allt för att förstöra både livet och huset för mig. Jag är också rädd för det bemötande som skulle bli... var han arg och bråkbenägen igen? Var han lugn? Kanske kunde jag få en lugn kväll... Men nej, nästan aldrig var det en lugn kväll och natt.

Fortsättning följer...

Brynge 5 april 2014

 I år har jag gjort de utflykter som jag trodde jag skulle få göra redan när jag flyttade till den lilla okända orten i förskingringen. Men... annat kom emellan och slutade med isolering.

Nu har jag ändrat på detta. I april var jag och ett litet gäng och tittade runt i Brynge. Visserligen var det snö och ganska svala temperaturer, men sådant hindrar inte mig.

 De gamla byggnaderna speglade sig så fint i gråvädret. Ett lugn vilade över nejden. Underbart att bara gå runt och insupa atmosfären, titta och fotografera.

Klicka på bilderna så visas de större.

En av alla - 9 - Om våld i en nära relation

Nu börjar den tid Han tar hårda tag om mina handleder och slänger iväg mig mot en vägg eller mot golvet. Mina handleder är känsliga och ganska ömma efter det jag brutit dem tidigare.

(Grannar/bybor talar efteråt om att Han har knuffat mig utför trappan så jag brutit handlederna och armar... men det är inte sant. Det har de fabricerat själva. De ljuger. De brutna armarna härrör från fallolyckor - på is - och när en hund sprang rakt in i mig så jag flög omkull):

Får en inbjudan att åka till en familj på en av de alla öarna som finns här i närheten. Antar inbjudan och åker. Mot Hans vilja. Börjar bli förbannad över att sitta isolerad från omvärlden och bestämmer själv att jag behöver odla mer kvinnobekantskap. Hela dagen är jag med kvinnan och hennes hundar. Ingen annan. När jag kommer hem blir det bråk... jag ska ha varit otrogen. Igen. Trots att jag inte någon gång varit otrogen. Inte en enda gång, under något förhållande.

Han vägrar tro att det ens finns någon kvinna som vill vara tillsammans med mig och vara min vän. Han vägrar också att tro att kvinnan jag blev bekant med innan, när vi höll på med hästar verkligen var en kvinna och vägrar tro att hästarna existerar. Men jag har både kvinnan och hästarna på foto, vilket inte intresserade Honom.

Nu börjar han hålla mig vaken om nätterna... med ständiga förhör om vad jag gjort och med vem jag gjort vad med. Jag orkar inte vara vaken natt efter natt och arbeta på dagen. Jag orkar inte svara på samma frågor om och om igen. Varje gång har Hans frågor samma svar. Sanningen. För det finns inget annat att svara på dem. Till sist slutar jag att svara Honom och då blir det ett rent helvete även för den skull.

Han börjar också skriva "självmordsbrev" och visa mig. Jag vill inte läsa men Han tvingar mig.

Detta är september månad, hela månaden är fylld av ständiga "gräl och förlåt" från Hans sida. Ständigt sa Han att "det ska inte bråkas mera"... att Han skulle skärpa till sig. Det höll. Ett dygn. Sedan var det dags igen. Jag var sönderstressad, förskräckt, och funderade hela tiden på hur jag skulle slippa ur den här fällan jag hamnat i. Och undrade också varför det var så här... vad som hade hänt med Han. Jag kände det som att jag skulle komma att bli dödad av Han... fast jag visste inte när. Jag var så rädd. Så rädd.

Fortsättning följer...

En av alla - 8 - Om våld i en nära relation

Det går några dagar i tystnad, sedan blir det bråk igen - jag minns inte vad som startade det. Jag vet inte heller alla gånger vad som gör att bråk uppstår... det blir bara som en blixt från klar himmel så är det jättegräl och anklagelserna haglar över huvudet på mig. Då säger jag igen att jag vill skiljas.

Han går till sitt vapenskåp, låser upp det - pipen från vapenskåpets kodlås hörs väl dit där jag är - hämtar revolvern, som han nu lagt dit, och kommer tillbaka till där jag är... i vardagsrummet. Säger att vapnet är laddat. Viftar runt med revolvern så att pipan pekar åt alla håll, även mot mig. Han ska minsann ta livet av sig. Han är mycket högljudd, skriker och gapar... helt okontaktbar. Jag är dödsrädd. Hjärtat bankar så jag tror att det ska gå sönder och jag tror att jag bara har sekunder kvar att leva. Hundarna är rädda. Försöker skakande och med dödsfruktan lugna Han, men det går inte. Han börjar skrika mer igen och fortsätter att vifta med den laddade revolvern runt överallt... inklusive mot mig där jag är fast i vardagsrummet utan möjlighet att ta mig därifrån.

På något sätt lyckas jag i alla fall, hur vet jag inte, ta mig iväg till ytterdörren... få upp den och rusa ut i natten. Detta är sent i september, sen kväll, och det var ett par minusgrader. Jag är klädd i bara en tunn tröja, jeans och tunna strumpor. Inget mer. På något sätt lyckades jag få med mig mobiltelefonen.

Gömmer mig ute i mörkret. Jag är dödsrädd och försöker att inte gråta högt så han ska höra var jag är. Ingen granne verkar ha hört oväsendet, i alla fall reagerar ingen. Efter en lång stund lugnar Han ned sig, öppnar altandörren och ropar efter mig rakt ut i natten. Jag vågar absolut inte gå fram, eller gå in. Han ropar igen... "jag har stoppat undan vapnet".

Jag tror honom inte. Fryser så jag skakar, och gråter obehärskat. Vet inte var jag ska ta vägen. Ingen granne har reagerat. Det har de inte gjort på hela tiden det varit gräl och bråk... och huset är lyhört. Det vet jag... sedan jag spelat högt på stereon och varit utanför huset. Plötsligt är Han ute och letar efter mig i mörkret. Jag hinner inte undan och Han får tag i mig. Håller fast mig. Han är betydligt större och kraftigare än vad jag är. Dessutom är jag mager och sliten efter sommarens arbete och bråk. Har rasat tio kilo i vikt. Kläderna passar inte längre. Han väger 40 kilo mer än mig.  Nu börjar han småknuffas och ta hårda tag i mig. Han säger att Han låst in vapnet nu och att jag ska gå med in. Sliter i mig och ska ha mig med. Jag vill inte. Jag är så rädd. Vet inte vad jag ska göra för att slippa gå med in och vet inte var jag ska ta vägen. Känner att jag kommer inte att kunna smita från honom om jag ändå försökte. Känns som om jag ska svimma vilken sekund som helst. Ser inte att jag har något annat att välja på än att motvilligt och darrande gå med in i huset igen. Det är ju flera minusgrader ute och jag har varit ute länge. Han börjar "om du inte hade pratat så dumt så hade det inte blivit så här".

Fortsättning följer...

En av alla - 7 - Om våld i en nära relation

Så har sommaren gått och vi har kommit in i september månad.

Sent omsider får även jag lite semester från jobbet. Då har det redan hunnit bli mitten av september. Semestern regnar bort, går inte att vara ute. Kallt är det också.

Jag tar mig för att renovera gästrummet uppe. Gästrummet där vådaskottet gått in i flera väggar. Ett vådaskott från en revolver. Laddad. Som brukar ligga under Hans huvudkudde. Med mynningen mot mitt huvud. Som Han skulle försvara sig med. Mot vad vet jag inte.

Nej, jag var inte rädd. Inte alls. Jag var bara så helvetes förbannat jävla livrädd. Dödsrädd!

Det var ju samma revolver som gjort vådaskottet genom flera väggar.

För övrigt stod älgbössor utplacerade strategiskt i garderober i huset. Hade det blivit inbrott hade tjuven bara kunnat plocka på sig bössorna och vips så hade tjuven ett riktigt vapen. Visserligen registrerat på Han. Men sådan bryr sig väl inte tjuvar om.

Under min korta semester missade Han en dag att ta in posten. Det var alltid Han som tog in posten bland annat av den anledningen att jag arbetade om dagarna. Med posten kom en faktura till mig. Från ett kreditbolag. Jag hade väl inget med detta kreditbolag att göra? Blev konfunderad. Naturligtvis öppnade jag brevet, som ju hade mitt namn. Jag blev alldeles kall när det gick upp för mig att jag hade en skuld på ca 70 000 kronor, enligt fakturan. Jag trodde jag skulle svimma! Jag hade ju inga skulder!

Det visar sig att det gäller vapengrejor i massor. Som han beställt i mitt namn... när jag arbetade... utan att berätta det. Och för en jädra summa! Han hade ju bara lov att beställa för ett par tusen. Här var det sjuttio tusen!

Jag konfronterar honom med denna faktura. Han rycker mest på axlarna och tycker "att detta var väl inget att bråka om". Senare säger Han att "Han ska se till att jag får det betala det själv". Bara för att jag öppnade brevet och avslöjade allt. "Han tänker inte betala om jag bråkar". Säger att jag vill skiljas, och att jag tänker ta hem skilsmässopappren. Han tycker bara att jag förstör Hans kommande födelsedag med min önskan. Han vill inte ta ansvar för sina handlingar... varken vad gäller vapen eller smygbeställningar och fakturor.

Fortsättning följer...

En av alla - 6 - Om våld i en nära relation

Chefen och ett par andra arbetskamrater hade i smyg börjat ringa till Han och berätta historier om vad jag ansågs ha gjort. Det var inga vackra saker jag anklagades för. Det värsta var att jag skulle ha "legat runt med arbetsplatsens alla killar", "legat runt i buskarna".

Frågan var bara när jag skulle ha hunnit det, fjättrad vid arbetsbänken som jag var. Det fanns ju knappt tid ens till att ta fikarast och matrast. Toalettbesöken fick skjutas upp i det längsta, jag blev en mästare på att hålla mig dagarna i ända. Ändå skulle jag ha hunnit med att avverka alla killarna.

På grund av detta ökade de dramatiska grälen hemma avsevärt. Chefen ringde flera gånger hem till Han och angav mig... på falska grunder. Kanske visste chefen vilken knapp hen skulle trycka på för att Han skulle gå i spinn och bli riktigt galen. De kände ju varandra sedan tidigare.

När jag gjorde en arbetsrelaterad studieresa till en närliggande stad tog det verkligen hus i helsike. Allt för att jag inte kom hem enligt schema. Men det går inte att göra tidspressade scheman för resor och möten där andra människor också är inblandade. Den människa jag skulle träffa fanns inte på plats vid den tid vi avtalat. Jag fick ringa och efterlysa personen i fråga, sedan tog det ganska lång tid innan personen äntligen var på plats. Denna försening fanns inte med i tidsplaneringen och gjorde därför att allt försenades. Det är inte alltid lätt att hålla tider på minuten när man har med andra människor att göra...

På vägen hem skulle jag titta in hos en nybekant kvinna för att vi skulle träffas öga mot öga. Jag glömmer telefonen i bilen, i det fack där den alltid ligger när jag kör bil. Kvinnan har hästar och hon och jag höll på med hästarna ganska länge... fast att tiden hade flugit visste jag inte förrän efteråt.

Medan jag var med kvinnan och hästarna hade Han börjat ringa runt överallt och fråga var jag befann mig och när jag åkt från de personer jag skulle träffa. Han ringde till min Mor, mina döttrar och till min chef! Han frågar ut döttrarna om mig och hur jag beter mig?! Jag beter mig inte. Jag fungerar och beter mig som vem som helst annan. Det var främst den yngsta dottern han siktade in sig på när han ringde för han tyckte att henne kunde han "manipulera och skrämma till vad han ville ha fram om mig". (Hans ord).

Mellan telefonsamtalen hade han gått genom min dator. Kollat mailen, kollat olika sidor där jag brukade vara online. Och detta säger han stolt utan att skämmas. Det är "hans rättighet eftersom jag varit dum och otrogen".  Sanningen är fortfarande den att jag har inte varit otrogen. Har inte ens haft en tanke på något sådant.

Vad jag ännu inte fattat är att han öppnat min post och gömt för mig... att han beställt massor av saker i mitt namn via nätet... att jag har en stor skuld som faktureras mig - jag har bara inte sett dessa fakturor för han öppnar min post när jag är på jobbet. Eftersom han inte arbetar, och alltså är hemma hela dagarna... så kan han öppna och gömma posten.  Och eftersom jag inte vet att det förekommer fakturor i mitt namn som är felaktiga så tror jag att allt är frid och fröjd.

Jag har nu bett om att skiljas. Jag orkar inte ha detta bråk. Jag orkar inte att Han ska gå på mina barn och min mamma som han gör. "Nej, det är inte nödvändigt att skiljas". Han ska bättra sig. Men strax är det bittra gräl och bråk igen.

Nu efteråt undrar jag varför ingen granne reagerade. Det var så många signaler att det var något fel.
Nu efteråt undrar jag också varför ingen mer på jobbet reagerade. Jag rasade ju i vikt och var nog inte särskilt gladlynt av mig. Fast jag stod ju bara i en källare och fast vid en arbetsbänk hela dagarna.

Fortsättning följer...

En av alla - 5 - Om våld i en nära relation

På mitt arbete var oroligt och stökigt. Bråk och missförhållanden var och varannan dag. Jag mådde inte alls bra av det. Ingen hade jag att tala med om detta... hemma gick inte att säga något. Då blev det högljudda gräl om att jag arbetade för mycket. Vilket jag ju gjorde. Tidigare hade jag ändå trots allt hittat en kvinna som jag blev vän med. Men inte så mycket vän att jag fick vara med henne utan att Han var med och inte så jag kunde tala fritt med henne. På jobbet hade jag en kille som var mer kompis med mig än de andra arbetskamraterna. De var de enda som misstänkte att allt inte stod rätt till. De var de enda som jag försiktigt kunde anförtro mig en aning till. Ändå anade de inte hur jävligt det var.

Ett par månader efter att jag skrivit på kreditpappren till Kreditföretaget... hade tydligen nya papper kommit. De första var "inte godkända", sa Han... och slängde fram de nya. De som skulle vara de rätta pappren. Jag ifrågasatte och Han betygade gång på gång att de inte godkänt det första. Jag undrade var själva brevet där det stod var... det hade Han slängt. Som sin vana trogen slängde han det mesta han fick i postväg bums i soporna. Även sådant som var bra att ha kvar. "Ring till vapenföretaget och fråga då", sa han och kastade fram sin telefon. Tvekande skrev jag än en gång under pappren till Kreditföretaget. Jag var trött och less. Så dödens trött. Jag var ganska rädd och ville inte ha mer bråk. Jag kände mig faktiskt hotad.

Stämningen var ofta sådan nu. Kändes inte alls bra. Stämningen när de nya pappren kom fram var heller inte bra. Jag blev rädd och obehaglig till mods. Det var inte bra alls hemma nu... gräl och konflikter med Hans kompisar. Upprörda samtal med Hans kompisar. Gräl och bråk på mig för att jag arbetade. Jag var så trött och hade väldig fibromyalgivärk överallt och gick mest undan och var tyst för att få lite andrum.

Jag började rasa i vikt. Trots att jag inte gjorde något för att motionera. Att ens tänka på att ta mig ut i sommaren om kvällen och röra på mig var uteslutet. Dels var jag så trött och hade så ont och dels gick det inte för då skulle vi se på tv. Satt inte ens ute på altanen.

Jag började alltså rasa i vikt. De enda som anar något är mina två vänner. Men eftersom jag inte kan och vågar säga något mer till dem om eländet jag lever i så är det bara deras aningar. Om någon på jobbet bara frågat mig hur det var... istället för att skälla och kräva mer än normalt.. bara kräva och kräva och för övrigt vara oförskämda och elaka... så hade allt avslöjats... för jag hade nog inte kunnat hålla masken. Jag hade börjat storgråta. Men ingen frågade något. Jag antogs bara vara en idiot... eller mer idiot än tidigare.

Det var så bråkigt på jobbet att jag inte visste vilket som var värst... hemma eller på jobbet. Ständiga magplågor. Ständiga diarréer. Ständig stress. Jag var som ett skakande asplöv, men kunde inte visa det utåt.

Från midsommar till mitten av augusti arbetar jag sju dagar i veckan... och även om kvällarna. Det ansågs normalt på arbetsplatsen. Klagade jag så nonchalerades jag och fick höra att man skulle vara ideell också. Det som höll mig uppe var min arbetskompis som blivit min vän, och den kvinna jag lärt känna men inte fick träffa.

Fortsättning följer...

Fotografera linblommor och en kyrka

Idag står fotografering på agendan.

En kyrka, som för ovanlighetens skull är öppen... många kyrkor är stängda på grund av stöldrisker.

Och så måste jag ta mig förbi linodlingen och se om det blommar mer än förra gången, och om vinden kan hålla sig i styr. Inte lätt att fota en vilt dansande blomma. Även om jag hade medhjälpare som höll fast den så dansade blommorna vilt.

En av alla - 4 - Om våld i nära relation

För att kunna vara med och jaga till hösten lovade jag efter mycken vånda att han fick handla för ett par tusen kronor. Tänkte att det var inte så farligt om det visade sig att han inte kunde betala ändå. Minns nu inte vad det var som saknades till bössan... Han tog det som saknades till bössan på kredit hos Kreditbolaget. För att få kredit var jag tvungen att skriva på ett papper...

och där var mycket riktigt bara den lilla summan som skuld. Än hade jag inte förstått vad som komma skulle och tänkte att... "ja, det där klarar även jag om det kniper"... och hade ingen som helst aning om hur framtiden skulle arta sig. I så fall hade jag knipit åt totalt vad gäller pengar. Tänkte att jag ändå skulle kunna hålla näsan över vattenytan om det nu blev så att jag var tvungen att skjuta till lite till skulden. Lite orolig var magen ändå, jag var tvungen att ha flera jobb för att klara ekonomin och betala bensinen för att Han skulle få åka till sitt dåligt betalda uppdragsjobb. Men än tänkte jag inte på detta dagligen... tänkte däremot mer på hur stämningen var dålig. Urusel.

Han var hemma hela dagarna. Åtminstone tror jag det. Har i och för sig sett bilen lite här och var men tänkt att han måste ju få komma ut också. Däremot när jag sa att jag sett hans bil förnekade Han det. Stenhårt. Men med den bil Han har så är det lätt att se och känna igen den. Ingen annan har en sådan bil. Han är alltså hemma. Arbetar inte. Sköter inte om hundarnas motion upptäcker jag. Sköter inte om hemmet. Till hans försvar kan jag säga att han faktiskt lagade mat. Men det var det enda. Annars är det bara vapen som räknas. Och att ligga i sängen och titta på film. Gärna blodiga skjutafolkfilmer. Vissa dagar sitter han med "ärtbössan" vid altandörren och skjuter mot skator som håller till mellan mitt hus och grannens hus. Han och grannen har kommit överens om att skatorna ska skjutas.


Fortsättning följer...

En av alla - 3 - Om våld i nära relation

År 2013 blev det riktigt illa.

Nästan hela året hade jag arbetat väldigt mycket på min arbetsplats. Kom hem och var totalt slut, för det mesta. Orkade inte så mycket på min lediga tid. Och ledig tid hade jag knappt heller eftersom jag var tvungen att arbeta sju dagar i veckan hela sommaren.

Hela våren hade Han hållit på mycket vapen och förberedelser för jakt och skjuttävlingar. Som arbetslös saknade han inkomst, förutom den lilla ersättning Han hade för ett uppdrag som innebar jobb långt borta... och där jag fick betala både bensinen och de pengar som gick till mat och fika för både Han och den han arbetade med. Det var en stor vånda att Han inte hade någon inkomst. Ständigt utan pengar. Att vara tvungen att försörja honom. Att ta upp att han kanske skulle ta och söka arbete gjorde att det blev en tryckt stämning, ofta blev det näst intill gräl och jag var "krävande och jobbig".

Tidigare hade Han ringt det sociala och frågat om försörjningsstöd då Han inte fick någon ersättning från Försäkringskassan... som ju utförsäkrade folk i parti och minut. Sociala svarade honom att hans fru skulle försörja honom. Och att vi kunde sälja mitt hus, som vi bodde i. Att söka arbete, som jag ville att Han skulle göra, var nog det sista Han gjorde. Hela våren och försommaren var det bara tal om vapen, jaktklubbar och skjutning. Och att Han saknade viktiga delar till sina vapen... Han bodde i telefonen med sina skjutkompisar. Högljudda telefonsamtal, gräl med dem också. Det fanns bara vapen och vapenhantering i huvudet på Han.

Jag kände mig mycket utanför och kunde inte få kontakt med Han på det sätt som man brukar kunna få med den man lever med. Vapen. Vapen. Vapen. Vapnen fanns för det mesta framme. Han plockade isär dem och plockade ihop dem. Klagade att det fattades delar. Jag såg inte att det fattades något. Han berättade vad som fattades. I mina ögon och öron verkade det mest som pynt till vapnen. Jo, det var pynt... höll Han ju med om. Men, han måste ha det! Alla andra hade ju så! Och kikarsiktena dög aldrig. Dessa byttes lika ofta som underkläder.

Fortsättning följer...

Bowl of beauty

En mugg att dricka ur... ja, det behöver jag på mitt jobb. Och med rätt text på också. Snart kan jag dricka min dagliga te- och kafferanson i snyggmuggen med min egen bild.

Och nu behöver ingen missta sig och tro att det är dennes mugg... för Warglycke... det är jag det!

En av alla - 2 - Om våld i nära relation

Livet blev successivt tyngre. Atmosfären var inte längre kärleksfull. Även om Han förklarade ideligen att Han älskade mig över allt annat. Det skorrade falskt. Det var bara ord... för att hålla mig på mattan. Kände mig som en docka, som skulle visas upp och  skrytas om. För övrigt vara tyst och snäll, inte tro något. Inte vilja göra något. Göra som Han tyckte. Ge upp sig själv. Ge upp sina intressen. Nej, så var det ju inte, sa Han. "Du får göra allt du vill". Men vad munnen sa, det sa inget annat. Hela inställningen och känslan var "du gör inget av egen kraft eller av eget intresse". Kontroll och isolering blev min vardag! En vardagshandling som jag inte uppskattade alls.

År 2012 börjar det så smått.

När jag arbetar beställer Han vapenjobb på sina bössor, plus saker till dem... i mitt namn... utan att först ha vidtalat mig. Jag ställs inför fakta när jag en dag kommer hem från mitt arbete. En sådan överraskning kostade mig 18 000 kronor. Jag blev heligt förbannad och sa till att Han "slutar göra affärer bakom min rygg". Jodå, Han lovade dyrt och heligt!

Det dröjer inte så länge innan ännu en sådan affär är gjord... denna gång på nio tusen kronor! Än en gång blir jag förbannad och Han lovar dyrt och heligt igen. Nu inser väl Han att det inte går att göra så mer på ett tag... för det lugnar ner sig.

År 2013 blir det riktigt illa.


Fortsättning följer...

En av alla - 1 - Om våld i nära relation

Det började som för de flesta. Rart och gulligt. Kärleksfullt. Och denna stämning varade ett bra tag.

Sedan smög sig sakta ett avstånd in. Det rara gulliga fick hack i kanten. Små flisor av något jag inte förstod. Först ville jag inte tro det. Tänkte att jag nog missuppfattat. För det var ju bara små flisor av något obehagligt... som knappt gick att sätta fingret på. Mer som en kylig känsla... en utebliven värme. Eftersom jag inte förr träffat på detta så tänkte jag ändå att... nä, så kan det inte vara. Att det troligen bara var en liten dipp i förhållandet... av olika orsaker som jag inte förstod. Ont någonstans. Dålig dag. Missförstånd. Och det gick ju fort över.

Eftersom eskalerade detta. Kylan och avståndet. Blandat med kärlek och gulligull. Närheten blev ett avstånd på en halvmeter. Bara hålla handen. Sova i varsin sida av sängen. Ingen intimitet. Ingen förklaring. "Nä, vill inte göra något. Nä, inte träffa folk. Nä, inte åka ut. Nä, möjligen handla på mataffären... Måste du jobba så mycket? Måste du jobba? Måste du göra det där? Och det där?"

Friheten och kärleken började kännas trång. Instängd. Världen krympte. Mer och mer. Släkten var jobbig. Kompisar var jobbiga. Lättare att sitta hemma. Titta på tv. Hela kvällarna. På behörigt avstånd från varandra.

Fortsättning följer...

En tur till Edsbodarna

 Ännu en het dag. Juli är varmt. Biltermometern sa att det var + 29 grader. I skogen var det skönt... lika så vid vattnet vid Edsbodarna.

 De numera så vanliga trollsländorna... som följer mig och Min Bästa.

 Lite oväntat besök vid vattnet i skogen. Fast kanske vet den att all skog var nermejad och att landskapet var öppet.

Fråga mig inte varför jag tog denna bild. Den ville tas. Stenen och trädbiten var motivet... med kom en disig figur i högra kanten. Kanske var det den som några meter senare gjorde att en kvist på marken rörde sig som om någon klivit på den. Och det var inte jag och Min Bästa som klev på den. Absolut inte. Fanns inget djur heller i närheten. Däremot en känsla av att något eller någon följde oss på vägen tillbaka till bilen. Och att denne någon ville vara med på bild.

Klicka på bilderna så visas de större.

Brynge

Från en av utflykterna med Min Bästa.

Brynge kraftverk.

Så många bilder

 Trädgården förevigas. Även förfallet. Förfall kan vara vackert. Detta var en pion, som blommade i evigheter i kylan... ni minns väl hur kallt det var ett tag i början av sommaren? Då blommade denna.

Så många bilder. Jag och Min Bästa har varit på utflykter i massor. Jag har sett... och sett... och sett. Så mycket har jag inte sett på alla år tidigare jag bott där jag bor. Alltså på nästan fyra år. Och allt jag ser hamnar oftast i kameran. Många fina bilder har jag. Många. Inte bara på blommor. På allt möjligt.

Det enda som saknas är väl porträtt på mig själv. Det har jag inte. Däremot fina porträtt på Min Bästa.

Förväntar mig också att mina barn och deras respektive ska vilja bli fotade... enligt vad jag tidigare lovat dem. Jag har jättekul med kameran i hand!

Kurshelg 12 - 13 juli 2014

I helgen har jag varit på kurs i Dalarna.

På fredagen åkte jag och två kompisar ner till Söderbärke för att kursa. Det handlade om kvinnlig shamanism. Intressant ämne, tycker jag, som känner mig hemma i det.

Efter underbar frukost på lördagen startade en lång kursdag som avslutades med trumning under fullmånens sken nere vid vattnet. Underbart magiskt, och vilka energier som var i omlopp.

Söndagens kursinnehåll handlade mest om att tillverka en skallra. En alldeles egen. Roligt.

Många tankar och intryck att smälta nu... och ta till vara. Använda och utveckla. För nu har jag hamnat rätt.

Välkommen till Warglycke!