Skräcken.
Den förskräckliga skräcken...
att uppleva att stå framför ett laddat vapen som den man tror älskar en håller riktat mot en... och viftar med hit och dit när Han talar. Skräcken och dödsångesten. När du inser att du kan inte ta vägen någonstans... inte heller beveka eller övertala Han att sluta... när du inser att om du ens andas fel så kan skottet gå av. Fingret på avtryckaren...
Den skräcken.
Den tar för mycket av mitt liv. Minnena. De fruktansvärda minnena.
Nu har jag via mitt försäkringsbolag fått tid för att ta bort dessa skräckminnen. Försäkringsbolaget kunde var hälsocentralen inte kunde. Få fram en hjälp. Hälsocentralen drar allt i långbänk med först kuratorsamtal, sedan till läkare för att utreda eventuell depression... och så remiss... och vänta. Vänta. Vänta. På någon som kan hjälpa mig med KBT för skräcken. För jag vill inte käka några dumma piller och trycka ner skräcken i skoskaften. Skiten dyker då bara upp senare.. kanske ganska olämpligt också.
Via försäkringsbolaget var tid hos terapeut bokat och klart på mindre än 24 timmar. Så nu får jag hjälp med detta i alla fall.
Vid inledande samtal med terapeuten konstaterade hen att här förelåg absolut ingen depression. Det var istället ett helvete med en galen man som satt skräck i mig... och därav har jag fått...
PTSD.
Posttraumatiskt stressyndrom. Ungefär som om jag varit i krig...
Den enda som detta kan skyllas på är den man jag var gift med. Han med vapnen och de osorterade illasinnade tankarna. Han som på alla sätt gjorde livet till ett helvete för mig. Ett helvete där jag inte visste vad som väntade när jag klev innanför hemmets dörrar efter en lång arbetsdag. Där hemmet som ska vara ens trygghet var precis tvärtemot. För vad väntade innanför ytterdörren... mer än två hundar som var glada att matte äntligen kom hem. Jag visste inte i vilken sinnesstämning Han var. Visste inte hur det var med jyckarna. Visste inget. Bara att det förmodligen skulle bli något som snedtände och startade ytterligare ett bråk med horribla anklagelser.
Det är så skönt att nu få leva sitt eget liv. Slippa allt bråk. Slippa all misshandel. Slippa att stå framför laddat och osäkrat vapen. Samma vapen som Han sköt sönder väggar med inomhus i mitt hus. Slippa ligga och sova med ett vapen under Hans kudde, laddat och riktat mot mig och mitt huvud. Slippa skräcken att Han gjort något tok under dagen när jag arbetat för att vi skulle få mat på bordet och kunna bo kvar i huset.
Det är så jädra skönt att ha sitt eget liv och leverne. Så jädra skönt. Slippa vara rädd för stryk. Slippa allt nattvak med förhör om otrohet... som inte fanns. Slippa allt skit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar