måndag 4 augusti 2014

En av alla - 9 - Om våld i en nära relation

Nu börjar den tid Han tar hårda tag om mina handleder och slänger iväg mig mot en vägg eller mot golvet. Mina handleder är känsliga och ganska ömma efter det jag brutit dem tidigare.

(Grannar/bybor talar efteråt om att Han har knuffat mig utför trappan så jag brutit handlederna och armar... men det är inte sant. Det har de fabricerat själva. De ljuger. De brutna armarna härrör från fallolyckor - på is - och när en hund sprang rakt in i mig så jag flög omkull):

Får en inbjudan att åka till en familj på en av de alla öarna som finns här i närheten. Antar inbjudan och åker. Mot Hans vilja. Börjar bli förbannad över att sitta isolerad från omvärlden och bestämmer själv att jag behöver odla mer kvinnobekantskap. Hela dagen är jag med kvinnan och hennes hundar. Ingen annan. När jag kommer hem blir det bråk... jag ska ha varit otrogen. Igen. Trots att jag inte någon gång varit otrogen. Inte en enda gång, under något förhållande.

Han vägrar tro att det ens finns någon kvinna som vill vara tillsammans med mig och vara min vän. Han vägrar också att tro att kvinnan jag blev bekant med innan, när vi höll på med hästar verkligen var en kvinna och vägrar tro att hästarna existerar. Men jag har både kvinnan och hästarna på foto, vilket inte intresserade Honom.

Nu börjar han hålla mig vaken om nätterna... med ständiga förhör om vad jag gjort och med vem jag gjort vad med. Jag orkar inte vara vaken natt efter natt och arbeta på dagen. Jag orkar inte svara på samma frågor om och om igen. Varje gång har Hans frågor samma svar. Sanningen. För det finns inget annat att svara på dem. Till sist slutar jag att svara Honom och då blir det ett rent helvete även för den skull.

Han börjar också skriva "självmordsbrev" och visa mig. Jag vill inte läsa men Han tvingar mig.

Detta är september månad, hela månaden är fylld av ständiga "gräl och förlåt" från Hans sida. Ständigt sa Han att "det ska inte bråkas mera"... att Han skulle skärpa till sig. Det höll. Ett dygn. Sedan var det dags igen. Jag var sönderstressad, förskräckt, och funderade hela tiden på hur jag skulle slippa ur den här fällan jag hamnat i. Och undrade också varför det var så här... vad som hade hänt med Han. Jag kände det som att jag skulle komma att bli dödad av Han... fast jag visste inte när. Jag var så rädd. Så rädd.

Fortsättning följer...

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...